Den sköna konsten att göra lackarbeten
Från ”Vakna!”:s korrespondent på Okinawa
HAR du någon gång sett utsökta lackarbeten? Det är sannerligen vackra konstverk. Deras blankpolerade yta kan jämföras med fint glaserat porslin. Du kanske kommer att tänka på de orientaliska länderna Kina, Japan och Korea. Men visste du att en del av de vackraste lackarbetena framställs här på Okinawa?
De olika föremålen görs nästan alltid av trä. Träet formas till vaser, skålar, fat osv. Det är häpnadsväckande hur tunt man kan få träet. Ibland är det lika tunt som papper! Då anbringas i gengäld dussintals tunna lager av ett speciellt lack, som gör artiklarna anmärkningsvärt hårda och hållbara.
Finare lackarbeten visar inga tecken på slitage ens efter hundratals år. En gång följde en sändning lackarbeten med ett skepp till havsbottnen. Efter aderton månader återfann man dessa lackarbeten, och år 1878 visades de på en utställning i Wien. Den långvariga inverkan från havsvattnet hade inte kunnat skada föremålen!
Detta hållbara lack framställs ur saven från ett slags sumakträd, Rhus vernicifera, som odlas i Kina, Japan och andra länder i Östern. Det kallas vanligen lackträdet. Den japanska lacken anses vara överlägsen. Skälet till detta antas vara att Japanerna tappar träden bara när saven är som bäst, under månaderna juni och september.
Kineserna utvecklade för tusentals år sedan konsten att göra lackarbeten. Man har funnit artefakter ända från Han-perioden (206 f.v.t.—220 v.t.). Senare lärde sig japanerna denna konst av kineserna.
Omkring 714 v.t. besökte japanska upptäcktsresande Ryu-kyu-öarna, av vilka Okinawa är den största. De förde troligen med sig de första lackarbetena till Okinawa. Gladys Zabika framhåller i Custows and Culture of Okinawa (Kultur och seder på Okinawa): ”Sju invånare på Okinawa reste år 1437 till Japan för att studera metoderna för framställning av lackarbeten. Några år senare återvände de till Okinawa och lärde upp andra.”
Författaren säger vidare: ”De glänsande skålarna och faten blev så populära bland befolkningen att de började experimentera med egna sätt att förbättra kvaliteten. De lyckades så bra med att utveckla en ny metod och förbättra materialen att lackarbeten från Okinawa blev berömda i hela Österlandet och ända från Japan till Indien kom att betraktas som de bästa i Orienten.”
Vad är det som gör att lackarbeten från Okinawa skiljer sig från dem som tillverkas i andra länder? En av skillnaderna är den unika metoden att bereda lerbasen. Men också träet och råvarorna är annorlunda.
Det trä som vanligen används här kommer från träd som växer på Ryu-kyu-öarna. Det är mycket lätt, men däremot spricker det inte så lätt och är starkt även i fuktigt klimat.
Stockarna måste torkas noga, eftersom färskt trä böjer sig sedan det blivit bearbetat. På maskindrivna svarvar formas träbitarna till skålar, vaser, fat och andra föremål.
Därefter täcks de med en speciell pasta. Ända till för omkring ett år sedan gjordes denna pasta av svinblod, lera och aleuritesolja, som utvinns ur fröna från vissa träd. Men nu använder man en syntetisk pasta. Den är starkare och blir inte kantstött så lätt.
De omsorgsfullt torkade artiklarna bearbetas därefter med sandpapper och brynsten. De täcks sedan med lack, torkas och gnids med träkol. Denna procedur upprepas några gånger. Därefter får föremålen ett slutligt lackhölje.
Sedan sätter man på dekorationerna. Det finns tre olika huvudtyper som används här. En är pärlemor. En annan kallas ”tsuikin”. Färgad lack valsas ut till tunna ark, som klipps till formen av bananplantor, hibiskusblommor, bamburör osv., och sätts på lackarbetena. Den sista typen av dekorationer målas för hand och kallas ”makie”.
Lackarbeten varierar mycket i kvalitet. Men när man beskådar olika lackarbeten, blir man imponerad av att många av dem är mycket vackra konstverk.