Bör objudna förbjudas besöka hemmen?
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Danmark
VAD tycker du om människor som besöker ditt hem objudna? Tycker du att detta är en frihet som du helst vill skall vara kvar, även om det ibland orsakar dig en del besvär?
Eller skulle du vilja att det stiftades en lag som förbjöd alla att besöka andra människors hem utan föregående inbjudan? Sådana lagar skulle visserligen undanröja icke önskade besökare. Men om man begrundar alla de konsekvenser ett sådant förbud skulle få, förstår man att det inte är önskvärt.
En granne kan till exempel besöka dig objuden för att få låna socker eller kaffe; men det kan också vara du som behöver låna dessa varor. En bilförare, som fått punktering eller råkat ut för en olyckshändelse, kanske vill använda din telefon; eller också kan det vara du som befinner dig i denna situation. Någon i grannskapet kanske behöver hjälp på grund av sjukdom eller på grund av att en blivande barnaföderska märker att barnet kommer tidigare än väntat; eller också kan det vara du som är sjuk eller ditt barn som kommer tidigare än väntat, så att du objuden måste göra ett besök hos grannen.
Hur blir det med oväntade gäster, kanske släktingar eller gamla vänner, som du inte inbjudit men som är på genomresa och tittar in helt kort? Har du aldrig gjort det? Det finns också försäljare som bjuder ut varor som du kanske vill ha, så att du slipper gå till affären. Andra erbjuder tjänster på detta sätt eller samlar in gamla kläder, tidningar eller pengar till välgörande ändamål. Du kan också få en objuden besökare som talar om att det brinner i huset!
Du ser alltså att det finns både fördelar och nackdelar med objudna besökare. Om du i första hand tänker på nackdelarna när någon ringer på din dörr, bör du tänka dig in i deras situation och komma ihåg att du själv kan behöva göra på liknande sätt någon gång. Då ser du säkert på saken med andra ögon.
Ett gammalt förfaringssätt
Det är ett urgammalt bruk att besöka andra utan inbjudan. Det har varit tillåtet i nästan vartenda civiliserat samhälle historien igenom. I tusentals år har människor besökt andra för att be om hjälp, för att sälja något eller för att framföra ett budskap — politiskt, religiöst eller av annan art.
Också Jesus Kristus använde denna metod för mer än 1.900 år sedan. Han besökte folk utan någon föregående inbjudan och uppmuntrade dem att lyssna till det mest storslagna budskap som lidande människor någonsin fått höra. Det var också denna metod han lärde sina efterföljare att använda. Han uppmanade dem att systematiskt genomarbeta städer och byar genom att gå från hus till hus och besöka alla invånare i ett område, och detta utan föregående inbjudan. — Matt. 10:11—14.
På detta sätt, från dörr till dörr, spred sig kunskapen om kristendomen, under loppet av ungefär en generations livstid, över större delen av Medelhavsområdet. De som gästfritt tog emot dessa frihetens och livets budbärare blev rikligen belönade för sin gästfrihet.
När alltså Jehovas kristna vittnen besöker ditt hem, använder de samma metod som Jesus uppmanade sina efterföljare att använda.
Danmarks ”dörr-till-dörr-rörelse”
Att kontakta människor i deras hem har nyligen kommit i förgrunden på ett annat sätt. I början av år 1971 började i Danmark en kampanj som blev känd såsom ”dörr-till-dörr-rörelsen”.
Tidningen Politiken ägnade stort utrymme åt denna rörelse och innehöll sådana rubriker som ”NU SKALL VI RINGA PÅ HOS GRANNEN” och ”50.000 NU SAMLADE FÖR DÖRR-TILL-DÖRR-AKTIONER”. Denna kampanj är avsedd att fylla ett definitivt behov som många människor har, särskilt i stora städer, ett behov som i allmänhet inte beaktas av samhället. Vad är det?
Det har att göra med alla ensamma människor i storstäderna. I till trängsel fyllda stadsområden har många människor en tendens att bli isolerade på grund av hög ålder, sjukdom, blyghet eller av andra orsaker. De blir främlingar till och med för sina närmaste grannar. Detta händer mycket oftare i storstäder än på landsbygden eller i småstäderna. Sådana människor får därför inte ut mycket av livet. De har små möjligheter att meddela sig med andra och njuta av andra människors sällskap.
Politiken skildrade en händelse för att belysa hur isolerad en människa kan bli. Den skrev om en ”80-årig man, som inte kunde förmå sig att ringa på hos sin granne, då han en kväll hade låst sig ute i 10 graders kyla. Han vandrade omkring i halvannan timme innan en polisman kom till hans hjälp och tillkallade en låssmed.” Är inte detta tragiskt?
Dörr-till-dörr-aktivisterna verkar för att folk i större utsträckning skall ringa på hos sina grannar och umgås med dem. En medlem av denna rörelse förklarade: ”Jag vet att de ensamstående, som bor på varje våning, är särskilt glada åt att få kontakt med andra.” Detta gäller utan tvivel många ensamma människor, särskilt dem som är sjuka eller till åren komna.
”Stängda dörrar gör folk sjuka”, hette det i en annan av Politikens artiklar under 1971. Länsläkaren Vagn Christensen påpekade: ”Det leder till kroniskt trötta barn, som är så ointresserade av sin omgivning att de bromsas i utvecklingen. ... När det gäller de vuxna kan de stängda dörrarna vara orsaken till den stora sjukligheten. I samma ögonblick som man tar ifrån människor funktion, mening och kontakt blir de invalider.”
På några månader blev alltså omkring 50.000 personer i Danmark medlemmar av dörr-till-dörr-rörelsen för att hjälpa ensamma människor. Somliga hävdade att medlemskapet låg närmare 75.000. Ett förbud mot objudna besökare i hemmen skulle direkt motverka syftet med denna dörr-till-dörr-kampanj. Det skulle motverka att samhällena blev friskare.
Somliga vill ha förbud
I Brønshøj-Husum Avis för 23 oktober 1969 gavs upplysningar om hur polisiära bestämmelser för Köpenhamn kunde användas av lägenhetsinnehavarna för att hindra besökare att ringa på. Det framhölls att man vid dörren kunde sätta upp en skylt med texten: ”Objudna besökare FÖRBJUDES RINGA!”
Men det finns somliga som vill gå mycket längre och få regeringen att stifta en särskild lag som förbjuder besök i hemmen. De hävdar att sådana besök stör hemfriden. Men beträffande detta förklarar paragraf 263 i Danmarks strafflag: ”Med böter eller fängelse straffas den som kränker en annans frid 1) genom att bryta brev eller på annat sätt skaffa sig tillgång till ett till annan person ställt meddelande eller undanhålla någon ett sådant, 2) genom att utan rimlig orsak skaffa sig tillgång till annans personliga tillhörigheter, 3) genom att offentliggöra annans rent privata familjeförhållanden, 4) genom att offentliggöra andra förhållanden ur annans privatliv” osv.
Syftet med denna lag är bland annat att skydda människor mot spioneri eller offentliggörande av sådant som har att göra med deras privatliv. Det har i själva verket ingenting att göra med objudna besökare vid dörrarna.
Ett annat avsnitt av denna strafflag framhåller i paragraf 264 om hemfriden: ”Den som kränker hemfriden genom att tränga sig in i annans hus, rum eller skepp eller annat icke fritt tillgängligt ställe straffas med böter eller fängelse. På samma sätt straffas den som vägrar att på anmodan lämna annans mark.”
Men detta gör det inte till ett brott att besöka en annan persons hem och ringa på hans dörrklocka utan föregående inbjudan. Det är endast när man vägrar att gå som man bryter mot lagen.
Kommitténs åsikt
Det som nu gjort frågan aktuell är ett utlåtande från en kommitté som år 1968 tillsattes av justitiedepartementet i Danmark. I detta uttalande, som offentliggjordes år 1970, föreslog kommitténs ledamöter att det skulle vara i lag förbjudet att, som de uttryckte saken, ”objuden göra personliga besök i enskilda hem”.
Den föreslagna lagen var i första hand avsedd att förbjuda besök av kommersiell natur, för att skydda köparna mot oärliga försäljare. Men om lagen formuleras så att den till exempel omöjliggör syftet med dörr-till-dörr-rörelsen för att hjälpa de ensamma, så kommer denna lag att vara vida mer omfattande än vad som är berättigat med tanke på avsikten med den.
Dessutom har den föreslagna lagen en tendens som bör vara en anledning till oro för tänkande människor. Den säger i själva verket att regeringen bör avgöra vem som skall eller inte skall tillåtas besöka ditt hem. Men är verkligen så många människor oförmögna att fatta detta beslut? Kan de inte, såsom vuxna individer, helt enkelt säga ”Nej” till icke önskvärda besökare? Och kastar inte en sådan lag misstankar över var och en som objuden besöker en annans hem?
Det norska konsumentrådet stöder försäljning vid dörrarna, därför att husen ligger så spridda i större delen av detta land. Är inte samma förhållande rådande också i vissa delar av Danmark? Och hur är det med försäljning av tidningar eller böcker? Många människor finner det mycket lättare att i hemmet prenumerera på en tidskrift eller köpa böcker, till exempel ett uppslagsverk, än att bli tvungna att gå till en bokhandel eller skriva till utgivarna.
Värdefulla friheter i fara
Om det skulle bli i lag förbjudet att göra personliga besök i människors hem utan föregående inbjudan, skulle denna lag kunna tillämpas på många olika ting, vilket skulle sätta friheten i fara. Den skulle till exempel kunna tillämpas på den predikometod som användes av Jesus Kristus och de kristna under första århundradet.
En sådan lag skulle alltså kunna tillämpas mot Jehovas vittnen i våra dagar. Men inte bara mot dem. Den skulle kunna tillämpas mot alla religiösa rörelser och välgörenhetsorganisationer som använder denna metod. Den skulle drabba de präster inom den lutherska statskyrkan i Danmark som gör hembesök. Ja, en sådan lag skulle innebära ett hårt slag för religionsfriheten. Den skulle påminna om några av de värsta inslagen i kommunismen, nazismen och fascismen.
Den föreslagna lagen skulle också hårt drabba yttrandefriheten. Den danska grundlagen förklarar till exempel: ”Var och en är berättigad till att i tryck, i skrift och muntligen offentliggöra sina tankar, dock under ansvar inför domstolarna. Censur och andra förebyggande åtgärder får inte i någon form införas.”
Men att man bara har rätten att bli hörd saknar värde, om man berövas medlen att göra sig hörd. Och ett medel till att göra detta är att utan inbjudan besöka människor i deras hem. Yttrandefriheten innebär alltså att alla människor, som inte kan göra sig hörda genom radion, televisionen eller dagstidningarna, måste få rätt att göra sig hörda på ett annat sätt: Från dörr till dörr. Yttrandefriheten bör inte förnekas dem som inte är i besittning av de stora penningsummor som behövs för att anlita de andra nämnda meddelelsemedlen.
Med rätten att fritt uttrycka sina tankar följer rätten att sprida tryckalster. Om en individ vill nå ett stort antal människor, kan han inte begränsa distributionen enbart till bokhandlarna. Dessutom kan en bokhandlare vara fördomsfull och hålla vissa publikationer utom synhåll. Och det är inte alla människor som går in i en bokhandel.
Eftersom publicering av sådana tryckalster kostar pengar, måste också rätten till yttrandefrihet inbegripa rätt för utgivaren att få sina kostnader täckta. Om detta inte tillåts, kommer tryckfriheten att förbehållas de förmögna. Detta är orsaken till att man i Sverige gett uttryck åt tanken att ett förbud mot personliga besök ”troligen skulle vara i strid med tryckfrihetsförordningen, som har karaktär av grundlag”.
Mot allt detta invänder somliga att om någon vill veta något om en viss sak, kan han ta initiativet och kontakta utgivarna. Men denna invändning är inte förnuftig. Hur skall människor kunna vara medvetna om saker och ting, om de inte får sin uppmärksamhet riktad på dem? Hur skall de veta vart de skall vända sig för att få upplysningar om saken, om de ännu inte har fått reda på vad det rör sig om?
Dessutom skulle den föreslagna lagen begränsa den politiska friheten. Alla som har haft att göra med politiska metoder, till exempel att få namnunderskrifter på en petition, vet att det är nödvändigt med en personlig hänvändelse. Det är då man kan förklara saken och använda ett visst mått av övertalning.
Vad kan den enskilde göra?
Friheten har sitt pris. Den kan inbegripa en del besvär. Den kan också inbegripa risken att bli lurad av en oärlig försäljare. Lagar som förbjuder sådant bedrägeri är nödvändiga, men de kan inte förbjuda alla affärstransaktioner bara därför att de försiggår vid dörrarna.
Skulle du förbjuda alla affärstransaktioner i affärer och på torg bara därför att en del affärsinnehavare är oärliga? Varför förbjuda en form av försäljning men inte en annan? Det är uppenbart att en lag som riktar sig mot den ena formen men inte mot den andra är i högsta grad diskriminerande och angriper frihetens själva grundval.
Friheten att göra besök utan föregående inbjudan innebär visserligen att en del besök kan inträffa vid olämpliga tillfällen och störa en i det man håller på med. Men är det inte värt detta pris att bevara grundläggande friheter? Är det så oerhört svårt att öppna dörren och säga till den som ringt på: ”Det passar inte nu” eller ”Jag är inte intresserad av att tala med er”? Är detta ett alltför högt pris att betala för den värdefulla friheten att själv avgöra vem man vill eller inte vill ta emot vid dörren?
Tänk på detta nästa gång någon gör ett besök hos dig utan inbjudan. Fråga dig om det inte är bättre att med gott humör finna sig i litet besvär än att leva i ett diktatoriskt land. Du bör vara glad om du bor i ett land som ger dig rätt att avgöra vilka besök du vill ta emot såväl som rätt att själv göra sådana besök.