Hur dyrbar är inte din vänskap, o Gud!
Berättat av Daniel Sydlik
MITT liv började på en bondgård nära Belleville i Michigan i USA i februari 1919. En barnmorska hjälpte till vid förlossningen, eftersom min mor, som var invandrare, ansåg att det var onödigt med en doktor. ”Varför skall jag åka till sjukhuset? Jag är inte sjuk”, sade hon på bruten engelska om någon frågade henne var barnet skulle födas.
Det var svåra tider för jordbrukare. För att försöka finna ett bättre liv flyttade vår familj till Detroit. Inte långt efteråt blev min far sjuk och dog, när jag var omkring tre år gammal. Han hade varit aktivt förbunden med internationella bibelforskarna, i dag kända som Jehovas vittnen.
Mor var nu ensam med sex barn och skulder att betala. Hon hade varit en bitter motståndare till fars religion, men efter hans död vände hon sig till bibeln för att ta reda på varför den hade fascinerat honom så. Många år senare blev hon också ett Jehovas vittne.
När far hade dött, arbetade min mor som servitris på kvällarna och skötte familjen på dagarna. Detta fortsatte tills hon gifte om sig flera år senare. Min styvfar lyckades övertyga henne om att den bästa platsen för barn att växa upp på var ute på landet och inte i en överbefolkad asfaltdjungel.
De köpte en gård på 22 hektar nära Caro i Michigan. När vi kom dit på våren 1927 stod fruktträdgårdarna i full blom. Vilda blommor fyllde luften med ljuvliga dofter, och träden blommade. Där fanns gölar att simma i, träd att klättra i och djur att leka med. Livet på landet var underbart! Inte alls som i staden. Men för mor var lantlivet tungt. Det var nybyggarliv när det är som hårdast — inget rinnande vatten, inget avlopp, ingen elektricitet.
Vintrarna var långa och hårda. Vi barn sov på vinden, där snön ofta letade sig in genom spåntaket och bokstavligen täckte sängarna. På morgonen var det en ren plåga att sätta på sig de iskalla byxorna som ibland var stelfrusna. Ladugårdssysslorna måste skötas före frukosten. Sedan fick vi vandra genom skogen till skolan, som bara hade ett klassrum och där åtta klasser undervisades av en enda lärare.
Den första kontakten med andliga ting
Mor hade uppriktig kärlek till Gud, och det påverkade oss barn i stor utsträckning. Hon brukade säga på polska: ”Gud har gett oss en vacker dag.” Vi barn brukade gå ut och se vad hon menade — bara för att finna att det regnade. För mor var allt som hände på ett eller annat sätt beroende av Gud. När en kalv föddes eller hönorna lade sina ägg eller när snön föll, hade detta enligt hennes uppfattning med Gud att göra. Det var Gud som på ett eller annat sätt stod bakom dessa goda ting.
Mor trodde mycket på bönens kraft. Bön var ett måste för oss vid måltiderna. ”Hundar viftar på svansen när du ger dem mat. Skall vi visa mindre uppskattning än hundar?” brukade hon säga. Hon ville också att vi skulle läsa vår aftonbön innan vi gick till sängs. Eftersom ingen av oss kunde bönen Fader vår på engelska, brukade hon låta oss knäböja och upprepa orden på polska efter henne. — Matteus 6:9—13.
Detta var långt före televisionens tid. När solen hade gått ner fanns det inte mycket annat att göra än att gå och lägga sig. Mor uppmuntrade oss att läsa. Hon läste sin bibel vid fotogenlampans sken. Vi unga brukade också läsa publikationer som vi fått genom resande representanter för Internationella Bibelstudiesällskapet, till exempel böckerna Guds Harpa, Skapelsen och Försoningen. På detta sätt började vi uppodla vänskap med Gud.
I början av 1930-talet fick vi besök av några bibelforskare från Saginaw i Michigan, som uppmuntrade oss att predika för andra. Men eftersom det inte fanns någon organiserad bibelstudiegrupp eller församling i närheten, var våra ansträngningar att predika minimala. Vår andliga tillväxt var ännu till största delen slumrande.
På grund av depressionen under 1930-talet blev det nödvändigt för mig att flytta hemifrån och söka arbete i Detroit. Vi hade stora inteckningar på gården, och det var min önskan att befria oss från denna börda. Detroit var emellertid på den tiden en stad där man levde på svältgränsen. Tusentals män stod i kö, ibland hela natten, hopkurade över ved- och koleldar för att försöka hålla sig varma så gott det gick tills arbetsförmedlingen öppnade sina dörrar. Jag hade turen att få arbete på en bilfabrik.
Andlig utveckling
Det var inte förrän under den senare delen av det årtiondet, när jag bodde i Long Beach i Kalifornien, som mitt intresse för andliga ting blev återuppväckt på ett produktivt sätt. Någon räckte mig en löpsedel som inbjöd till ett offentligt föredrag. Den söndagen var jag med vid mitt första möte i en Rikets sal. Där träffade jag Olive och William (Bill) Perkins, fina människor som hade ett ovärderligt förhållande till Jehova Gud.
Syster Perkins var en enastående undervisare i Guds ord och använde sin bibel lika skickligt som en kirurg använder sin kniv. Hon brukade lägga sin stora Konung Jakobs bibel på vänstra armen, slicka på högra tummen och snabbt bläddra fram vers efter vers. Människor var fascinerade av hennes skicklighet och av vad de fick lära från bibeln. Det var många människor som med hennes hjälp kom att förstå Guds uppsåt. Det var inspirerande att arbeta tillsammans med henne i tjänsten. Det uppmuntrade mig att själv börja i heltidstjänsten i september 1941.
En annan som hjälpte mig var syster Wilcox. Hon var en lång, värdig, vithårig kvinna i sjuttioårsåldern, som hade håret prydligt hopsamlat i en knut uppe på huvudet. Till alla sina kläder bar hon eleganta, bredbrättade hattar. I sina långa, välsittande klänningar hade hon något speciellt över sig, som om hon hade kommit direkt från 1880-talet. Vi predikade tillsammans i affärsdistrikten i Long Beach.
Alla chefer blev imponerade när de såg syster Wilcox och brukade med ivrig entusiasm be henne stiga in på deras kontor. Jag hängde henne i hälarna. ”Vad gäller det?” brukade de fråga med en viss respekt. ”Kan jag stå till tjänst?”
Med en lärares perfekta engelska svarade syster Wilcox utan att tveka: ”Jag har kommit för att tala med er om den gamla skökan i Uppenbarelseboken som rider på vilddjuret.” (Uppenbarelseboken 17:1—5) Kontorscheferna brukade rycka till och sätta sig till rätta i stolen och undra vad som skulle komma härnäst. Hon målade då upp för dem en livfull bild av slutet på denna tingens ordning. Reaktionen var nästan alltid entydig. De ville ha allt hon hade med sig. Varje dag placerade hon bokstavligt talat lådvis med litteratur. Min uppgift var att sköta grammofonen när hon bad att den skulle spelas och att vara så oförskräckt och modig som möjligt när hon talade.
Nya uppdrag
Kuvert från Sällskapet Vakttornet har alltid fyllt mig med spänning. År 1942 fick jag ett sådant kuvert, som innehöll ett förordnande att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag i San Pedro i Kalifornien. Där öppnade Bill och Mildred Taylor sitt hem för mig. Det krävdes ett stort mått av självdisciplin att arbeta ensam i tjänsten på fältet dag efter dag. Men det drog mig närmare Jehova, så att jag verkligen kände hans vänskap. Senare sände Sällskapet Georgia och Archie Boyd och deras barn, Donald och Susan, för att de skulle hjälpa till att bearbeta detta distrikt. Familjen Boyd bodde i en fem och en halv meter lång husvagn med hela sitt bokförråd och alla sina tillhörigheter.
Så fick vi ett nytt kuvert från Sällskapet! Vi ryste av spänning när vi läste om vårt nya förordnande — Richmond i Kalifornien, alldeles norr om San Francisco. Trots att det verkade otroligt att vår gamla bil och husvagn någonsin skulle klara en så lång resa, packade vi och gav oss i väg. Vi såg ut som kringresande zigenare, då vi stod utmed vägarna och reparerade motorn och lagade punkteringar. När vi äntligen kom fram till Richmond, stod regnet som spön i backen.
Andra världskriget var nu i full gång. På Kaisers varv massproducerade man fartyg som kallades ”Liberty Ships”. Vår uppgift var att predika för de människor som hade strömmat hit för att få arbete. Vi talade om Riket från tidiga morgonen till sena kvällen och var ofta hesa när vi kom hem, därför att vi hade talat så mycket. Många bibelstudier sattes i gång. Dessa varvsarbetare var generösa och gästfria människor som försåg oss med allt vi behövde. Vi fick faktiskt hela vår utkomst på distriktet och behövde aldrig skaffa oss något deltidsarbete.
I fängelse
Unga män blev nu inkallade till militärtjänst. Mina köttsliga bröder, som inte var vittnen, hade anmält sig som frivilliga och tjänade nu i fallskärmstrupperna och ingenjörstrupperna. Jag ansökte om att i min egenskap av Ordets förkunnare få bli frikallad av samvetsskäl. Militärmyndigheterna vägrade att erkänna min status som Ordets förkunnare. Jag blev arresterad, ställd inför rätta och den 17 juli 1944 dömd till tre års straffarbete i det federala fängelset på McNeil Island i staten Washington. I fängelset fick jag lära mig att Jehovas vänskap varar för evigt. — Psalm 138:8, Byington.
I avvaktan på förflyttning till McNeil Island fick jag sitta en månad i ett fängelse i Los Angeles. Det är svårt att glömma de första intrycken av fängelselivet, hur internerna skrek oanständiga ord åt vakterna och åt oss när vi fördes in. Eller hur vakterna ropade: ”Se upp för grindarna!” Det rasslande ljudet när de elektriska grindarna rullade igen påminde om ett avlägset åskmuller. När grindarna stängdes en efter en, kom ljudet närmare och närmare, tills ens egen grind rasslade till och rullade igen med en skräll! En känsla av att vara instängd och en våg av fruktan kom över mig. Jag skyndade mig att be till Gud om hjälp, och nästan genast strömmade en varm känsla av frid genom mig, en känsla som jag aldrig kommer att glömma.
Den 16 augusti blev några andra fångar och jag försedda med handbojor och kedjor. Under en beväpnad polisstyrkas vakande ögon eskorterades vi sedan genom middagsträngseln i Los Angeles till en buss och därefter till ett fångtransporttåg till McNeil Island. Dessa fängelsebojor fyllde mig med glädje, för de länkade mig samman med Kristi apostlar som också blev slagna i kedjor för att de bevarade sin ostrafflighet. — Apostlagärningarna 12:6, 7; 21:33; Efesierna 6:20.
När jag skrevs in vid McNeil-fängelset, frågade en tjänsteman bakom en disk: ”Är du ett JV?” Jag blev överraskad, för det var första gången jag hörde uttrycket ”JV”. Men jag fattade snart vad han menade, så jag svarade: ”Ja!”
”Ställ dig där borta”, sade han. Till min förvåning ställde han samma fråga till den man som stod alldeles bakom mig: ”Är du ett JV?” Mannen svarade snabbt: ”Ja!”
”Din lögnare!” sade tjänstemannen skrattande. ”Du vet inte ens vad ett JV är.” Jag fick senare veta att den mannen var en förhärdad brottsling med ett mycket långt kriminellt förflutet. ”JV” stod naturligtvis för ”Jehovas vittne”, och det var han inte.
Det var sent, och en vakt ledsagade mig genom mörkret till min koj. Det var svårt att fatta att jag befann mig i ett federalt fängelse hundratals kilometer från mitt hem och från alla jag kände. Just då fick jag syn på någon som kom emot mig i mörkret. ”Sssh!” sade han och satte sig bredvid mig på britsen. ”Jag är en broder. Jag hörde via djungeltelegrafen att ett vittne skulle komma.” Han presenterade sig, sade några uppmuntrande ord och berättade för mig om det Vakttornsstudium som man hade tillåtelse att hålla i fängelset på söndagseftermiddagarna. Det var emot reglerna att lämna sin koj när ljuset var släckt, så han stannade bara en liten stund. Men under dessa korta ögonblick kände jag hur Jehovas dyrbara vänskap kom till uttryck genom hans överlämnade tjänare.
Bland höjdpunkterna under min fängelsevistelse var de besök som A. H. Macmillan från Sällskapets högkvarter i Brooklyn då och då gjorde. Han, om någon, var en ”Barnabas”, en mycket uppmuntrande broder. När han kom fick vi tillåtelse att låna matsalen, och den brukade bli överfylld av alla oss vittnen och många andra fångar som ville höra honom. Han var en fantastisk talare, och till och med fängelsepersonalen tyckte om att lyssna till honom.
Vi organiserade fängelseblocken och sovsalarna i olika distrikt. Sedan predikade vi Rikets goda nyheter på dessa distrikt, precis som vi hade gjort på våra stadsdistrikt innan vi blev fängslade. Mottagandet var blandat och svårt att förutsäga. Men det fanns hörande öron. Bankrånare och andra, även fängelsevakter, vände om till Jehova och blev döpta. Jag gläder mig fortfarande när jag tänker på dessa erfarenheter.
Förändringar som kom att forma mitt liv
Kriget tog slut, och i början av år 1946 blev jag frigiven från fängelset. Ett nytt kuvert från Sällskapet låg och väntade på mig! Mitt nästa pionjärdistrikt skulle bli Hollywood i Kalifornien, filmvärldens huvudstad! Tala om utmaningar! Det fanns gånger då det skulle ha varit lättare att sälja kylskåp till eskimåer än att få dessa människor att studera bibeln. Men sakta men säkert började vi finna Herrens ”får”.
När jag besökte den internationella sammankomsten ”De glada nationerna” i Cleveland i Ohio i augusti 1946, kom Milton Henschel, sekreterare åt Sällskapet Vakttornets dåvarande president, Nathan Knorr, fram till mig och frågade: ”När kommer du till Betel, Dan?” Jag sade att jag var nöjd med att tjäna som pionjär. ”Men vi behöver dig på Betel”, sade han. Efter ytterligare några ord kunde jag inte hitta på fler ursäkter. Jag älskade Kalifornien och fasade vid tanken på att bo i New York. Men jag kommer ihåg att jag sade till mig själv: ”Dan, om Jehova vill ha dig i Brooklyn, då får det bli Brooklyn.” Den 20 augusti 1946 började jag således min tjänst vid Betel, Jehovas vittnens högkvarter i Brooklyn.
I flera år arbetade jag i bokbinderiet i Brooklyn, där jag utförde en rad fysiskt krävande sysslor. Så småningom blev jag förflyttad till prenumerationsavdelningen, vilket innebar helt nya uppgifter. Därefter följde intellektuella utmaningar, till exempel att skriva manuskript och hjälpa till med sändningarna vid Sällskapets radiostation WBBR. Jag arbetade också på författaravdelningen i 20 år och försökte fylla de höga krav som ställdes där. Under årens lopp har jag haft många uppdrag inom Sällskapet Vakttornets sammanslutningar i Pennsylvania och New York, inspelning av bibliska dramer, tal vid områdessammankomster och internationella konvent och en rad andra tjänsteprivilegier, alltför talrika för att kunna nämnas.
I november 1974 kom så ett nytt kuvert. Denna gång innehöll det ett otroligt, ofattbart förordnande. Jag inbjöds att tjäna som medlem av Jehovas vittnens styrande krets. Jag kände mig fullständigt okvalificerad och ödmjukt tacksam. Omkring tio år har nu gått sedan detta förordnande, och mina känslor är fortfarande desamma.
De gångna åren har berikats av vänskapsförhållanden med hängivna och uppriktiga män, som har älskat Jehova mer än sitt eget liv — sådana män som domare Rutherford, som jag hade privilegiet att träffa i hans hem i San Diego i Kalifornien. Jag hade också privilegiet att arbeta sida vid sida med andra sådana män, bland andra Hugo Riemer, Nathan Knorr, Klaus Jensen, John Perry, Bert Cumming och en lång rad andra, som var giganter i andligt avseende, ”rättfärdighetens stora träd”. — Jesaja 61:3, NW.
Att få privilegiet att se Jehovas organisation växa från en liten skara på 50.000 förkunnare av Riket över hela jorden till närmare tre millioner är också en stor ära. Det är hänförande att ha fått bevittna hur tryckeriverksamheten utvecklats från några få anläggningar till dussintals tryckerier förbundna med 95 avdelningskontor, som sprider de goda nyheterna i 203 länder på jorden. De förändringar och den omställning som den moderna teknologin och datoriseringen har fört med sig har varit rent häpnadsväckande. När man ser allt detta kan man inte låta bli att upprepa orden i Matteus 21:42: ”Detta är vad Herren [Jehova] har gjort, och det är underbart att se.” — Hedegård.
Mitt liv har varit rikt och givande, minst sagt. Någonstans utmed livets väg fann jag tid att gifta mig med en underbar flicka från Hebburn i England. Marina, min hustru, är ett gudagivet stöd i livet. Hur sanna är inte orden i Ordspråksboken 19:14: ”Gård och gods får man i arv från sina fäder, men en förståndig hustru är en gåva från Herren [Jehova].”
I alla livets skiften har den alltuppehållande kraften från Guds vänskap varit ett säkert skydd för mig. Att meditera över Jehovas ord, begrunda dess innebörd och söka efter insikt och förståelse har fyllt min vakna tid med andliga rikedomar och tillfredsställelse. Även i detta ögonblick blir jag överväldigad av glädje när jag läser psalmistens ord: ”Lycklig är den nation som har Jehova till sin Gud, det folk som han valt som sin egendom! Våra själar väntar på Jehova; han är vår hjälp och vår sköld; ty våra hjärtan gläder sig i honom, eftersom vi förtröstar på hans heliga namn. Låt din vänskap vila över oss, Jehova, såsom vi låter våra förväntningar vila på dig.” — Psalm 33:12, 20—22, Byington.
[Bild på sidan 23]
Olive Perkins var en inspirationskälla för mig
[Bild på sidan 24]
Familjen Boyd hjälpte till att bearbeta distriktet i San Pedro i Kalifornien
[Bild på sidan 25]
Vid sammankomsten ”De glada nationerna” år 1946 tillsammans med medvittnen som också nyligen blivit frisläppta från McNeil-fängelset
[Bild på sidan 26]
Radioutsändning en söndagsförmiddag på Sällskapets station WBBR