Arbete som vederkvicker
PÅ SKYLTEN vid arbetsplatsen i Dunwoody, en förort till Atlanta i Georgia i USA, angavs följande datum för byggandet av Rikets sal: ”23 och 24”. Detta dubbla datum föranledde kommentaren: ”Kan de inte bestämma sig för om de skall börja bygga den 23:e eller den 24:e?” Folk kunde helt enkelt inte förstå att skylten betydde: Arbetet med att bygga Rikets sal börjar den 23:e och avslutas den 24:e. Men ändå är det så att det som har kommit att kallas ett underverk på två dagar äger rum nästan varje månad runt om i hela USA.
Tidigt på lördagsmorgonen i Dunwoody placerade man strategiskt ut byggnadsmaterial på den 380 kvadratmeter stora betongplattan som hade gjutits i förväg. Ben Kelley, som hade tillsynen över arbetet med att gjuta den här plattan, framhöll att man lägger allt på sin rätta plats, så att man lätt kan nå det när man behöver det. ”Titta på gipsplattorna”, sade han. ”De ligger upptravade mitt i det som skall bli hörsalen. Vi kommer att bygga runt omkring och över dem, men när det blir dags att använda dem, ligger de exakt där snickarna behöver dem.”
Klockan var nu sex på morgonen, och från det provisoriska köket serverades frukost åt tre hundra frivilliga arbetare.
Väggarna reses på några minuter
Fem minuter i sju började arbetet. Som ett enda stort arbetslag samlades alla runt betonggrunden för att resa väggarna. Hammarslagen började ljuda. Så småningom började väggarna ta form av i förväg tillsågade reglar. På några minuter hade man rest den första väggen. Sedan följde i snabb takt den andra, tredje och fjärde väggen. Det tog alltså inte många minuter att få upp husets ytterväggar, som kläddes med plywoodskivor och svart isoleringsboard. Ljudet av hammarslag avtog, allteftersom arbetarna var klara med att resa väggarna och i stället bildade mindre arbetslag — elektriker, snickare, rörmokare, murare, trädgårdsarbetare. Varje grupp stod under en arbetsledare, som hade en bärbar kommunikationsradio.
De flesta av dem som arbetade med att isolera var kvinnor, och de fyllde väggarna med glasull. Starka män kämpade med att få upp takstolarna. Innerväggarna började komma upp. Foajén, toalettrummen, biblioteket, utrymmena för litteratur, podiet och själva den stora halvovala hörsalen — allt började ta form. På något sätt gick de olika arbetslagen inte i vägen för varandra, då de utförde sina uppgifter, och ingen hindrade den andres arbete i någon större utsträckning.
”Det är detta som är själva nyckeln till att det hela fungerar”, förklarade Stanley Peck, som är byggmästare och ett Jehovas vittne. Han har utvecklat den här metoden tillsammans med en stab av andra byggnadskunniga vittnen i Mellanvästern i USA. ”Först och främst”, sade han, ”behövs det många frivilliga som hjälper till och tillräckligt många kunniga yrkesmän och arbetsledare som kan organisera den här obegränsade hjälpen.” Men hur samordnar ni tre hundra arbetare på en enda arbetsplats? ”Folk ställer alltid den frågan till oss”, svarade Peck. ”Kanske går det i en bisvärm eller i en myrstack, men kan människor klara av det? Endast om de som arbetar är överlämnade åt Jehova. Kunniga yrkesmän har ansvaret för varje arbetslag, och varje arbetslag leds av tillsyningsmän. Det är som i den kristna församlingen, där Gud utrustar somliga med ’förmågor att leda’ och somliga med förmågor att utföra ’tjänster för att hjälpa’.” — 1 Korintierna 12:28.
Det bör kanske tilläggas att man inte var som helst och när som helst kan bygga en sådan här möteslokal så snabbt. Som vi har sett krävs det mer än villiga händer. Det måste finnas kunniga yrkesmän med erfarenhet av det slags planering, arbete och samordning som behövs för att en sådan byggnad skall ta form. Ett gott samarbete med kommunala myndigheter och byggnadsinspektörer är också nödvändigt.
”Det ser ut som en myrstack!”
Salens stomme restes så snabbt på den 8.000 kvadratmeter stora tomten att framemot mitten av förmiddagen började häpna förbipasserande förstå vad det dubbla datumet för bygget betydde. Murare satte upp byggnadsställningar; hantlangare gjorde i ordning murbruk och tog fram tegel. Överallt omkring dem vimlade det av snickare och takläggare. Murarna fick vänja sig vid att arbeta mitt ibland och under dem och ibland mellan benen på dem som arbetade med att klä in taksprånget. Samtidigt höll några på med att installera luftkonditioneringen. Nästan hundra personer var på taket och arbetade med att spika takbräder, rulla ut takpapp och bära och placera ut tunga takplattor.
På marken var det ännu mera liv och rörelse. Somliga bar byggnadsmaterial till de ställen där det behövdes. De som arbetade med att sätta upp staket var fullt sysselsatta. Trädgårdsarbetare anlade färdiga gräsmattor och planterade buskar och blommor. Grupper med ungdomar och äldre gick hela tiden omkring och plockade upp skräp — krokiga spikar, använda kartonger och överblivet virke. Inget fick ligga och skräpa eller ligga i vägen för andra. Flickor och pojkar gick omkring på området med förfriskningar — snacks och kylda drycker. En iakttagare påpekade: ”Det ser ut som en myrstack!”
Man anser att första dagen har varit lyckad, om de snickare som skall arbeta med att färdigställa tak och väggar på byggnadens insida kan ta över sent den dagen. Dessa arbetare måste vänta på att alla väggar är uppreglade och isolerade och att takstolarna är på plats. De arbetar långt in på kvällen med att spika upp de tunga gipsskivorna. Dessa ytor måste spacklas med ett snabbtorkande spackel, slipas och sedan målas eller tapetseras före middagen den andra dagen. Då avstannar allt arbete och församlingen håller sitt första möte i sin nya Rikets sal. I Dunwoody hade man ännu inte lagt in mattan. Under veckans Vakttornsstudium satt därför tre hundra personer på betonggolvet i hörsalen, och ytterligare två hundra slog sig ner utanför byggnaden.
”Vi har besökare från Virginia och Florida”, påpekade Charles Leibensperger, som är sekreterare i byggkommittén. ”Somliga av dem planerar att bygga egna salar. De vill se hur arbetet går till. När nu Stan Peck har kommit och organiserat oss, kan vi börja planera att hjälpa dem.” Peck förklarade: ”Vi har gjort den anordningen att någon med erfarenhet granskar ritningarna och personaltillgången. Sedan ordnar vi med att två eller tre bröder som har erfarenhet av att bygga på det här sättet samarbetar med deras byggkommitté för att organisera allt och kontrollera listan över byggnadsmaterial. En eller flera av oss ordnar det så att vi kan vara med under den två dagar långa byggtiden.” Ingen får betalt för det arbete han utför.
Då den andra dagen var till ända och en grupp stod utanför och tittade på den sal som inte hade funnits där tidigt på morgonen dagen innan, sade ett av vittnena: ”Det är på det här sättet Jehovas ande verkar för att uträtta sådana här verk. Det är enkelt. Hans folk är lyhörda för hans ande. De samarbetar för en gemensam sak. De arbetar inte för personlig vinning, utan de gör allt av kärlek till sina bröder och till Gud. Är inte detta de två stora buden i Markus 12:28—31, nämligen att vi skall älska Jehova, vår Gud, av allt vårt hjärta, av all vår själ, av allt vårt sinne och av all vår styrka och att vi skall älska vår nästa som oss själva?”
[Bild på sidan 23]
Med en arbetsstyrka som denna kan en Rikets sal byggas på två dagar