Panamás indianer — en glimt från det förgångna

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Panamá

DET är över 450 år sedan Kristofer Columbus, Vasco de Balboa och andra vita män för första gången satte sin fot på denna smala landtunga, som gränsar till den sydamerikanska kontinenten. Här träffade de infödingar med bronsfärgad hud, som levde i en pittoresk, tropisk miljö.

Ända från början motsatte sig Panamás indianer den vite mannens styre, eftersom de satte värde på sitt oberoende och sitt enkla levnadssätt. De avsides belägna och ofta nästan ogenomträngliga djungelområdena i Panamá har skänkt indianerna den isolering de önskar. Men i stället för att som tidigare vara de enda invånarna i landet överträffas de numera vida i antal av nykomlingarna. Av Panamás nära en och en halv million invånare utgör indianerna inte mer än 5 procent eller kanske omkring sextio tusen.

För att verkligen lära känna dessa indianer måste man besöka dom på deras naturliga boplatser. Jag har haft flera tillfällen att göra detta medan jag tjänat som en förkunnare bland Jehovas vittnen. Låt mig berätta om några av dessa besök.

Chocóindianerna

Chocóindianerna har länge bebott de obanade regnskogarna i Panamás sydligaste provins, Darién. En koloni upprättades omkring år 1510 på Atlantsidan av Darién, och upptäcktsresanden Balboa blev dess guvernör. När han från indianerna fick höra om ett ”hav” på andra sidan den smala landremsan, började han och omkring två hundra män hugga sig fram genom den täta växtligheten i detta område och siktade Stilla havet den 25 september 1513.

Den viktigaste boningsorten för chocóindianerna är numera staden Garachine på Stillahavssidan. Min fru och jag reste dit för ett antal år sedan för att besöka ett av Jehovas vittnen. Vi stannade flera dagar och tog del i att predika för chocóindianerna där och i trakten runt omkring. Det var en oförglömlig upplevelse. Det är förvånansvärt att vi kunde träffa människor som levde i stort sett som på Balboas tid, trots att vi inte befann oss mer än omkring 240 kilometer från den moderna huvudstaden, som också heter Panamá.

Chocóindianerna är inget storvuxet folk, men männen är välbyggda och kan förefalla ganska vildsinta. Även om de som lever långt inne i urskogen vid vissa tillfällen har motsatt sig intrång på deras område med hjälp av blåsrör och förgiftade pilar, tog inte de som vi träffade emot oss på det sättet. Vi fick till och med lämna biblisk litteratur hos några av dem.

Chocóindianernas hus står i allmänhet på pålar, en till en och en halv meter över marken. De byggs ofta i närheten av en strand. Taken är gjorda av palmblad och golven av rörstänger. Sidorna är öppna hela vägen runt omkring. Möblemanget består nästan bara av några låga bänkar. Matlagningen sker i svarta järngrytor, som sätts på stenar över en vedbrasa. Vi lade märke till att fisk, ris och vissa bananväxter tycktes utgöra huvuddelen av chocóindianernas diet.

Deras klädstil är enkelheten själv, men något generande när man inte är van vid den. Chocókvinnorna bär ingenting annat än några meter tyg, som de lindar runt underkroppen. Det börjar strax under naveln och räcker till knäna. Männen har ännu mindre på sig — bara ett enkelt skynke kring höfterna.

De badar i havet eller i en flod, som de alltid gjort. När kvinnorna går ner i vattnet hissar de undan för undan upp kjolen, och när de kommit ner i vattnet till midjan, tar de av den. Den rullas ihop och placeras på huvudet tills badet är slut. När kvinnorna sedan går upp ur vattnet, gör de samma sak, fast i omvänd ordning, så att de till slut stiger upp på den vita sanden, badade och färdigklädda!

Cunaindianerna

Också i södra Panamá, men på Atlantsidan, lever cunaindianerna. Även om några bor på fastlandet, bebor huvuddelen av dem San Blas-arkipelagen. Dessa öar sträcker sig omkring 160 kilometer längs kusten, nästan hela vägen till Colombia. Talesättet där i trakten är: ”De är fler än dagarna på året.” Och det är sant, för det finns ungefär fyra hundra.

Många av öarna ligger bara omkring en kilometer från fastlandet. De har allesammans samma höjd och reser sig bara tillräckligt högt över den blågröna oceanen för att undgå att översvämmas av bränningarna. De vita stränderna, som pryds av graciösa kokospalmer, kan verkligen vara inbjudande! Några av öarna är mycket små, inte större än hundra kvadratmeter. Men också små öar kan bebos av hundratals indianer.

Cunaindianerna här är i stor utsträckning en nation för sig själva. De försvarar häftigt sin självständighet och rasrenhet. Kvinnorna reser sällan till städerna på fastlandet, och då bara när de har sin far eller äkta man som förkläde. Det har blivit sed att inte låta främlingar stanna kvar på öarna efter solnedgången. Ett vittne bland cunaindianerna har emellertid predikat på öarna, och några av indianerna har tagit emot bibelns sanning.

En man som bodde i närheten på fastlandet och som kände några av byhövdingarna var vänlig nog att följa med mig till några av öarna. Det var verkligen intressant att för första gången få se hur dessa människor levde.

Cunaindianerna är små till växten. Männen blir sällan längre än 160 centimeter, och kvinnorna är ännu kortare. Deras kroppslängd verkar passande med tanke på det begränsade utrymmet på deras hemöar. De får mycket av sin föda från havet. Men den viktigaste källan till deras uppehälle är kokospalmen. Den förser dem inte bara med ett betalningsmedel för handeln, utan också med mat, dryck, byggnadsmaterial, bränsle och andra nödvändiga ting. Inte att undra på att den betraktas som ett livets träd!

Cunamännen klär sig enkelt, vanligen i långbyxor av mörkt tyg och korta, vita eller gula skjortor. Kvinnorna är mera färgrikt och konstfärdigt utstyrda. Kjolarna är av färgglada tyger, och de lindar dem om sig och viker in dem i midjan. Men deras blusar, som kallas molas, är särskilt iögonenfallande. Man kan få se varje upptänklig färg och fason. Kvinnorna bär också stora platta ringar i öronen och guldringar i näsan.

Barnen å andra sidan har ingenting på sig. Detta är praktiskt, eftersom de använder mycket av sin tid till att göra sig hemmastadda med havet. Det sägs att det inte finns någon fyraårig pojke som inte kan simma. Unga flickor får gå igenom något som måste vara ett smärtsamt eldprov. Snören med kulor lindas hårt runt benen under vaderna och dras med jämna mellanrum åt hårdare och hårdare. Detta hindrar underbenens utveckling, vilket tydligen anses förhöja deras skönhet.

När vi kom till en av öarna blev vi förvånade över att få se festligheter vara i full gång. Det var ett livligt, glädjefyllt tillfälle. Vi fick veta att det var en del av pubertetsriterna för en ung flicka. Folk från andra öar hade blivit ditbjudna, och det fanns mat i överflöd. En särskild resa hade gjorts till staden Colón på fastlandet, mer än 120 kilometer därifrån, för att skaffa rom.

Byhövdingen talade om för mig att flickan hölls instängd i ett särskilt rum, som byggts i hennes föräldrars hus. I flera dagar skulle hon bli badad genom en ceremoni vid vilken man hällde vatten över henne. Vid slutet av denna ritual skulle hennes långa hår klippas. Hon skulle sedan föras fram som en giftasvuxen mö.

Jag fick veta att flickan får peka ut för sin far vilken av de unga männen hon vill gifta sig med. Fadern låter sedan denne få reda på hans dotters önskemål. Även om den unge mannen samtycker till frieriet, blir han satt på ett prov.

Svärfadern tar honom med till fastlandet, där han väljer ut ett stort träd. Han begär sedan att den unge mannen skall hugga det till ved och transportera den med kanot till familjens boplats på ön. Medan han är upptagen med detta går bruden till hans hem och hämtar alla hans ägodelar till sitt hem. När vedhämtningsprovet är fullbordat välkomnas den unge mannen till hemmet, där han blir kvar till sin svärfars död, varefter han kan upprätta ett eget hem.

Guaymiindianerna

När Columbus kom hit i början av 1500-talet, träffade han guaymiindianerna och bedrev köpenskap med dem. De var vänskapliga till en början, men gjorde motstånd när de vita männen inte gav sig därifrån. Därför tog Columbus och hans män El Quibián, en guaymihövding där i trakten, som gisslan. Men han flydde och ledde sina krigare till ett anfall, varvid några av Columbus’ män blev dödade. De tvingades därför ge sig av i april 1503. Under de år som följde fortsatte guaymiindianerna att göra motstånd mot intrång på deras område.

Guaymiindianerna har alltså förblivit relativt orörda av den moderna civilisationen, även om några har skaffat sig fast arbete och har blivit mer eller mindre införlivade med samhället i Panamá. Dessa indianers område i norra Panamá omfattar en vidsträckt del av de avsides liggande högländerna, men också en del av kusttrakterna i Bocas del Toro-provinsen. De är den folkrikaste av indiangrupperna och uppgår till omkring 35.000. De är också större till växten än cunaindianerna.

Guaymikvinnorna har klänningar med långa, vida kjolar, och männen klär sig i allmänhet som de övriga invånarna i Panamá, som inte är indianer. Många av männen följer emellertid den egendomliga sedvänjan att fila framtänderna i över- och underkäken så att de liknar tänderna på en handsåg.

Bland dessa indiangrupper har guaymiindianerna gett det utan jämförelse gynnsammaste gensvaret på Jehovas vittnens predikande. Så sent som förra året hade jag glädjen att under en veckas tid få besöka en avlägsen guaymiby, där de flesta av familjerna var Jehovas vittnen. Min följeslagare och jag flög från huvudstaden Panamá till Changuinola och tog ett tåg därifrån till Almirante. Vi tillryggalade per kanot resten av avståndet till vår destinationsort, byn Cayo de Paloma.

Där på stranden väntade en grupp indianer på oss och fick oss att känna oss precis som hemma. En hel familj flyttade ut ur sitt tvårumshus och sade: ”Vårt hus är nu ert hem.” En annan gästfri kvinna kom med mat som hon hade lagat åt oss. Bland det som skulle ingå i vårt besök var ett överlämnande av en nybyggd kristen mötesplats, en vigsel och en dopförrättning.

På lördagsmorgonen kom fem indianmän, var och en med sin maka och sina barn, för att få sitt äktenskap legaliserat i överensstämmelse med bibelns krav. De lyssnade till det bibliska tal som klargjorde det kristna äktenskapets syfte, förpliktelser och åligganden. Men innan de fem kvinnorna hade avgett trohetslöftet gick de allesammans helt plötsligt därifrån efter en kort överläggning i viskande ton. Min häpnad försvann snart. De hade bara gått för att klä om sig till bröllopet! Inom tio minuter kom de allesammans marscherande i glänsande vita klänningar, men barfota. De intog sina platser och blev förenade med sina män genom laglig vigsel.

En kort stund därefter blev tre i denna grupp tillsammans med två andra döpta som lärjungar till Jesus Kristus i det hav som förser dem med så mycket av deras uppehälle. De blev på så sätt förenade med många andra indianer i Panamá i överlämnad tjänst åt Gud.

Efter dopet åt vi lunch. Några jägare bland indianerna försåg oss med ett vildsvin, och andra av dem gav sig ut på dykning med ljuster och fångade fisk åt oss. Några familjer hade med sig kycklingar, och en av dem till och med en gris. Åter andra hämtade från sina jordbruk ris, olika bananarter och de ätliga rotknölarna från en viss palmlilja. De flesta av de närvarande satt på marken eller i den nybyggda möteslokalen och åt med bara händerna.

Sedan samlades vi för programmet i samband med överlämnandet. Från alla håll kom det folk, ända tills vi var 189 närvarande, allesammans guaymiindianer utom min resande följeslagare och jag! Vi förenade oss i tacksägelse till Jehova, människans Skapare, för att ”Gud inte är partisk, utan i varje nation är den som fruktar honom och övar rättfärdighet godtagbar för honom”. — Apg. 10:34, 35, NW.

Att besöka indianerna i Panamá är sannerligen som att få en glimt av livet i det avlägsna förflutna. Men när vi påbörjade vår hemresa, sedan vi besökt guaymiindianerna, kunde jag inte undgå att tänka på den enhet och det broderskap som kunskapen i Guds ord, bibeln, kan frambringa bland människor, oavsett deras mångskiftande bakgrund och sedvänjor.