Tag dig tid med dina barn

SAMVETSGRANNA föräldrar är noga med att sörja för barnens materiella behov — mat, husrum och kläder. Detta är tillbörligt och nödvändigt.

Men det är ännu viktigare att föräldrarna tar sig tid att fylla barnens känslomässiga, mentala och andliga behov. — Matt. 4:4.

Barnen behöver föräldrarnas kärlek och tillgivenhet. De vill ha en kram eller en kyss, som bokstavligen visar att de är älskade. Ja, om inte känslorna uttrycks på detta fysiska sätt, kan barnen få känslomässiga störningar, till och med bli mentalt obalanserade. Just därför har man också på barnhem funnit att barnen farit väl av att sköterskor eller andra kvinnor då och då tagit upp barnen i knät och fått dem att känna sig omtyckta. Ja, Jehova skapade barnen med detta behov, och han försåg de vuxna med förmågan att kunna fylla det.

Att barnen blir äldre betyder inte att de fordrar mindre tid. I synnerhet i tonåren ökar påfrestningarna för ungdomarna, och de har problem och funderingar och känner sig osäkra. Skolan är inte så rustad att den kan hjälpa dem. Och Guds ord visar att detta inte är skolans ansvar i första hand. Det är föräldrarna som har ansvaret för att vägleda sina barn. De kan göra det endast om de har verklig kontakt med dem.

Tala igenom problemen med dem

Ofta är det föräldrarnas fel att det råder brist på kontakt mellan dem och barnen. Många av dem har nästan helt ignorerat sin plikt att ge barnen av sin tid. De tar sig inte tid att lyssna till deras problem och frågor och kan då inte heller bistå dem med bestämda men vänliga råd. Somliga väntar tills barnen är tio eller femton år, innan de försöker uppnå denna betydelsefulla kontakt. Då är det alldeles för sent. Man måste börja medan barnen är mycket små.

Med denna kontakt menas ett ömsesidigt utbyte av tankar. Föräldrar kan aldrig riktigt få veta vad barnen är i behov av, om de inte lyssnar på dem. Man har inte gjort allt man kan och bör göra bara genom att ideligen ge dem föreskrifter om vad de får och inte får göra. Ett sådant dominerande sätt kan driva dem att gå någon annanstans för att få prata ut.

Guds ord säger angående detta: ”Ni fäder, var inte irriterande mot edra barn, utan fostra dem städse i Jehovas tuktan och auktoritativa råd.” (Ef. 6:4, NW) Om man ständigt säger åt barnen vad de skall göra och inte uppmuntrar dem att ge uttryck åt hur de tänker och inte resonerar med dem, då kan det hända att de blir mindre och mindre villiga att meddela sig — och så finns klyftan där.

Till och med när ett barn har burit sig illa åt och behöver bli tillrättavisat eller straffat, är det nyttigt att far eller mor pratar igenom saken med barnet och påvisar för det vad det orätta i dess handlingssätt består i, varför det är orätt, vilka följderna blir och varför det varit fördelaktigare att handla på ett annat sätt — när man ser det hela ur Guds synpunkt. Detta tar tid, men det kommer att vara till nytta för barnet i framtiden.

Nödvändigt att föräldrarna är ense

När det blir fråga om att ge råd, tillrättavisning eller tuktan, är det nödvändigt att föräldrarna är överens.

Barn blir upprivna, när föräldrarna tvistar eller uttrycker skilda åsikter i barnens närvaro, i all synnerhet om saken man diskuterar gäller barnen. Det är olyckligt om far skall säga en sak till barnen och mor en annan. Detta splittrar barnens känslor och ofta deras lojalitet.

En dispyt inför barnen är något som bör skys som pesten. Det verkar som ett gift som kan utplåna familjens enhet och lycka. Man och hustru kan ha skilda uppfattningar om olika saker, men detta bör man ta upp på TU MAN HAND, inte i barnens närvaro.

Det förhållandet att mannen är sin ”hustrus huvud” innebär inte att det bara är hans mening om hur saker och ting skall skötas som har någon betydelse. (Ef. 5:23) En förståndig och kärleksfull äkta man lyssnar till sin hustrus förslag och tar det hon säger i allvarligt övervägande.

Hustrun, å andra sidan, ”bör ... ha djup respekt för sin man”. (Ef. 5:22, 33, NW) Gud har utsett mannen till huvud för familjen och utrustat honom för den uppgiften. Hustrun bör alltså inte ringakta hans ställning eller försöka inkräkta på den genom att argumentera mot honom inför barnen. Nej, hon bör ära hans ställning. Det är inte meningen att hon skall tävla med honom, utan hon skall vara en hjälpare. När Gud skapade kvinnan åt mannen sade han: ”Jag skall göra en hjälpare åt honom, såsom ett komplement till honom.” — 1 Mos. 2:18, NW.

Definitiva beslut

Men om nu mannen och hustrun på tu man hand har diskuterat igenom ett visst problem, som gäller barnen, och de ändå är av olika uppfattningar, vad återstår då att göra?

Det finns en regel att följa som verkar till det bästa och gör utgången mest lyckosam, och det är den som Guds ord ger: ”Ja, såsom församlingen visar undergivenhet för Kristus, så bör hustrur också vara sina män undergivna i allting.” — Ef. 5:24, NW.

Detta betyder att det är den äkta mannens rätt och skyldighet att fatta det slutliga avgörandet. Även om inte hustrun är överens med honom, bör hon böja sig för hans beslut och understödja det, när han väl har fattat det — förutsatt, naturligtvis, att han inte ber henne utföra något som bryter mot Guds lag. Om han gör det, måste hon ”lyda Gud mer än människor”. — Apg. 5:29.

På varje fartyg finns en befälhavare. Jehova Gud har förordnat mannen till en liknande ställning i familjen. Visst gör den äkta mannen misstag; det gör hustrun också. Men det sämsta för båda parter vore att denna gudagivna ordning inte följdes utan de förblev oense.

Föräldrarnas enighet blir till nytta för barnen. Den åstadkommer att barnens kärlek till föräldrarna ökar, och de får större respekt för dem, för föräldramyndigheten och för Jehovas anordningar. Och även om det inte skulle få denna verkan, även om barnen, när de är gamla nog att flytta hemifrån, skulle låta sig påverkas av trycket utifrån och avvika från den vägledning far och mor gett dem, kan föräldrarna finna tröst i vetskapen om att de gjort sitt bästa. Kom ihåg att Esau, såsom bibeln skildrar det, inte artade sig lika bra som Jakob, fastän Esau och Jakob var tvillingar och fick samma uppfostran. De var båda söner till den gudfruktige Isak och den gudfruktiga Rebecka.

Arbetsvanor

Det går också åt tid till att ge barnen praktisk sysselsättning. De bör alla bidra till familjens välbefinnande genom att vara med och städa, klippa gräsmattan, duka bordet, laga mat, diska och så vidare. Små barns förmågor är naturligtvis begränsade, och de gör ofta galet. Men att de inte lyckas så bra alla gånger bör inte avskräcka dig från att börja tidigt med denna övning i praktiska göromål.

Sorgligt nog är många unga män och kvinnor helt oförberedda för sina respektive uppgifter i livet. Det finns nyblivna fruar som aldrig lagat ett mål mat före giftermålet!

Goda föräldrar ger sina barn arbetsuppgifter att sköta medan de är mycket unga och planerar gemensamt för att ge sina telningar fortskridande övning. Mor kan låta sin lilla dotter hjälpa till med något när maten skall lagas eller bordet dukas. Med tiden kan uppgifterna växa, och efter några år har flickan lärt sig så mycket att hon klarar av att laga hela måltiden själv. Hur tacksamma kommer inte både hon och en eventuell äktenskapspartner att vara över denna övning!

En kärleksfull far ägnar tid åt att lära sin son axla en mans ansvarsbördor. Lär pojken tidigt att utföra sysslor på tomten. Låt honom hantera målarpenseln, hammaren eller andra verktyg. Gör honom bekant med sådant som han själv kommer att syssla med längre fram i livet, till exempel hur man kör bil eller handskas med pengar, ja, gör honom till och med införsatt i det som rör skatter och försäkringar. Bistå honom att välja ett lämpligt yrke som han får nytta av. Hjälp honom att förstå hur kvinnan är funtad och vilka behov hon har. Detta är något han bör känna till, om han en dag skulle vilja njuta lyckan som äkta man. — 1 Petr. 3:7.

Lär också de unga att ha tillbörlig respekt för andra, såsom Guds ord råder: ”En äldre man må du icke tillrättavisa med hårda ord; du bör tala till honom såsom till en fader. Till yngre män må du tala såsom till bröder, till äldre kvinnor såsom till mödrar, till yngre kvinnor såsom till systrar, i all renhet.” — 1 Tim. 5:1, 2.

Kunskap om Gud

Den största gåvan goda föräldrar kan ge sina barn är utan tvekan den rätta kunskapen om Gud. Detta kräver också tid. Är det viktigt? Bibeln svarar: ”Detta betyder evigt liv att de tillägnar sig kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” (Joh. 17:3, NW) Ingen gåva som du skulle kunna skänka går upp emot detta — evigt liv. Men du för dina barn in på vägen till evigt liv genom att undervisa dem om Guds uppsåt och fordringar.

Hur tidigt är det lämpligt att börja undervisa barnen om Gud? Aposteln Paulus sade om Timoteus: ”Sedan din tidiga barndom känner du de heliga Skrifterna, som kan ge dig den vishet du behöver för att bli frälst.” — 2 Tim. 3:15, Hd.

När vi talar om att barnen bör få undervisning om Gud, menar vi inte att ansvaret för detta skall läggas på andra. Vi menar att du skall slå dig ner i ditt eget hem och själv, i egenskap av förälder, undervisa ditt barn. Det finns bibelstudiehjälpredor för detta ändamål, till exempel de som Jehovas vittnen använder i sina hem. Man bör sätta i gång med denna undervisning långt innan barnen kommer upp i skolåldern.

Men är inte barnen för unga då för att kunna lära något i sådana allvarliga ämnen? Inte alls! Genom nyligen gjorda undersökningar har man i stället kunnat bevisa hur det i själva verket förhåller sig, nämligen att de barn som lyckats bäst i skolan för det mesta är de som föräldrarna tagit sig tid att undervisa innan de började skolan.

Redan i tre- eller fyraårsåldern har barnen lärt sig ett invecklat språk. Då kan de säkert också lära sig något om Gud! Det är därför Jehovas vittnen undervisar sina barn om Guds vägar från det de är små. Och när barnen hunnit bli litet större, underlättas undervisningen om de får lära sig läsa och skriva. När det blir dags för dem att börja skolan, har de gjort goda framsteg både i fråga om kunskapen om Gud och i läs- och skrivkonsten. De kommer att ha nytta av detta hela livet.

Leder till resultat

Att sådan tidig övning ger resultat framgår av många erfarenheter som föräldrar haft. Ett Jehovas vittne berättar vad han upplevde, när han besökte en annan familj som var vittnen och där det fanns en dotter på tre år och en son på bara aderton månader. Så här berättar han:

”En kväll sedan vi kommit hem från församlingens [av Jehovas vittnen] möten talade jag med pojken och frågade om han skulle vilja leka med ett lejon. Han förstod på en gång vad jag talade om och sade något som för mig var svårt att uppfatta: ’Jag hämta min bok.’ Han kom fram med boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset och slog upp bilden med lejonen på sidan 17.

Jag frågade honom om andra djur, och då slog han upp sidorna 40 och 41 som avbildar djuren på väg in i arken. Jag frågade om han visste vem Adam var, och då slog han upp bilden på sidan 21 och pekade på honom. Han kände också igen Eva och ormen på sidorna 28 och 29.

Jag talade även med flickan, och hon kunde berätta kring många bilder i Paradisboken. De här barnen är inte klyftigare än andra barn, men denna erfarenhet visar att ett barn inte behöver nå skolåldern innan det kan förstå Guds ord.”

Det är endast genom att du ägnar tid åt att undervisa barnen i Guds ord som du kan avgöra om de börjar förstå och uppskatta Guds uppsåt. Om du har tagit dig tid att bygga upp sådan uppskattning i deras hjärtan alltifrån deras späda år, kan du bli rikt belönad. Du kan få se dem utvecklas till mogna, gudfruktiga unga män och kvinnor. Det är såsom Ordspråksboken 22:6 uttrycker det: ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han bliver gammal.” Vilken fröjd är det inte att fostra upp barn som blir till ära för sina föräldrar och för Jehova! — Ords. 23:24, 25.

Ja, det är en krävande uppgift att kunna vara en god förälder. Men det är väl värt tiden och ansträngningen. Inte bara därför att familjelivet blir verkligt lyckligt, utan därför att barnen leds in på vägen till evigt liv i Guds nya ordning. Och föräldrarna kan stå inför Jehova med ett rent samvete, eftersom de vet med sig att de samvetsgrant har avbördat sig sina föräldraförpliktelser.

[Bild på sidan 5]

Tar du dig tid att vara tillsammans med ditt barn?

[Bild på sidan 7]

Att ägna tid åt barnen inbegriper att undervisa dem i Guds ord