Frågor från läsekretsen

■ Hur meddelade ormen frestelsen till Eva i Edens lustgård?

Första Moseboken 3:1 (NW) lyder: ”Nu visade sig ormen vara det försiktigaste av alla de markens vilda djur som Jehova Gud hade gjort. Därför började den säga till kvinnan: ’Är det verkligen så att Gud har sagt att ni inte får äta av varje träd i lustgården?’”

Man har kommit med olika förslag om hur ormen meddelade sig med Eva, till exempel att den gjorde det genom kroppsspråk eller gester. Den engelske prästen Joseph Benson sade till exempel: ”Vi har inte fått veta på vilket sätt den talade till henne: men det verkar mest sannolikt att det skedde genom något slags tecken. Några har faktiskt menat att förnuft och tal då var kända egenskaper hos ormar och att Eva därför inte blev förvånad över hans resonemang eller tal, vilket de menar att hon annars skulle ha blivit: men det finns inte något bevis för detta.”a

Man har resonerat som så att ormens själva närvaro och handlingar kunde överbringa ett budskap. Det var naturligtvis till människan (Adam) och inte till djuren som Gud sade: ”Vad angår trädet för kunskapen om gott och ont, får du inte äta därav, ty på den dag du äter därav skall du oundvikligen dö.” (1 Moseboken 2:17, NW) Men om ormen, som var känd för att vara mycket ”försiktig”, var i trädet, så kunde Eva kanske ha dragit den slutsatsen att trädet inte kunde vara så farligt. Ormen kunde rentav ha gjort lockande rörelser, som tycktes visa att det hade medfört vissa fördelar att ha med trädet att göra.

Men enbart kroppsrörelser kan dock knappast förklara allt det vi läser i 1 Moseboken 3:1—5, till exempel att ormen antydde att Eva skulle bli lik Gud och kunna avgöra vad som var gott och vad som var ont. Dessutom säger den inspirerade berättelsen att ormen ”började ... säga till kvinnan”. Eva svarade ju helt logiskt i tal. Därefter ”sade ormen” något mer ”till kvinnan”. Om man som Joseph Benson menar att ormen endast meddelade sig med tecken eller rörelser, så skulle det leda till den slutsatsen att Eva svarade på samma sätt, nämligen med gester.

Men aposteln Paulus hänvisade till denna händelse och varnade de kristna i Korint: ”Jag är rädd att på ett eller annat sätt, såsom ormen förledde Eva genom sin list, era sinnen kan fördärvas.” Den faran kom från ”falska apostlar, svekfulla arbetare”. Det hot som ”till övermått höga apostlar” utgjorde var förvisso inte enbart genom deras gester eller anblicken av dem; det omfattade deras tal, deras listiga ord, som de talade för att vilseleda andra. — 2 Korintierna 11:3, 5, 13.

Men den bokstavliga ormen hade inte några stämband som kunde frambringa tal, eller hur? Det finns inte något som antyder att den hade det. Men det behövde den inte heller. När Jehova talade till Bileam genom ett lastdjur, så innebar inte detta att åsninnan hade ett komplicerat röstorgan likt det Bileam hade i sin mänskliga strupe. Vi läser: ”Men Herren [Jehova] öppnade åsninnans mun, och hon sade till Bileam: ...” Bileam besvarade det där djurets fråga och lockade fram ytterligare en kommentar från det här djuret, som i sig självt inte kunde frambringa mänskligt tal. (4 Moseboken 22:26—31) Då öppnade Jehova Bileams ögon så att han såg den ängel, den övermänskliga andevarelse, som var närvarande. När detta ”mållösa lastdjur gjorde uttalanden med en människas röst”, var det därför andevärlden som låg bakom detta och som gjorde det möjligt. — 2 Petrus 2:16.

Använde Jehova då någon form av mirakulöst buktaleri? Det är möjligt, men vi kan inte med säkerhet säga exakt vilken metod som användes. Johannes 8:44 och Uppenbarelseboken 12:9 visar att den som låg bakom den bokstavliga ormen i Eden var den som kom att ”kallas Djävul och Satan”. Han är också en övermänsklig andevarelse, men en ond sådan. — Jämför 1 Samuelsboken 28:7, 8, 15—19.

Så även om den bokstavliga ormens rörelser kan ha bidragit till att bekräfta dess budskap till Eva, var det av allt att döma fråga om verkligt tal — hörbara ord, som Eva kunde höra och svara på. Och detta skedde på anstiftan av ärkebedragaren, Satan, som själv ständigt ”omskapar sig ... till en ljusets ängel”. — 2 Korintierna 11:14.

[Fotnot]