Ulrich Zwingli och Guds ord
ZWINGLIÅRET — så kallades år 1969 i protestantiska kretsar i Schweiz. Varför? Därför att det då var 450 år sedan den romersk-katolske prästen Ulrich Zwingli inledde sin verksamhet vid Grossmünsterkyrkan i Zürich. Detta var år 1519, på årets första dag. När han besteg predikstolen överraskade han församlingsborna med att högtidligt förklara att han skulle förkunna bibeln från början till slut. Han började redan dagen därpå med det första kapitlet i Matteus’ evangelium i de kristna grekiska skrifterna.
Detta var tongångar som var ovanliga för att komma från en katolsk präst. Men Zwingli var ingen vanlig präst. Han föddes den 1 januari 1484 i Wildhaus i en barnrik familj. Fadern var en ansedd man och en av de styrande i den alpdalskommun där han bodde. En farbroder, som var präst, fick Zwingli in på studiebanan vid mycket unga år. Studierna förde honom först till Basel, sedan till Bern och slutligen till Wien, där han skrevs in vid universitetet år 1498. Slutligen blev han magister i filosofi i Basel och var redo att ta emot sitt första förordnande som lärare vid en kyrkskola.
Zwingli kom snart att intressera sig för det som några av den tidens lärde yrkade på, nämligen att mer uppmärksamhet borde ägnas åt grekernas och romarnas klassiska språk, ja, till och med åt den forntida hebreiskan. Han påverkades starkt av en viss Thomas Wyttenbach, som hade kommit till den slutsatsen att ”Kristi död är den enda återlösningen för våra själar”. Vi behöver bara påminna oss vilket djupt mörker av okunnighet som hade sänkt sig över kristenheten under de ”mörka århundradena” för att inse hur upplysande en sådan slutsats måste ha verkat.
Vidskepligheten i munkväsendet och kyrkans ytterligtgående världslighet avskyddes av den unge läraren Zwingli. Han förstod att det var nödvändigt med en stor rening. Slutligen stod det klart för honom att allt vetande som de lärde besatt måste stå tillbaka för Guds ords uteslutande auktoritet. Han förklarade också att bibeln uttolkade sig själv och att de som gav sig i kast med att studera den, ödmjukt och under bön, skulle bli belönade med de rikedomar som gömde sig i dess innehåll.
År 1516 fick han Erasmus’ utgåva av de grekiska skrifterna i sin ägo. Vid den här tiden var han lärare och präst i Glarus. Han läste denna bok med glupande aptit. Hans predikningar fick en ny utformning. Varje dag lästes och kommenterades ett avsnitt ur den Heliga skrift, och sanningen fick steg för steg ersätta gamla fabler och vidskepliga föreställningar. Han blev så välkänd som lärare i Skriften att när en tjänst skulle besättas i Zürich erbjöds den åt honom.
Social och politisk reformator
Zwingli bekände sig således vara en förkämpe för biblisk sanning, men man måste också konstatera att hans verksamhet inte stannade vid att bibelns budskap fick spridning på ett fridsamt sätt. I olikhet med Jesus Kristus och hans apostlar intresserade han sig för sin tids politiska frågor. Det var inte bara inom kyrkan han krävde reformer, utan han försökte också göra om de världsliga styrande myndigheterna.
Vid den här tiden var det stor efterfrågan på schweizare som var villiga att tjäna som legosoldater hos den som betalade bäst. Zwingli jublade när Zürich genom lagstiftning förbjöd legotjänst åt främmande makt. Han var en våldsam motståndare till att påven värvade schweiziska soldater till sina krigståg. Hans ord i den här tvistefrågan lydde: ”Det är passande att de bär röda hattar och röda rockar; om du skakar dem faller dukaterna och kronorna ut, och om du kramar dem flödar blodet från din son, din broder, fader och vän ut.”
Om det hade funnits tidningar på den tiden, kunde rubrikerna ha sett ut så här, när den katolske prästen fortsatte att driva fram olika reformer: ”Zwingli rensar ut avlat och reliker. Vägrar ta emot den påvliga pensionen. Motståndarna förbittrade!” ”Zwingli vanhelgar den heliga fastan. Froschauers tryckeri inblandat. Biskop chockerad. Zwingli tar hämnd genom den första tryckta predikan.” ”Hetsig debatt kring prästernas celibat.” ”Zwingli struntar i lagen om celibat. Gifter sig med änkan Anna Reinhard.”
Den 29 januari 1523 sammankallades i Zürich stadens råd — detta var ett viktigt steg, eftersom syftet med det var att man skulle reda ut de allt fler orsakerna till splittring inom kyrkan. Zwingli presenterade en lista med sextiosju debattämnen. Från alla håll inom kyrkan riktades anklagelser mot Zwingli. Denne satt där mitt i salen, omgiven av rådsherrar och med biblar på grekiska, hebreiska och latin inom bekvämt räckhåll.
Det uppstår en viss oro och rörelse i församlingen när turen är kommen till Zwingli — han skall nu besvara de många anklagelserna. Många ser honom för första gången — han är medellång, kraftigt byggd men magerlagd, hans hår är rödblont och hyn rödlätt. Han ser ut över åhörarskaran och börjar tala, sakta och med fast stämma: ”Mina herrar! Om ni finner att någonting i dessa punkter som diskuteras är kätterskt — i Guds namn, här är jag!”
Redan vid middagspausen var många av rådsherrarna övertygade om att Zwingli inte var någon kättare. Och nästa dag spreds det budet snabbt man och man emellan. Zwingli hade avgått med segern och fick bemyndigande att fortsätta med sitt arbete. Joachim Vadian, borgmästare i S:t Gallen, var djupt tillfredsställd. Sebastian Meyer, som i Bern livligt understödde reformationen, var utom sig av glädje. Enligt honom varslade denna utveckling om att evangeliseringen av hela Schweiz skulle bli framgångsrik.
Vad Zwingli uträttat
Sedan hände saker och ting slag i slag. Omvälvningen i kyrkliga frågor påminde i styrka och hastighet om den varma, torra föhnvinden, som sveper utför bergssidorna ner i alpdalarna. Zwinglis lärjungar tog Israels profeter till föredöme och trängde in i kyrkorna för att med våld föra bort och slå sönder bilder, krucifix och andra ”heliga” föremål. Antingen kände de inte till eller också brydde de sig inte om vad aposteln Paulus, en Jesu Kristi lärjunge, blev inspirerad att tala om för de kristna: ”En Herrens tjänare bör icke strida, utan vara mild mot alla, väl skickad att undervisa, tålig, när han får lida.” (2 Tim. 2:24) Bortglömd var också erinran om att ”våra stridsvapen äro ... icke av köttslig art” och att det inte ens finns något behov av en arm av kött för att den falska religionens ”fästen” skall brytas ned. — 2 Kor. 10:3—6.
I Zürich stängdes Grossmünsterkyrkan för att genomgå en fullständig restaurering. Reformationen genomfördes steg för steg. Mässan ersattes med Herrens nattvard, varvid både brödet och vinet erbjöds åt deltagarna. Nunnorna och munkarna började överge klostren. Klosterbyggnaderna förvandlades till sjukhus och skolor. Nunnorna gifte sig, eller också engagerade de sig i social verksamhet. Prästerna övergav sitt ogifta stånd. Detta var år 1523 — och inte resultat av andra Vatikankonsiliet!
Man bör komma ihåg att Zwingli inte hade ämnat att sätta i gång någonting nytt. Hans mål var att åstadkomma en rening i gudstjänstformen och att rensa ut de vidskepliga och världsliga sedvänjor, som var så allmänna inom den romersk-katolska kyrkan. Han gick metodiskt till väga för att steg för steg och med de styrande myndigheternas tillåtelse omdana kyrkan. Han fick rådsherrarna och stadens fäder på sin sida. Han arbetade från toppen och nedåt, och efter sex år var den märkliga religiösa och politiska reformationen ett faktum.
Zwingli uträttade mer som är av betydelse. Han utgav en bibel, som han arbetat på tillsammans med sin gamle vän från tiden i Basel, Leo Jud. Denna bibelöversättning, skriven på dåtidens tyska, kom ut före Luthers. Fastän Zwinglis översättning var underlägsen Luthers, påverkade den ändå människorna, eftersom de nu kunde läsa Guds ord på sitt eget språk.
Andra framträdande händelser
Tidigt under sin verksamhet kunde Zwingli glädja sig åt att de som ivrigt lyssnade till hans predikningar flyttade ut till andra delar av Edsförbundet för att sprida sin förvärvade bibelkunskap. Men flera kantoner höll fast vid att Rom var auktoriteten. Ansträngningar gjordes för att få Zwingli nedtystad och för att omintetgöra det han åstadkommit. Han inbjöds till en disputation i ett av de strängt katolska områdena, men rådsherrarna i Zürich sade nej. De tillät inte att han utsatte sig för fara genom att träda fram inför sina bittra motståndare. Utan tvivel hade de den böhmiske reformatorn Johan Hus i tankarna och hur han blev offer för ett bedrägeri och bränd vid en påle århundradet innan.
Bern och Zürich var två starka fästen för reformationsrörelsen. Och det var till Bern som Zwingli villigt begav sig år 1528. Det skulle bli diskussion där i en rad frågor, främst angående hans syn på Herrens nattvard. Han hade framgång också vid detta tillfälle, och han fullföljde den genom att gå till katedralen i Bern och hålla en predikan. Efter denna predikan lade mässprästen av sin skrud och gav högtidligt till känna: ”Om det är så det förhåller sig med mässan, då kommer jag inte att fira den i dag och inte heller någon annan gång.” Detta betydde att Rom inte längre hade någonting att säga till om i katedralen i Bern.
Det finns kanske ett annat viktigt ögonblick i Zwinglis liv, och det är hans första sammanträffande med Martin Luther. Vid den här tiden hade Zwinglis första entusiasm för reformatorn från Wittenberg dämpats. Det är sant att Luthers modiga ståndpunktstagande hade uppmuntrat Zwingli till en liknande hållning. Zwingli förklarade emellertid senare: ”Jag inhämtade inte Kristi läror från Luther utan från Guds ord.” De två männen var helt olika varandra, och det stod slutligen klart att det var i frågan om Herrens aftonmåltid och dess innebörd som deras åsikter gick mest isär.
För att avvärja en brytning inbjöd lantgreven Filip av Hessen huvudrepresentanterna för vartdera lägret till en disputation i hans slott i Marburg. Detta var år 1529. Zwingli och Oecolampadius representerade den ena sidan i tvisten och Luther och Filip Melanchthon den andra. Man diskuterade fram och tillbaka, men Luther var orubblig. Han hade från allra första början betonat sin åsikt genom att med sin krita eftertryckligt skriva orden ”Detta är min lekamen”.
Zwingli lade fram argument för sin övertygelse genom att förklara att Kristus Jesus aldrig hade menat att emblemen, brödet och vinet, utgjorde hans bokstavliga kropp, nej, inte ens på något mystiskt sätt. I stället, menade Zürichreformatorn, ville Jesus förmedla tanken att emblemen betydde eller symboliskt representerade hans kropp till åminnelse av hans stora offer. Men Luther vidhöll att det inte var så. För att rädda dagen övertalade Filip av Hessen dem att avfatta en förklaring över de grundläror som de hade samma åsikt om.
Val av svärd
Under tiden började orosmolnen torna upp sig över Edsförbundet. Hat och missnöje gav sig till känna. De fem katolska urkantonerna kände indignation gentemot de mäktiga kantonerna Bern och Zürich. På våren år 1531 beslöt de styrande i Bern att utöva påtryckning på de katolska kantonerna genom att vägra dem matleveranser. Zwingli arbetade febrilt på att avvärja en katastrof och sökte en fredlig lösning på konflikten. Men situationen blev ohållbar, och för sent mobiliserade sig Zürich till försvar. De katolska styrkorna gick till anfall, och från Zürich måste man gå ut och möta dem vid Kappel innan trupper från Bern kunde komma till undsättning. Den protestantiska hären stod inför ett oundvikligt nederlag.
Men hur handlade Zwingli? Han valde att dra ut som fältpredikant. I och med det gav han sitt stöd åt dem som väljer det bokstavliga svärdet i stället för ”andens svärd”, som är Guds ord. (Ef. 6:17, NW) I sin egen bibelöversättning måste han ha läst den varning Jesus gav sina efterföljare, nämligen att ”alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd”. (Matt. 26:52) Och det var just det som hände reformatorn från Zürich. I den gryende morgonens ljus blev hans gestalt igenkänd på slagfältet av den jublande fienden. Kroppen styckades i fem delar, en för varje katolsk kanton, och fick bli lågornas rov.
En återblick
Det skall medges att Zwingli hade djup respekt för bibeln och dess budskap, så långt han förstod den. Den tid var emellertid ännu inte inne, då man skulle få full insikt i bibelns läror, såsom bibeln själv förutsäger. Han insåg inte att det ingalunda åligger en sann Kristi efterföljare att lösa världens politiska problem. (Joh. 15:19; 17:16; Jak. 4:4) Han förstod inte hur nödvändigt det är att hålla sig avskild från världens vanor och tillvägagångssätt och i stället först söka Guds rike och dess rättfärdighet. (Matt. 6:33) I de reformerta församlingarna gjorde sig hedniska idéer och föreställningar åter gällande. Den mänskliga traditionen fortsatte att förkväva och åsidosätta Guds ord.
Om Zwingli hade levat i dag, kunde han mycket väl ha blivit välsignad med Guds andes upplysande kraft, som nu upplåter Guds ord så att vi kan förstå det. Han skulle kunna förstå att all falsk religion är en del av ”det stora Babylon”, som Gud nu har dömt till snar förintelse. Eftersom det stora Babylon inte går att reformera och eftersom det inte är troget mot Guds heliga ord, kommer det att störtas och utrotas genom Guds allsmäktiga kraft. — Upp. 18:1—4, 20.