Fyller fängelserna sin uppgift?

NEJ, uppfattningen att fängelser är ett medel att straffa människor och hindra dem att begå brott hade ingen framgång. I själva verket har brottsligheten ökats.

Inte heller de som hade avtjänat fängelsestraff rönte något gagn. I allmänhet hade fängelsevistelsen en negativ inverkan på dem. Vilken ironi, eftersom samhället spärrade in brottslingen därför att han var till förfång för detta samhälle, men till följd av den bedrövliga miljön i fängelset blev han för det mesta ännu värre. Därefter släpptes han ut i samhällslivet igen, ofta för att åter hamna i fängelse för att avtjäna ett ännu längre straff än förra gången!

På senare år har den grundläggande tanken med fängelserna genomgått ännu en påtaglig förändring. Den nya tanken, som understöddes av uppriktiga reformatorer, var att göra rehabilitering eller förbättring av fångarna till ett huvudsyfte med fängelsevistelsen. Inspärrningen som sådan betraktades som ett tillräckligt straff. Ingen fysisk misshandel skulle tillfogas fången, vilket tidigare hade varit vanligt.

James Bennett, som i tjugosju år varit chef för de federala fängelserna i Förenta staterna, sade beträffande slopandet av kroppsstraffet till följd av denna nya uppfattning: ”Tjänstemännen inom det federala systemet blir emellertid strängeligen förbjudna att göra bruk av något som liknar direkt bestraffning eller något som skulle kunna tolkas som kroppsstraff. De undviker detta, delvis därför att det är icke önskvärt, men också därför att det är mindre effektivt än indragna privilegier, förändrat arbete eller förbud mot uppskattade besök.”

Samarbetsovilliga fångar kan också förlora ”poäng för gott uppförande”, vilka kunde ha gjort det möjligt för dem att tidigare bli villkorligt frigivna, men nu leder detta i stället till längre fängelsevistelser för dem. Fruktan för att förlora dessa poäng ansågs vara en drivkraft för dem att uppföra sig väl.

Men på vad skulle rehabiliteringen grundas, bortsett från att man undvek brutalitet och förbättrade levnadsförhållandena? Man åsyftade att genom lämplig utbildning lära fången att vända sig bort från sitt brottsliga handlingssätt. Detta skulle inbegripa att lära honom nya yrkesfärdigheter, så att han kunde bli en nyttigare medborgare i samhället, när han blev frisläppt.

Har detta i verkligheten åstadkommits? Uppnår dagens fängelser dessa mål?

Fängelseförhållandena

Det råder inget tvivel om att fängelseförhållandena i allmänhet har förbättrats i stor utsträckning jämfört med den skräckbild som var rådande för ett eller två århundraden sedan. Men är förhållandena sådana att de har en god inverkan på människor, förbättrar deras tänkesätt?

Senator Edward Brooke från Massachusetts förklarade att fängelseförhållandena nästan genomgående är beklagansvärda och har en förråande effekt. Kongressledamoten William Anderson från Tennessee framhöll: ”Förenta staternas fångvårdssystem är en total nationell skandal.”

Federala myndighetspersoner som besökte ett statsfängelse i West-Virginia kallade det ”ett fullständigt misslyckande” och ”en fångvårdens mardröm”. Våldet var i stor utsträckning okontrollerat. Narkotika och alkohol förekom allmänt. En åklagare sade om detta fängelse: ”Det är absolut meningslöst att sända en man till detta fängelse, eftersom han kommer att vara ännu sämre när han kommer ut.”

San Francisco Chronicle berättade om ett Jehovas vittne, som satt i fängelse för att han vägrat göra militärtjänst. En dag blev denne fredsälskande man vittne till ett bråk i en annan cell. Senare kom vakterna och slog fångarna, däribland detta vittne för Jehova! Tidningen framhöll: ”De var nära att strypa honom, slog honom på strupen och tog honom sedan till änden av korridoren, där ’den brutala och omänskliga misshandlingen av de andra fångarna var så svår att han inte kunde stå ut med att se det’, utan vände bort huvudet.” Han omtalade att en vakt också slog honom i ögat och tinningen med en klubba. Han kastades sedan i isoleringscell utan att få någon läkarvård. Och ändå var han inte ens inblandad i det ursprungliga bråket.

På grund av att det saknas medlemmar av det motsatta könet frodas också homosexualiteten både i fängelser för män och i fängelser för kvinnor. Homosexuella massvåldtäkter är vanliga. I boken I Chase Prison (Jag valde fångvården) säger en före detta föreståndare för ett federalt fängelse om denna sak: ”Ingen har funnit en lösning på detta problem.”

I Canada rapporterar Windsor Star att tjugotre domare efter en undersökning av detta problem var ”förfärade” över vad de funnit. Tidningen framhöll: ”Före detta interner har rapporterat till officiella kommittéer att det i de flesta fängelser i detta land är nästan omöjligt för en ung man att undgå sexuellt övervåld under någon längre tid. ’Det inträffar ständigt’, säger John Tennant, som har tillbringat 13 år bakom galler. ’Jag har sett unga män anfallas av tre eller fyra interner den ena natten efter den andra.’”

Också för kvinnor kan fängelselivet vara moraliskt nedbrytande. Den begränsade rörelsefriheten, de småsinta detaljerna i fängelselivet, det strängt inrutade schemat, de sällsynta kontakterna med nära och kära, hotet om sexuell omoraliskhet — alltsammans är ytterst nedslående.

Krishna Nehru Hutheesing, syster till Indiens förre premiärminister, sade om sin vistelse i ett indiskt fängelse på politiska anklagelser för några år sedan: ”Jag fann att bristen på mänsklig kontakt, det oförskämda sätt på vilket man talade till oss och den tryckande atmosfären på detta ställe ibland blev outhärdliga.” Hon talade om ett liv ”fyllt av hot, våld, lågsinthet och korruption, och det förekom alltid förbannande jämsides med kryperi. En människa som var det minsta känslig befann sig i ett tillstånd av ständig spänning, med nerverna på bristningsgränsen.”

Beträffande barn som av domstolar sänds till ungdomsfängelser meddelade New York Times för 27 juli 1971: ”På ungdomsfängelset spärras han in tillsammans med barn som har begått mord, rån, överfall och andra brott. Homosexualitet är allmänt förekommande. I ett försök att lösa ett problem har domstolen satt honom i en situation som bara kan leda till fler problem.”

Förbättring av brottslingar?

Det är uppenbart att inget av dessa förhållanden bidrar till att förbättra en människa. Men vad kan sägas om rehabiliteringsprogram, som till exempel syftar till uppnåendet av nya yrkesfärdigheter? Kan de motverka dessa andra, negativa inflytanden?

Till och med fängelsedirektörer är överens om att svaret är Nej. De medger öppet att fångarna förvärvar få användbara färdigheter, att arbetet är tråkigt och monotont och att det i verkligheten inte finns något sunt program för att förbättra fångarnas sinnestillstånd, vilket är nyckeln till verklig förbättring.

New York Post för 18 september 1971 citerade domaren Burger, som är president för Förenta staternas högsta domstol. Han sade: ”Det finns få fängelser i våra dagar som har ens ett minimalt program för undervisning eller yrkesutbildning, som kunde utrusta fången för att återvända till samhällslivet som en nyttig, självförsörjande mänsklig individ.”

Den engelska tidskriften Guardian Weekly publicerade ett brev från en fånge som nyligen hade blivit frisläppt efter en fängelsevistelse där i landet. Han sade: ”Det var ohälsosamt överbelastat, och sanitetsinrättningarna var så få att ’snusk’ i ordets värsta bemärkelse är det enda ord man kan beskriva det med. ... En fängelsevistelse kan vara en förödmjukelse, en förnedring och en skam för ens stolthet och ens person. ... Men det är inte på något sätt eller i någon form en period av förbättring för brottslingen eller en förebyggande åtgärd mot ytterligare brott.”

Denna värdering understöds av vittnesbörd från alla håll. Dagens fängelser avskräcker inte från brottslighet, eftersom brottsligheten ”exploderar” i nästan vartenda land på jorden. Fängelserna åstadkommer inte vad reformatorerna hade väntat. De rehabiliterar inte brottslingarna för ett nyttigare liv sedan de återvänt till friheten. U. S. News & World Report för 27 september 1971 framhöll: ”Att fängelserna misslyckats med att förbättra brottslingar framgår av statistiken, som visar att omkring 80 procent av alla svårare förbrytelser begås av ’återfallsförbrytare’.”

[Infälld text på sidan 9]

En före detta fånge i England säger: En fängelsevistelse är inte på något sätt eller i någon form en period av förbättring eller en förebyggande åtgärd mot ytterligare brott.

En nyhetstidskrift säger: ”Omkring 80 procent av alla svårare förbrytelser begås av ’återfallsförbrytare’.”