Kvinnor i Fjärran Östern i det tjugonde århundradet

Från ”Vakna!”s korrespondent på Filippinerna

ATT Tranthi Ho Le slöt sig till Viet Cong-gerillan vid femton års ålder berodde dels på äventyrslystnad, dels på att hon blivit intalad att hon kunde hjälpa till med att frigöra den vietnamesiska kvinnan. I tre år levde hon i djungeln och blev expert på gerillakrigföring. Är 1969 hade hon blivit en ”härdad stridsveteran” och förde kommandot över en granatkastargrupp på tolv flickor.

Bakåt i tiden, år 1913, skulle en sådan flicka som Tranthi förnöjt ha bytt blöjor på sin lillebror, medan hon passade kokkärlet med det doftande riset, som familjen skulle ha till kvällsmat, någonstans därute i det en gång så fridfulla Mekongdeltat.

Sexbarnsmamman Edith A. Dizon är skicklig konsertorganist. Dessutom har hon rest mycket utomlands som pilot, musikkännare, författarinna, kulturell observatör och PR-kvinna. Hon är också löjtnant i Makatis polisväsen och judospecialist på Filippinerna.

År 1913 skulle hon varit lycklig i sin enkla roll som hustru och mor. Hennes musikaliska talang skulle ha varit till glädje för hennes egen familj och nära grannar.

Den mäktigaste kvinnan i hela Asien på senare tid är utan tvivel Chiang Ching, härskarinna inom det kinesiska kommunistpartiet och hustru till Kinas ledare, Mao Tse-tung.

För trettio år sedan var hon en vanlig hemmafru, upptagen med att uppfostra två döttrar och laga mat åt sin man. I dag har hon till och med något att säga till om i sitt lands militära angelägenheter.

Ja, det historiska förloppet världen runt har medfört drastiska förändringar i kvinnornas liv. Många menar att år 1848 var början till dessa förändringar, ett år då några olyckliga kvinnor i Nya England i USA började en kampanj för jämlikhet med mannen. Men sanningen är den att det behövdes alla de kritiska förhållandena i samband med år 1914 för att genomdriva en alltigenom ny syn på kvinnans roll inom nationerna.

Den filippinska kvinnan

Låt oss för ett ögonblick vända uppmärksamheten från exemplen på förändrade kvinnoroller och betrakta de förhållanden som möter den filippinska genomsnittskvinnan. Vi kan kalla henne Liwayway, som betyder ”gryning”. Hon är en skygg varelse, men ingen drivhusplanta, för vilka kriser som än må uppkomma, så står hon lojalt på sin mans och sina barns sida. Hennes ställning kan passande illustreras av den bräckliga orkidén i de filippinska skogarna, en blommande planta, som klänger sig tätt till det höga molaveträdet i storm och i solsken.

Hon är en utmärkt matlagerska, en skicklig sömmerska och duktig i att dra försorg om sin familj. Hon blandar sig aldrig i männens överläggningar; det är inte hennes område. Den enda gång hon höjer rösten är när hon tuktar sina barn, som hon styr med fast hand. Trots hennes blyghet hyser hennes familj stor aktning för henne, i sanning en tillfredsställande belöning.

Fastän det fortfarande finns många tusen sådana kvinnor som Liwayway, har många filippinska kvinnor tagit steget från det traditionella parasollets skugga ut i den moderna världens bländande solsken. De är rastlösa och angelägna att få en förändring till stånd. De menar att Liwayway är gammalmodig, att hon har fastnat i gamla hjulspår.

De fortsätter att tjata på Liwayway: ”Dagens kvinna måste förkovra sig, socialt, intellektuellt och kulturellt.” ”En universitetsexamen borde vara ett eftersträvansvärt mål för henne”, säger de. Vid sådana undervisningsanstalter skulle hon komma att ta del i studentdebatter, rörelser som kämpar för studenternas rättigheter och demonstrationer.

Liwayway medger att detta skulle kvalificera en kvinna till att tävla med männen på olika områden. Men skulle det göra henne till en hängiven hustru och kärleksfull mor? Hon kanske gör succé ute i stora världen, men gör hon succé hemma?

”Följ med oss, Liwayway”

Sålunda finner Liwayway hur hon sugs med av de kraftiga strömningarna i ett snabbt växlande samhälle. Hon önskar hålla fast vid det trygga levnadssätt som hör det förgångna till, men för var dag som går blir ropet på en förändring allt mer påträngande. Hon är inte emot framsteg, men hon betvivlar att dessa förändringar i kvinnans roll verkligen är till det bättre.

Liwayway vet att kvinnor som gör ”succé” i världen ofta offrar man och hem i sina ansträngningar. Liwayway erinrar sig ett uttalande i Reader’s Digest för november 1968 (asiatiska upplagan): ”Kvinnor på toppen har också vunnit framgång genom att avstå från många av sina kvinnliga privilegier. Som grupp har de en benägenhet att söka passa in hemmet och familjen i helhetsbilden. Men när de verkligen ställs inför ett val, är det ofta arbetet som tar hem spelet; många kvinnor med verkställande myndighet är ogifta eller frånskilda.”

Men de moderna filippinskorna som vill att Liwayway skall följa dem pekar på vad en framstående kvinnlig domare skrev. Denna kvinnliga domare ”beklagar det faktum att kvinnor, framför allt i utvecklingsländerna, känner motvilja mot att kandidera till allmänna befattningar, är nöjda med att lämna politiken åt männen, och vad värre är — inte begagnar sin rösträtt”. — Woman and the Home, 15 oktober 1967.

De som önskar få Liwayway att vika av från gamla hjulspår pekar också på Förenta nationernas publikation Magna Carta of Women, som bland annat säger: ”Välfärden i världen och grundvalen för fred kräver största möjliga uppslutning av kvinnor såväl som män inom alla områden.”

De moderna filippinskorna fortsätter därför att mässa: ”Följ med oss, följ med oss.” De gör gällande att kvinnorna i det tjugonde århundradet, särskilt kvinnorna i Fjärran Östern, har en ny och betydelsefull roll att spela, en roll som de hoppas kommer att få en bestående inverkan på framtiden.

Ytterligare en granskning

På grund av deras envishet tar sig Liwayway ännu en granskande titt på kvinnans förändrade roll i detta det tjugonde århundradet. Några häpnadsväckande fakta kommer i dagen.

I Burma till exempel är kvinnorna jämställda med männen lagligt sett; de är oberoende och behåller sina flicknamn när de gifter sig. Ceylon har en kvinnlig premiärminister. En kvinna från Indien var en gång president i Förenta nationernas generalförsamling. En vietnamesisk kvinna leder den sydvietnamesiska nationella befrielsefrontens delegation vid fredsförhandlingarna i Paris.

Och tänk på Indien! I det landet finns det 73 kvinnliga parlamentsmedlemmar, 206 kvinnliga medlemmar i statslegislaturerna och 22 kvinnliga ministrar och biträdande ministrar. Detta sägs representera 8 procent av det totala antalet platser i parlamentet och statslegislaturerna. Och för närvarande är Indiens premiärminister en kvinna!

Vid 1965 års val på Filippinerna avgav kvinnorna 4.490.210 röster och valde kvinnor för att de skulle beskydda rättigheterna för kvinnor i allmänhet. Det finns tre kvinnliga guvernörer och en kvinnlig viceguvernör. Det finns fler kvinnor i kongressen och senaten än någonsin tidigare. Under 1970-talet kan man förvänta att det kommer att väljas många fler kvinnor till förtroendeposter.

Fler och fler av Österns kvinnor tävlar med männen och övertar deras arbeten. Processen påskyndas genom trycket av krig och revolution. I Nordvietnam till exempel har kvinnorna övertagit ”områden som jordbruks- och industriproduktionen, kommunikationer, transporter, hälsovård, utbildning, kulturella studier, återuppbyggnad, ingenjörskonst och i någon utsträckning politik”. — Graphic, 17 juli 1968.

I Sydvietnam är kvinnorna inte långt efter. ”I sina skira ao dais av siden kan de lätt tyckas lika ömtåliga och obetydliga som många sångfåglar. Vietnamesiska kvinnor är faktiskt fåglar med en mycket annorlunda fjäderskrud. ... De har, under trycket av krig i två årtionden, blivit Asiens mest emanciperade kvinnor.” — Time, asiatiska upplagan, 8 november 1968.

Om det finns en tendens att vilja förringa dem som dåliga ersättare för männen, kom då bara ihåg att Viet Cong använder stridsenheter bestående av enbart kvinnor. ”Våra kvinnor har så mycket makt!” rapporteras en man ur Viet Cong ha utropat.

Några nyktra reflexioner

Det finns en annan aspekt, när det gäller bilden av kvinnan och hennes roll i Fjärran Östern. Tänk på Tranthi Ho Le. Pressen rapporterar att hon inte fann någon tillfredsställelse, när hon gjorde tjänst i Viet Cong-gerillan. Hon önskade ett fridfullare och kvinnligare levnadssätt. Hon flydde till Saigon.

Utvecklingen, som sveper med sig kvinnorna i ett rastlöst jagande efter karriärer inom politiken, militären eller affärsvärlden, kan också lämna barnen utan en mors så välbehövliga ömma omsorg.

Vidare har den väg den moderna filippinskan slagit in på lett till missräkning, besvikelse och fiasko. Hon har försökt att undertrycka sina egna fysiologiska krav, behovet att tillhöra någon, det överväldigande behovet hos henne att visa kärleksfullt, moderligt deltagande mot barn.

Många moderna filippinskor försöker att rättfärdiga sin avvikelse från kvinnans plats inom familjen och hemmet med att peka på en krissituation, på de nuvarande förhållandena osv. Men, som Liwayway ofta frågar sig, kommer sådana kvinnor någonsin att kunna återvända till ett normalt liv som lojala hustrur och hängivna mödrar?

Nästan alla har hört talas om Abrahams hustru Sara. Hon var en ödmjuk, gudfruktig kvinna i Orienten. Liwayway tröstar sig med att Sara blev varmt rekommenderad av den största personligheten i universum, därför att hon visste och bevarade sin ställning som hustru och mor och visade lojalitet mot sin Skapares principer. — 1 Petr. 3:1—6.