Jakten efter olja i Nordsjön
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Norge
LÅNGT ute i Nordsjön, världens mest trafikerade hav, pågår nu en storstilad jakt. Det är jakt efter olja. Samtliga av världens stora oljebolag deltar; de har satsat millioner kronor, men hoppas vinna milliarder. Något som inte många skulle ha kunnat föreställa sig för tio år sedan har nu skett: Norge har kommit i förgrunden som en av världens nya oljenationer!
Hur började jakten efter olja i Nordsjön? Låt oss gå cirka tio år tillbaka i tiden, för det var då som världens oljeletare fick upp ögonen för att väldiga naturrikedomar kunde dölja sig i kontinentalsockeln under Nordsjön. (Kontinentalsockeln är den grunda undervattenshylla som ligger mellan en kontinent och det stora havsdjupet. Hela Nordsjön ligger på kontinentalsockeln.)
Det som satte oljeletarna på spåret var ett enormt gasfynd, som gjordes år 1959 i den nederländska provinsen Groningen. Geologerna antog att de gasförande lagren kunde sträcka sig ut under Nordsjön, och därför satte man i gång undersökningar för att ta reda på hur det förhöll sig med den saken. Det visade sig att möjligheterna fanns att man skulle kunna hitta naturgas och olja, och år 1965 öppnades ett 40.000 kvadratkilometer stort område utanför Norge för oljeletning. Startskottet hade gått för Norges vidkommande, och åtta stora grupper av oljebolag kastade sig ut i jakten efter oljan.
Olja och oljeborrning
Hur bildas olja? Många års forskning har inte gett något säkert svar på den frågan. En teori går ut på att oljan bildats av små växter och djur som avlagrats på havsbottnen. Senare, antas det, har tryck, värme och andra faktorer förvandlat detta organiska material till olja eller gas. Oljan förekommer nästan alltid tillsammans med gas.
Det är ännu ingen som har kommit på hur man med säkerhet skall kunna påvisa olja i jordskorpan utan att borra efter den. Oljan bildar inga stora underjordiska sjöar, utan lagras i porösa bergarter, särskilt sandsten och kalksten. Ovanpå den porösa bergarten måste det ligga en bergart som är ogenomtränglig för olja. På det sättet bildas så kallade oljereservoarer, täta fickor där oljan blir liggande. Det är sådana fickor som oljeletarna försöker hitta.
Oljeborrningen inom den norska delen av kontinentalsockeln utförs från stora borrningsplattformar eller från borrningsfartyg, där man borrar genom ett hål mitt i fartyget. Det är två typer av plattformar som används i Nordsjön. Den ena typen, som används på djup ned till 100 meter, vilar på havsbottnen på långa, kraftiga stålben. Där det är djupare borrar man från plattformar som flyter på stora pontoner. Detta är de så kallade halvt nedsänkbara plattformarna. Flytande plattformar och borrningsfartyg måste förankras i havsbottnen för att de skall ligga stilla över borrhålet.
De är verkligen imponerande, dessa plattformar, som har fått sådana välklingande namn som ”Ocean Viking”, ”Ocean Trav eller”, ”Orion” och ”Pentagon”. ”Ocean Viking”, som är en norskbyggd, halvt nedsänkbar plattform, är 41 meter hög, 91 meter bred och 112 meter lång! Därtill kommer borrtornet, som är 44 meter högt. Under borrning befinner sig pontonerna 20—30 meter under havsytan.
De flesta av dem som arbetar på ”Ocean Viking”, tillsammans cirka 100 man, fördelade på två lag, är norrmän. Ledningen för plattformen är amerikansk, medan de geologiska experterna och dykarna kommer från en rad europeiska länder. Manskapet har 12 timmars arbetsdag, en vecka i taget, och sedan har de en vecka fri i land.
Dyrt och besvärligt
Det pågår i dag oljeborrning på havet utanför 50—60 länder, men det har visat sig att Nordsjön är ett av de besvärligaste områdena att borra i. Några säger att det är det allra besvärligaste. Borrningen måste ständigt avbrytas på grund av dåligt väder. Särskilt problematiskt har det varit under vinterhalvåret, då stormar med en vindstyrka på 30 meter per sekund och 12—15 meter höga vågor inte är något ovanligt. Ofta har bara halva tiden använts till borrning — resten har gått åt till att rida ut stormar, reparera utrustning, flytta plattformen till nya borrningspositioner osv.
Oljeborrning på havet är vanskligt, även när det är vackert väder, och det är nödvändigt att gå fram med stor försiktighet, bland annat på grund av faran för att olja eller gas plötsligt skall strömma upp genom borrhålet med stor kraft. När det drar ihop sig till oväder, måste man därför inställa borrningen och stänga till borrhålet.
Men trots att oljeborrarna inte tar några chanser har det inträffat en rad större och mindre olyckor. Den allvarligaste hittills inträffade år 1965, då den brittiska borrningsplattformen ”Sea Gem”, som värderades till 30 millioner kronor, totalhavererade och 13 man omkom. Också senare har det inträffat flera haverier.
Oljeletningen kostar naturligtvis enorma summor. Oljebolagen förpliktade sig år 1965 till att använda 435 millioner kronor till oljeletning i den norska sektorn av Nordsjön, men den summan är för länge sedan överskriden. Då man hade fullbordat de sju första borrhålen, visade det sig att den genomsnittliga borrningstiden var tre månader och att priset per meter borrhål varierade från 1.400 till 41.500 kronor! Ett borrhål kostar vanligen mellan 7 millioner och 20 millioner kronor. När man så tar i betraktande att oljebolagen räknar med att minst nio av tio hål är ”torra”, alltså inte innehåller olja eller gas, förstår man att det inte är något billigt nöje att ha en borrningsplattform liggande ute i Nordsjön.
Resultat
Oljejakten i Nordsjön pågår inte bara utanför Norge, utan också utanför England, Nederländerna, Västtyskland och Danmark, och på flera ställen, särskilt utanför Nederländerna och England, har man gjort betydande fynd av olja och gas. Fynden i den norska sektorn på senare tid har emellertid medfört att Norge har kommit starkt i förgrunden som ett lovande oljeland.
Både sommaren 1968 och våren 1969 gjordes det stora fynd (gas och lätt olja), men experterna ansåg att det inte var ekonomiskt försvarligt att utnyttja dessa förekomster som ligger nästan mitt ute i Nordsjön. I november 1969 började det emellertid gå rykten om att borrningsplattformen ”Ocean Viking” hade satt borren i ett oljefält av dimensioner. Tidningarna gjorde stor sak av det hela men underströk att det var för tidigt att säga något säkert. Det visade sig emellertid att ryktena talade sant. Oljefältet var jättestort! Den internationella oljetidskriften Oil and Gas Journal skrev: ”Det enorma fyndet i Nordsjön håller hela den oljeintresserade världen i spänning.” Nya borrningar bekräftade påståendena om att det var fråga om ett av världens 10—20 största oljefält! Det väntas att fältet fullt utvecklat skall kunna producera 300.000 fat eller 45.000 ton olja per dag. Som jämförelse kan nämnas att Norges oljeförbrukning under år 1970 låg på cirka 155.000 fat per dag.
Som man kunde vänta blev fyndet av detta oljefält, som har fått namnet ”Eko-fisk”, en väldig stimulans för oljeletarna. De som hoppas att oljejakten utanför Norge skall bli det stora oljeäventyret har nu god grund till att se ljust på situationen.
Produktion och transport
De som hittade ”Ekofisk”-fältet har varit mycket sparsamma med upplysningar om fyndet, och det har därför gått många rykten om storleken osv. Men nu är det i alla fall inget tvivel om att oljan kommer att bli utnyttjad. Detta kan också medföra att de andra stora olje- och gasförekomsterna som man upptäckt i den norska sektorn kommer att bli utnyttjade.
Men än så länge är det långt kvar tills oljan kan säljas. Ingen har användning för den där den ligger, cirka 300 kilometer ut i havet, och nästa uppgift blir därför att få upp den från djupet och föra den i land. Och det kostar nya millioner, ja, sannolikt milliarder.
Först måste man bygga produktionsplattformar, fasta plattformar med pumputrustning, och borra produktionsbrunnar. Det är möjligt att ”Ekofisk”-fältet produktionsfärdigt kommer att kosta mer än en milliard kronor. Den första produktionsplattformen kommer troligen att vara klar år 1972.
Att få oljan i land är ett kapitel för sig. ”Ekofisk”-fältet ligger så att säga lika långt från Norge, England, Västtyskland och Danmark, och det är tal om att lägga en oljeledning på havsbottnen till ett av dessa länder. Nederländerna har också varit på tal. En sådan ledning kommer att kosta ytterligare många hundra millioner kronor. Rapporterna tyder på att flera av dessa länder nu kämpar för att få ledningen lagd till sig.
En annan lösning är att överföra oljan till tankfartyg från lagringstankar på produktionsplatsen. Men eftersom detta troligen kommer att medföra stora tekniska svårigheter på grund av väderleksförhållandena, är experterna oeniga om hur bra en sådan lösning skulle vara.
Föroreningsproblemet
Oljeletning har också en annan sida, nämligen föroreningsproblemet. Det har då och då kommit in rapporter om vilka katastrofala följder det har fått för fiskbeståndet, fågellivet och vackra strandområden, när tankfartyg har gått på grund utanför ett lands kust och oljan har strömmat ut i havet. Kommer oljeletningen i Nordsjön att skapa liknande problem för Norge och andra nordsjöländer? Kommer den att få konsekvenser för de stora fiskerierna här ute, som är bland de rikaste i världen?
Faran för sådan förorening finns naturligtvis alltid, men den är kanske inte så stor som man skulle kunna tro. Problemet kan uppstå om det släpps ut uppborrat, oljehaltigt material i havet eller om det äger rum en okontrollerad utblåsning av olja på grund av oljans eget tryck.
Det har borrats tusentals hål på kontinentalsocklarna runt omkring i världen, men hittills har det bara inträffat två verkligt allvarliga olyckor av detta slag, den ena utanför Santa Barbara i Kalifornien och den andra i Mexikanska golfen. Vid båda tillfällena strömmade stora mängder olja ut i havet.
I den norska delen av kontinentalsockeln har man hittills borrat cirka 40 hål och i den engelska delen över 200, men utan att några sådana olyckor har inträffat. De norska myndigheterna är uppmärksamma på faran för oljeutsläpp i havet och har därför utarbetat föreskrifter om säkerhetsåtgärder vid borrning och om oljebolagens ansvar när det gäller att avlägsna utsläppt olja. Rapporter om borrningen måste dessutom dagligen sändas till myndigheterna.
Men vad kan man göra om olyckan skulle vara framme? Det har visat sig vara mycket svårt att avlägsna olja som flyter på vattnet, och de besvärliga väderleksförhållandena i Nordsjön gör inte saken lättare. En metod går ut på att använda kemikalier som får oljan att sjunka till botten eller klumpa ihop sig. Men även om man får oljan att klumpa ihop sig utan att sjunka är det svårt att få bort den. Det har dessutom visat sig att kemikalier i sig själva eller tillsammans med olja kan förorsaka väl så stora skador som oljan själv.
Oljebolagen har visat att de är intresserade av att hjälpa till med att lösa de föroreningsproblem som kan uppstå vid oljeborrning på havet, och de har investerat millioner kronor i olika forskningsprojekt. En av dessa undersökningar, som leds av universitetet i Newcastle, går ut på att ta reda på vad man kan göra för att behandla fjäderdräkten hos fåglar som har blivit nedsmorda med olja.
Det är således tydligt att både oljebolagen och de norska myndigheterna tar omfattande initiativ för att förhindra att Norges kust och havet utanför förorenas av olja. Hur effektiva dessa projekt är kommer framtiden att utvisa.
Framtidsperspektiv
Det har sagts att det är inte storleken hos oljefynden i Nordsjön som är det mest intressanta utan de framtidsperspektiv som dessa fynd ger upphov till. Europa måste i dag importera det mesta av sin olja från Mellersta Östern och andra oljeområden, men det är nu hopp om att olja från Nordsjön så småningom skall kunna täcka en stor del av Europas behov av olja, något som kommer att medföra stora ekonomiska och politiska fördelar.
De norska myndigheterna ser därför ljust på situationen. Norge, som inte är särskilt rikt på råvaror, har nu plötsligt fått en ny naturtillgång. Oljeletningen har hittills i stort sett överlåtits åt utländska bolag, och Norges intäkter i förbindelse med olje- och gasfynden i Nordsjön kommer därför först och främst att inflyta i form av skatter och avgifter. Om ”Ekofisk”-oljan förs i land i Norge, kommer detta att skapa förutsättningar för en ny oljeindustri. Det har dessutom påpekats att Norge så småningom kan få betydande intäkter genom att skaffa diverse utrustning som behövs till oljeborrning, till exempel borrningsplattformar. När det gäller ”Ekofisk”-fältet visar försiktiga beräkningar att intäkterna kommer att ligga någonstans mellan 70 millioner och 350 millioner kronor om året under 20—30 år framöver. För Norge är detta en god summa pengar. Men detta är ju intäkterna från bara ett oljefält! Ingen tror att ”Ekofisk” är det enda stora oljefältet i denna del av Nordsjön. Dessutom är bara cirka 20 procent av den norska delen av kontinentalsockeln öppnad för oljeletning, men man har nu planer på att släppa fram oljeletarna längs hela kusten, ända upp till gränsen mot Sovjetunionen i norr.
Jakten efter olja utanför Norges kust har pågått i fem år men är nu mer intensiv än någonsin. Ständigt kommer det rapporter om nya fynd; tidningarna skriver och ryktena går. Även om ingen i dag kan säga vilka konsekvenser, ekonomiska och politiska, oljeletningen kommer att få för Norge, är en sak i alla fall säker: Norrmännen kommer till att börja med inte att få se mycket av de millioner som tidningarna säger skall strömma in i landet. Det är många problem som skall lösas innan oljan kan säljas och förtjänsterna börjar visa sig. Som en kommentator skrev för att få ned dem som trodde något annat på jorden igen: ”Vi kan lika gärna bereda oss på att betala lika stor skatt ännu några år.”
[Karta/Bild på sidan 19]
(För formaterad text, se publikationen)
Norge
Norsk sektor
Gas och olja (1968)
Gas (1969)
”Ekofisk” (1969)
NORDSJÖN
Groningen
Storbritannien
Danmark
Västtyskland
Nederländerna
[Bild]
Det stora oljefältet ”Ekofisk” ligger cirka 300 kilometer från Norges, Danmarks och Englands kust