Är ditt arbete herre över dig?

VI LEVER egentligen inte. Vi existerar bara. Det enda skälet till att vi existerar är att vi skall tjäna vårt arbete”, klagade Earl bittert.

Mr. Kinleya, hans överordnade, som åt lunch tillsammans med honom, nickade. ”Vi är slavar. Vårt arbete är herre över oss.”

”Se på försäljningssiffrorna jag uppnådde förra året. Vilken uppskattning du visar! Du säger att jag skall öka siffrorna med 10 procent det här året.”

”Det är det hårdhjärtade bolaget som talar till dig genom mig”, påminde Mr. Kinley. ”Det är mitt jobb att p-r-e-s-s-a männen.”

Den äldre av de båda männen tänkte modfälld att förhållandena inte hade varit så opersonliga, så förråande, innan företaget slogs ihop med det expanderande ”jättebolaget”. Före sammanslagningen var direktören också ägare till företaget. Samvaron låg då på en mera personlig basis. Det fanns rum för förståelse och medkänsla. Men nu fanns det föga kvar från den tiden, med undantag av ett skamfilat förtroende mellan honom själv och några som Earl. Till och med detta förtroende var ytligt. Innerst inne ville Mr. Kinley inte avslöja sin verkliga övertygelse.

”Nu är vi en del av ett stort, expanderande aktiebolag”, sade Earl med sarkasm i rösten. ”Våra aktier är tillgängliga i allmänna marknaden. Vem som helst som har pengar kan köpa en andel i oss. De investerar sin dollar, och utan att röra ett finger vill de ha två dollar tillbaka. Det betyder att vi måste pressa fram större förtjänster. Det spelar ingen roll hur, bara det blir förtjänster. Det enda sätt vi kan hämnas på är att producera en dålig vara.”

Fångade av en jätte

Ett sådant lunchsamtal som detta mellan Earl och Mr. Kinley är vanligt, när män känner sig fångade i den moderna affärsvärlden, ofta av bolagsjättar. Det är en fälla som få tycks kunna krångla sig ur. Vi skakar två hjälplösa knytnävar framför ansiktet på kommersialismen, tänkte Mr. Kinley. Detta ansikte bär snikenhetens drag etsade i stål, drag som stelnat på grund av den anda som beskrivs av en av cheferna för ett ofantligt amerikanskt stålbolag. Tidskriften Fortune citerar honom: ”Vårt yrke är inte att göra stål, vårt yrke är inte att bygga fartyg, vårt yrke är inte att bygga hus. Vårt yrke är att tjäna pengar.”

Tillväxt — genom expansion, genom sammanslagning, genom vilka medel det vara må — är den breda väg som helgats åt större och större vinster.

Ett samhälle där den främsta drivkraften är ökade förtjänster genom expansion framkallar ett tävlingslopp mellan företagen och skyndar på dem mot jätteformat. Den lille affärsmannen, vars butik var hans imperium, ser sitt inflytande dö bort, så också hantverkaren, vars skicklighet var hans rikedom, och bonden, som själv rådde om sina tunnland och i stor utsträckning var självförsörjande. ”Detta är de ofantliga mångmilliarddollarbolagens tidsålder”, skriver Fred J. Cook i sin bok The Corrupted Land (Det korrumperade landet). ”Det är i större och större utsträckning datamaskinens och automationens tidsålder. ... Resultatet har inte bara blivit att individen har tvingats in i en kollektivtillvaro, utan också att de små företagen har tvingats in i de större. Denna orubbliga tendens hänemot skapandet av ännu mer skräckinjagande maktstrukturer har kännetecknat hela tiden efter andra världskriget.”

Mellan 1950 och 1960 slog sig mer än tusen större amerikanska företag samman med andra. Takten ökade under 1960-talet. Gott och väl två tredjedelar av Förenta staternas näringsliv (kommunikationer, industri, bergsbruk och företag som tillhandahåller olika ”nyttigheter”) kontrolleras i dag av bara några hundra bolag. Inte mer än 316 fabriksidkande bolag har slukat 40 procent av alla förvärvsarbetande amerikaner. I en sådan värld, framhåller Cook, försvagas individens vilja och hans samvete förtvinar.

Författaren Erich Fromm ser det som en skrämmande omkastning av förhållandena: ”Det som lever är organisationerna, maskinerna; ... människan har blivit deras slav i stället för att vara deras herre.” Människorna blir inte mer än väloljade kuggar i maskinerna: ”Oljningen åstadkoms med högre löner, extra förmåner, välventilerade fabriker och högtalarmusik och av psykologer och experter på mänskligt umgänge; ... inga av individens känslor eller tankar kommer från honom själv; inget är äkta. Han har varken någon politisk eller religiös övertygelse eller någon egentlig livsåskådning. ... Han identifierar sig med jättarna och avgudar dem som de sanna representanterna för hans egna mänskliga förmågor, de förmågor som han har berövat sig själv.”

Ett handlingssätt som saknar god moral

Ett annat skäl till att många affärsmän känner sig fångade i en fälla är den kraftiga tendensen hänemot ett handlingssätt som saknar god moral. En historiker skrev om det forntida Kartago: ”Ingenting som leder till vinst betraktas som något skamligt.” Han skulle faktiskt kunna låta dessa ord gälla för affärsvärlden av i dag. Tidskriften Harvard Business Review intervjuade 1.700 chefer inom affärsvärlden. Fyra av sju menade att alla andra chefer inom deras bolag skulle bryta mot en moralnorm så ofta de trodde att de kunde komma undan. Fyra av fem erkände att deras egen firma saknade god moral, gjorde sig skyldig till sådant som mutor, callgirlverksamhet för kunderna, manipulation med priserna på börsen, lögnaktig annonsering, brott mot antitrustlagar, bedrägliga uppgifter om den ekonomiska ställningen för att få lån eller kredit och understöd av eller överseende med skatteflykt bland de anställda.

Sedan är det kampen för att avancera inom företaget. En direktör för ett oljebolag medgav: ”Somliga inom bolaget gör precis vad som helst för att avancera.” Att man gör ”precis vad som helst för att avancera” leder till mycket samvetslöst uppförande, vilket har beskrivits som ”bedrägeri, en giftig förslagenhet och en fullständig avsaknad av moral”. Boken The Corrupted Land talar om att man på högsta nivå inom hundratals företag ger varandra dolksting i ryggen och ”skär halsen av varandra” med en ”yrkesskicklighet som inte står gangsternas efter”.

”Är det möjligt att komma upp till maktens tinnar genom enbart ärliga och anständiga metoder?” frågade tidskriften Modern Office Procedures sin läsekrets av direktörer. Nästan alla svarade: ”Nej.”

Vilka samvetslösa metoder det än må vara som tas i anspråk, så har de en benägenhet att smitta av sig. Norman Jaspen, som är organisationskonsult i New York, varnar: ”När det finns oärlighet i toppen, sprider den sig nedåt som en smittsam sjukdom.” Det är inte underligt om de som vill undvika att ådra sig en sjuk moral känner sig fångade i en fälla.

”Avsiktligt kort användbarhet”

Ett annat skäl till att en del affärsmän känner sig fångade i sitt arbete är att de inte kan tillverka produkter av den höga kvalitet som de skulle vilja. Utvecklingen går mot ”avsiktligt kort användbarhet”. Detta innebär att producenten avsiktligt gör sin produkt något undermålig, men inte så att det märks. På det sättet blir varan fortare utsliten, och kunden måste köpa nytt. En ekonomisk skribent kallar detta tillvägagångssätt ”en integrerande del av den amerikanska ekonomin”.

General Motors gjorde andra företag gröna av avund, när de tog initiativet och fick bilindustrin att ta upp politiken med ”avsiktligt kort användbarhet” genom att ändra bilmodellerna varje år. En av kritikerna anmärkte att automobilfabrikspionjären Henry Ford med sin idé om att bygga en bil som skulle räcka i flera år skulle vara ”ett direkt hot mot nationen i dag”.

Men något som överträffar all ”fri företagsamhet” tillsammantagen är det som regeringen lägger ned på krigsvapen, vilket kallas ”en ljuvlig stimulans för ekonomin i ett slöseriets samhälle, eftersom krigsvapen så snabbt blir otidsenliga och ständigt måste förnyas”.

”Avsiktligt kort användbarhet” ger upphov till en ond cirkel. Affärsföretagen uppmuntrar till skuldsättning, gör det lättare för konsumenten att få kredit och sätter på så sätt i gång den ändlösa cirkel som Business Week kallade: ”Låna. Ge ut. Köpa. Slösa. Vilja ha.”

Inga trygga ställningar att dra sig tillbaka till när man blir äldre

Mr. Kinley befann sig i ett personligt dilemma. Han var sjuk och trött på sitt arbete. Högsta ledningen ignorerade fullständigt hans invändningar mot att översvämma marknaden med undermåliga varor. Sedan företaget hade uppgått i det sammanslagna jättebolaget, hade kraven på att pressa männen och öka produktionen bara blivit större och större. De flesta omkring honom var hungriga efter att avancera. De vände kappan efter vinden och trivdes med bolagsmoralen som fisken i vattnet. Hur skall en ensam man kunna träda upp emot bolagets förkrossande, skoningslösa, opersonliga makt, som förbrukar, kramar ur och kasserar människor?

Vad fanns det för alternativ? Så länge företaget hade varit litet och oberoende, hade det i några fall varit möjligt för en man att när han blev äldre dra sig tillbaka till en trygg, slutgiltig ställning, som yngre män knappast strävade efter. Men nu hängde det ett diagram över bolaget på verkställande direktörens kontor, ett diagram i form av en pyramid. Varje ställning var en sten i den pyramiden, ett steg uppåt, som yngre, starkare, dugligare män ständigt var ivriga att få ta.

Stressjukdomar

Mr. Kinley visste innerst inne att varningssignalerna från hans nervsystem innebar att det var fara å färde. Affärsmän som ståtar med sitt magsår som ett hederstecken har en förskönande omskrivning för det — ordet ”stress”.

Vad kunde han få för hjälp från företagspsykologen? Mr. Kinley visste vad han skulle få för råd: ”Kasta skruplerna överbord och spela affärsspelet efter dess egna regler.” I sin bok Business as a Game (Affärerna som spel) säger Albert Z. Carr: ”Män vars ekonomiska beslut och handlingar är överbelastade med personliga känslor har svårt att uthärda påfrestningarna i affärslivet.” Han råder affärsmän att reservera sina samvetsbetänkligheter för privatlivet, eftersom ”affärslivets strategi är något helt annat än privatlivets idealism”. Andrew M. Hacker instämmer i detta i en artikel med rubriken ”The Making of a [Corporation] President” (Hur man blir bolagschef): ”Hur han reagerar för denna uppfordran [att överse med en undermålig produkt] kommer att iakttas av hans överordnade.” Inte nog med att den som är alltför samvetsöm för att ”spela detta spel” knappast kommer att bli chef, utan som Carr tillägger: ”Han kan skatta sig lycklig om han kan hålla sig kvar i någon som helst underordnad chefsställning utan att drabbas av stressjukdomar.”

Plågade chefer har hela tiden mellan trettio och femtio år, om de kunnat hålla sig kvar så länge, konkurrerat i en värld som kräver större och större bedrifter. En envis hård press driver dem upp i ett tempo som till slut dominerar hela deras personlighet. När de sedan når femtioårsåldern, finner de att de inte kan slå av på takten, inte koppla av och anpassa sig till åldrandets process. De som inte kan se fakta i ögonen, säger professor William E. Henry vid University of Chicago, ”jagar bokstavligen sig själva mot döden”.

Affärslivet av i dag driver ofta på människorna oupphörligt, obevekligt, tills det skummar inom dem av nedbrytande sinnesstämningar — fruktan, hat, vrede, svartsjuka, misstänksamhet, missräkning, avund, skuldkänslor, otrygghet, bristande självtillit.

Mr. Kinley lade märke till att han inte bara var spänd, nervös och obehärskad utan, värst av allt, utmattad. Det var ett slags mörk, dyster utmattning. Han kunde inte stänga dörren om sina affärsbekymmer vid dagens slut eller utestänga dem ur sinnet när han var hemma. Ett överskott av utmattning samlade sig ända från måndagen, tills han när veckoslutet kom behövde lördagen och söndagen bara till att vila och återhämta sig.

Att slippa undan bolagsfällans käftar

Men vad hade han för möjligheter vid femtiofem års ålder att få anställning någon annanstans? Var kunde han få en ställning som gav lika mycket i pengar, prestige och förmåner? Det är sant att det fanns konkurrenter som gärna skulle anställa en man med hans mogenhet och kvalifikationer, om han kunde hjälpa dem att distansera hans nuvarande företag. Men det betydde att han skulle bli tvungen att anstränga sig lika mycket eller mer för att komma uppför deras bolagspyramid.

Först måste han övertyga sig själv och sin familj om att lättnad från pressen i arbetet kan vara något som man köper, något som man betalar för. Kostnaden? Förmodligen en sänkt levnadsstandard. Pengarna får inte längre vara det enda sättet att värdera saker och ting.

Mr. Kinley visste att det är viktigt att man har en förståndig syn på pengar. Bibeln hade klart och tydligt sagt: ”Kärleken till pengar är en rot till alla slags skadliga ting, och genom att sträcka sig efter denna kärlek har några blivit ledda vilse från tron och har genomborrat sig överallt med många smärtor.” — 1 Tim. 6:10, NW.

Mr. Kinley förstod att han måste vidta en förändring, om han ville leva länge till. Något i hans kropp och sinne sade honom samma sak som man efter femton års studier vid Duke University’s Medical Center hade kommit fram till: tillfredsställelse i arbetet är en av de viktigaste faktorerna för ett långt liv.

En vecka efter den lunchtimmen tillsammans med Earl lämnade Mr. Kinley stillsamt in sin avskedsansökan.

Inom två månader arbetade han tre till fyra dagar i veckan som oberoende konsult och betjänade mindre företag inom sin egen bransch. Han tjänade inte lika mycket pengar som tidigare. Han hade förlorat en del värdefulla extra förmåner, till exempel gruppförsäkring. Det var det pris han betalade för lättnad från pressen i arbetet. Var det värt det?

I hans ögon var det det. ”Jag känner en oändligt mycket större inre tillfredsställelse. Jag slapp ur bolagsfällan. Nu har jag tid för hobbies, studier och eftertanke, tid att göra bruk av mina tankeförmögenheter. Nu arbetar jag för att leva. Jag hoppas att jag aldrig mer kommer att bli tvungen att leva bara för att arbeta.”

Denna autentiska berättelse om en amerikansk affärsman riktar denna fråga till dig: Är ditt arbete herre över dig?

[Fotnoter]