En nöjesälskande värld står inför sitt slut!

HISTORIEN är full av exempel på mäktiga riken och välden som bringats till undergång genom moraliskt förfall, lösaktigt leverne och omåttlig kärlek till nöjen och njutningar. Även inom en enstaka nation har dynastier eller regimer störtat samman, när kärleken till nöjen och njutningar undergrävt deras moraliska tåga.

William Morey skrev till exempel i boken Outlines of Roman History (Huvuddragen i romersk historia): ”Om vi blev tillfrågade om vilka symptomen var på [Roms] moraliska förfall, skulle vi svara: samhällsklassernas själviskhet; anhopandet av rikedom, ... kärleken till pengar och passionen för lyx. ... Detta var moraliska sjukdomar, som knappast skulle kunna botas av någon regering.”

Ser vi inte i våra dagar hur människor går upp i ett världsligt, nöjesinriktat levnadssätt? Lever vi inte i en nöjesälskande värld? Jo verkligen, för trots att många fortfarande vill ha någon form av religion, har sällskapsliv och rekreation intagit främsta platsen. Människor har blivit lika dem som levde på Noas tid — de ”åt och drack” och var helt upptagna av dessa ting. De är alltför ivrigt sysselsatta med att tillgodose sina önskningar för att bry sig om sina andliga behov. Det är verkligen så att intresset för och understödjandet av religionen befinner sig på lågvattennivå. — Matteus 24:37—39.

Denna kärlek till nöjen och njutningar och den åtföljande nedgången i understödjandet av religionen får en speciell innebörd, när vi begrundar det sätt på vilket ett annat forntida välde, Babylonien, nådde sitt slut. I själva verket är det så att de ovanliga detaljerna i förbindelse med detta fall, liksom andra historiska redogörelser, nedtecknades i bibeln av en särskild anledning: ”De blev nerskrivna till varning för oss, över vilka sluten på tingens ordningar har kommit.” — 1 Korintierna 10:11.

En lärdom från forntiden

Floden Eufrat spelade en betydelsefull roll, när det gällde uppehället för den stora staden Babylon. I sin bok History of Cyrus the Great (1878) (Cyrus den stores historia) skrev Jacob Abbott: ”[Babylon] var huvudstad i en stor och mycket bördig region, som utbredde sig på båda sidor om Eufrat mot Persiska viken. ... Floden Eufrat var den stora orsaken till att det var så bördigt i hela den region genom vilken den flöt.” Ja, Babylons välstånd härrörde från floden Eufrat. Därför är det desto mera betecknande att stadens fall också skulle komma att förknippas med denna flod.

Abbott gav följande intressanta redogörelse för kung Cyrus’ erövring av Babylon:

”Cyrus ryckte fram mot staden. Han placerade en stor truppstyrka av sina förband vid öppningen i huvudmuren, där floden rann in i staden, och en annan truppstyrka nedanför, där floden rann ut ur staden. Dessa truppstyrkor hade fått order om att marschera in i staden via flodbädden, så snart de lade märke till att vattnet sjönk undan. Därpå satte han in en ofantlig arbetsstyrka, som skulle öppna nya kanaler och vidga och fördjupa dem som redan fanns i syfte att avleda vattnet från sitt vanliga lopp. När dessa kanaler så hade blivit iordningställda, släppte man in vattnet i dem på natten, vid en i förväg bestämd tidpunkt, och vattnet upphörde snart att flyta genom staden. Soldatstyrkorna marscherade in via strömfåran.”

Från det ögonblick då Eufrats vatten började sjunka undan var Babylon dömt till undergång! Och lägg märke till att staden föll under en natt av njutningsfyllt festande. — Jämför Daniel, kapitel 5.

Historien på väg att upprepa sig

Det som hände det forntida Babylon i samband med att det föll i händerna på Cyrus den store är inte enbart av historiskt intresse. Bibelboken Uppenbarelseboken använder Babylon som en förebild och talar om en sköka som kallas ”det stora Babylon”, som sitter på ”många vatten”. Och det förutsägs att en ängel på Guds befallning ”göt ut sin skål över den stora floden Eufrat, och dess vatten torkade bort, för att vägen skulle beredas för kungarna från solens uppgång”. — Uppenbarelseboken 17:1, 5; 16:12.

Vem eller vad är ”det stora Babylon”? Vad är det som framställs i bild genom den ”stora floden Eufrats” ”många vatten”? Och vad menas med att dess vatten ”torkade bort”?

Även om det forntida Babylon inte längre existerar som politisk makt, har dess religiösa inflytande utbrett sig till varje vrå av jorden under århundradenas lopp. ”Det stora Babylon” är följaktligen den falska religionens världsvälde och inbegriper kristenhetens alla kyrkosamfund. Uppenbarelseboken 17:15 visar att de ”många vatten” som denna religiösa sköka sitter på är ”folk och skaror och nationer och tungomål” av vilka hon är beroende för sitt stöd, precis som det forntida Babylon till stor del var beroende av Eufrats vatten för sitt välstånd. Att vattnet torkar bort innebär alltså att människor ger allt mindre stöd åt religionen.a

”Slutet” är nära!

I detta sammanhang inser vi att ökningen av sekulariseringen över hela världen och det avtagande intresset och minskande stödet åt religionen har profetisk betydelse på två sätt. För det första är denna utveckling en uppfyllelse av aposteln Paulus’ förutsägelse att människor i ”de yttersta dagarna” skulle bli ”älskare av sinnliga njutningar hellre än älskare av Gud”. Detta är en del av de bevis som anger att vi lever i ”de yttersta dagarna” eller ”avslutningen på tingens ordning”. (Matteus 24:3) För det andra är det så att på samma sätt som det forntida Babylon föll just den natt då Eufrats vatten sjönk undan, är den ökande sekulariseringen och det minskande stödet för religionen tydliga tecken på att ”det stora Babylons” tillintetgörelse är nära förestående.

Att dessa profetior håller på att gå i uppfyllelse visar tydligt att vi lever i ”ändens tid”. (Daniel 12:4) Ja, vi närmar oss slutfasen av de yttersta dagarna, vars höjdpunkt är tillintetgörelsen av Satans hela onda tingens ordning. Denna nöjesälskande värld står verkligen inför sitt slut. Men med avseende på detta kan vi fatta mod, för detta kommer att bereda vägen för den rättfärdiga nya ordningen enligt Guds löfte. (2 Petrus 3:13) Du kan få del av dess storslagna välsignelser, om du inte låter nöjen och njutningar inta Guds plats, utan i stället sätter honom främst i ditt liv under dessa yttersta dagar.

[Fotnoter]