Finns det en utväg ur människans syndfulla tillstånd?
TILLSAMMANS med sina fyra tonåriga barn städade Chisako offentliga toaletter i en stad som låg 60 mil från hennes hem. Medan hon arbetade rabblade hon en sutra, vars innebörd hon inte förstod. Det var en av ritualerna i en religiös sammanslutning som försöker komma underfund med vad som är det centrala i alla religioner.
”Trots upprepade asketiska övningar kunde jag inte förändra min personlighet”, förklarar Chisako. ”Innerst inne kunde jag inte förlåta andra människor och kunde inte visa uppriktig kärlek.”
Även i orientaliska länder, där de flesta inte har något syndmedvetande i biblisk mening, känner många samvetskval över sina syndfulla tendenser, precis som Chisako gjorde. (Romarna 2:14, 15) Vem har inte känt sig obehaglig till mods för att man underlåtit att visa vänlighet mot någon i en svår situation eller känt ånger över ord som aldrig borde ha blivit sagda? (Jakob 4:17) Och lurar inte missunnsamhetens fula spöke i de flesta av oss, både unga och gamla?
Varför plågas människor av sådana känslor? Därför att de, vare sig de inser det eller inte, har en inre känsla av bristfällighet, av synd. Ja, oavsett om människor vet vad Bibeln lär om synd eller inte, påverkas de alla av syndfulla tendenser. En expert på detta ämne konstaterade en gång: ”Alla har ju syndat och är i saknad av Guds härlighet.” — Romarna 3:23.
Kan synden utplånas?
Många människor i våra dagar, i synnerhet i kristenheten, gör sitt bästa för att sudda ut alla känslor av synd och skuld från sina samveten. ”Själva ordet ’synd’ ... har nästan försvunnit”, förklarar dr Karl Menninger i sin bok Whatever Became of Sin? (Vad har det blivit av synden?) Men att undvika ordet ”synd” hjälper föga mer än en äldre människas önskan att undvika ordet ”gammal”. Vi bör i stället inse att vi har syndfulla tendenser och behöver bli räddade från detta eländiga tillstånd. Men av vem?
Den kristne aposteln Paulus ställde den frågan, sedan han erkänt att han själv hade en benägenhet att synda, trots att han inte ville det: ”Jag eländiga människa! Vem skall rädda mig från den kropp som genomlider denna död?” Paulus gav sedan svaret: ”Gud vare tack genom Jesus Kristus, vår Herre!” Varför sade han så? Därför att Gud hade gjort en anordning för förlåtelse av synd genom Jesu lösenoffer. — Romarna 7:14—25.
Många av världens 3.500.000.000 icke-kristna (dubbelt så många som det antal som bekänner sig till kristendomen) finner emellertid tanken på en lösen svår att förstå. Läran om lösen blev till exempel den största stötestenen för en muslim som bodde i Japan och som studerade Bibeln under någon tid. För många orientaler är föreställningen att en människa kunde dö för alla lite främmande.
Detta är inte så underligt, eftersom också somliga i kristenheten har svårt att förstå denna grundläggande lära. New Catholic Encyclopedia medger: ”Frälsningsläran är delvis oklar och fortsätter att utgöra ett problem inom teologin.”
Ett belysande exempel på den förvirring som omgett denna lära är följande ord av den religiöse skribenten N. H. Barbour: ”Kristi död kunde icke mer vara ett betalande af straffet för människans synd, än hvad genomstingandet af en flugas kropp med en nål — och dess däraf förorsakade lidande och död — skulle i jordiska föräldrars ögon vara ett rättvist utstående af straffet för deras barns fel.” En av Barbours medarbetare på den tiden var Charles T. Russell, som insåg behovet av att försvara läran om lösen. Han drog sig undan från Barbour och började år 1879 ge ut en ny tidskrift, en tidskrift som senare blev den du nu läser. Vakttornet har redan från början varit en förespråkare för läran om Jesu Kristi lösenoffer.
Men kan denna lära verkligen accepteras av människor som inte har en ”kristen” bakgrund? För att ta reda på det skall vi nu se lite närmare på hur en människa kunde dö för alla.