Dykning som levebröd
FÅGLAR livnär sig på olika sätt. Men de som dyker för sitt levebröd är kanske de mest fascinerande att iaktta.
Somliga fåglar tycks använda luften som en jättelik rutschbana, när de från stora höjder störtar på huvudet ner i vattnet för att fånga sitt byte. Andra stryker fram över vattenytan och plockar upp sin måltid i farten. Åter andra kan långsamt sjunka ner i vattnet utan att lämna en krusning på vattenytan och sedan jaga och hinna upp fisken under vattnet.
Störtdykare
Den nittio centimeter långa havssulan skulle förmodligen vinna pris i störtdykning. Denna vita åskvigg med svarta vingspetsar störtar sig ner på sin tilltänkta måltid från varierande höjder, beroende på hur djupt fisken simmar. Han kan dyka ner i vattnet från bara några meters höjd. Eller också kan han slå ner som en blixt från trettio meters höjd och helt och hållet fälla in sina vingar med 180 centimeters vingbredd ögonblicket innan han når vattnet. Nedslaget sker med sådan kraft att vattnet ibland stänker tre meter upp i luften. Vilket spännande skådespel!
Det djup som havssulan kan gå ner till framgår av att denna fågel har fastnat i fisknät trettio meter under vattnet. Men han kommer vanligen upp till ytan efter några sekunder och vilar på vattnet ett ögonblick medan han sväljer sin fångst. Sedan lyfter han igen på jakt efter nytt byte.
Pelikanen är en annan störtdykare, men det kanske kan vara svårt att tro när man ser honom på land. När pelikanen försöker gå på sina korta, kraftiga ben är han lika klumpig som en cirkusclown. Och den jättelika näbben med den stora elastiska pungen som hänger ner gör bara hans utseende ännu mer komiskt. Men i luften är bilden en helt annan. Han är mycket behagfull, och på stora höjder utstrålar han en kraft och värdighet som endast örnen når upp till. Hans en och en halv meter långa, vita kropp och vingbredd på två och en halv till tre meter gör honom verkligen till en sällsynt skönhet när han flyger!
Den bruna pelikanen, något mindre än sin vita släkting, är dykaren i familjen. När han får syn på fisk, ofta ända från femton meters höjd, fäller han in vingarna och störtar nedåt med stor hastighet. Men trots kraften i hans dykning kommer han inte ner djupare än omkring sextio centimeter, på grund av flytkraften hos hans kropp. Men ändå blir han sällan utan fisk i sin pung.
När pelikanen kommer upp, har han inte bara fisk i pungen, utan kanske tio liter vatten eller mer. Ofta väntar måsar eller andra mindre sjöfåglar på honom. Och när den väldiga pelikanen öppnar näbben för att hälla ut vattnet, flyger de upp och sätter sig på hans rygg eller huvud och sticker in näbben för att snappa åt sig fisken. Pelikanens hårda arbete kan följaktligen vara förgäves, om han inte är försiktig.
En annan störtdykare är fiskgjusen, och han har ett liknande problem. Sedan han gjort sin fångst kommer havsörnen, om han är i närheten, och använder sin överlägsna storlek och styrka till att tvinga honom att lämna ifrån sig bytet. Detta betyder inte att fiskgjusen är liten eller att han är en vekling. Han är verkligen en stor fågel med en vingbredd som kan nå 180 centimeter. Hans dykning är ett riktigt skådespel, särskilt om den företas från hundra meters höjd eller mer, vilket inte hör till ovanligheten.
När fiskgjusen upptäcker en fisk nära ytan, tar han sikte, fäller ihop vingarna och dyker med huvudet före och fötterna framåtriktade. Han träffar vattnet med ett stort plask och försvinner ofta helt under ytan. I allmänhet kommer han snabbt upp till ytan med sin fångst stadigt sittande i klorna. Men ibland har han gjort felbedömningar.
En gång iakttog man en fiskgjuse, som grävde ner klorna i en fisk som var större än han kunde klara av. I stället för att han kom upp till ytan drog fisken ner honom. Till slut lyckades fiskgjusen få loss klorna och nå ytan innan han drunknade. Men han låg stilla i tio minuter innan han kvicknade till så pass att han kunde flyga igen.
En betydligt mindre dykare, men inte mindre dristig eller graciös, är kungsfiskaren. Han väntar orörlig på en torr gren i ett högt träd, medan hans skarpa ögon mönstrar vattnet kanske femton meter eller mer nedanför. När en oförsiktig spigg eller annan liten fisk vågar sig upp till vattenytan, störtar han ner med huvudet före för att fånga den med sin långa näbb. Kungsfiskaren kan också spana i flykten, och när han får syn på en munsbit, stannar han och håller sig svävande ett kort ögonblick, varefter han dyker som en pil.
En välkommen syn för fiskare är en flock tärnor som kretsar runt och dyker ner i vattnet. De lever på småfisk som ofta drivs upp mot ytan av stim av större fisk nedanför, vilket förklarar yrkesfiskarnas intresse. Dessa måssläktingar är så graciösa i sin flykt att somliga kallar dem havssvalor.
Ytfiskaren
En verkligt unik fiskare är saxnäbben, en svart och vit sjöfågel som i flera avseenden liknar tärnan. Men i olikhet med alla andra fåglar har saxnäbben en från sidorna starkt sammantryckt, knivliknande näbb med den undre halvan betydligt längre än den övre. Därav namnet saxnäbb. Denna ovanliga näbb använder han i en unik fiskemetod.
Saxnäbben flyger ett hundratal meter utefter vattnet och skär ett snitt i vattenytan med den undre näbbhalvan. Detta lockar dit små djur som lever i havet. Sedan kommer han tillbaka och skyfflar upp dessa djur med sin undre näbbhalva, medan han skummar vattenytan. Näbben sluts när den kommer i kontakt med något, varför saxnäbben liknar en sömmerska i arbete med sin sax.
Djupdykare
En av de intressantaste djupdykarna är den 60 till 90 centimeter långa, muskulösa storskarven. Hans fjäderdräkt är till största delen mörk, ofta svart med grönblå glans. Näbben är lång och har en hake i änden. Han är släkt med pelikanen.
Men i olikhet med pelikanen och andra störtdykare dyker storskarven från ytan eller från en låg avsats. Medan han simmar kastar han sig uppåt och framåt och slår ner i vattnet i en graciös båge med vingarna tätt tryckta mot sidorna. Han kan sikta sitt byte innan han dyker, eller också kan han dyka först och sedan se sig omkring under vattnet efter fisk. Han använder både vingarna och fötterna att simma med, och på så sätt förföljer han sitt byte och hinner upp det. Ibland dyker han till stora djup. En storskarv fångades utanför Englands kust i en kräftbur 35 meter under vattenytan!
Fiskare har tagit storskarvar medan de var små och tränat dem att fånga fisk åt dem. Detta tillvägagångssätt var tidigare vanligt i England och har länge varit känt i Österlandet. En ring sätts fast ganska löst runt storskarvens hals för att hindra honom från att svälja något annat än mycket små fiskar.
Doppingen och lommen hör till de bästa av alla dykare. De har flera likartade kännetecken: anmärkningsvärd skicklighet i vattnet och klumpighet på land. Benen är placerade långt bak på kroppen och är utmärkta för dykning och simning, men gör dem nästan hjälplösa på land. Och eftersom lommarna inte kan lyfta från land, betyder det oftast döden för dem om de tvingas landa långt från vattnet.
De mindre doppingarnas dykningar är fascinerande att betrakta. De dyker tyst och snabbt ur synhåll utan ett ljud eller en krusning på vattenytan. Det ena ögonblicket vilar de på vattenytan, och nästa ögonblick är de borta. En iakttagare kan undra om han verkligen sett dem. Och om han väntar, kan han dra slutsatsen att han aldrig gjort det, eftersom de kanske aldrig dyker upp igen. De kan stanna länge under vattnet och simma i väg ett långt stycke i undervattensläge. Sedan kommer de listigt upp till ytan och sticker bara upp näbben och ögonen, så att de är svåra att upptäcka.
Lommen är större, omkring nittio centimeter lång, och är förmodligen alla fåglars mästare när det gäller djupdykning. Han flyger bokstavligen fram under vattnet och drivs fram av sina kraftiga vingar som en pil från ett armborst. Lommen kan hinna upp den snabbaste fisk. Han kan stanna under vattnet i flera minuter och jaga sitt byte till nästan otroliga djup. Man har fångat lommar i fisknät som befunnit sig mer än 50 meter under vattenytan! Och man tror att de går ner mycket djupare än så.
Vi kanske har föreställt oss fåglarna hemmastadda bara i luften. Och trots att tärnan, fiskgjusen, pelikanen och andra vattenfåglar tillhör de skickligaste flygarna är några av dem också märkliga dykare. Somliga kan till och med tävla med fiskarna när det gäller rörlighet under vattnet! Inte att undra på att de är så framgångsrika när de dyker för sitt levebröd.