Inneboende odödlighet eller uppståndelse — vilketdera?
Vi inbjuder dig att noggrant undersöka den serie av fyra artiklar som börjar här. De lägger fram bibelns syn på vad som händer själen vid döden, uppståndelsen, domens dag och den slutliga vedermödan och förbinder detta med temat i Guds ord: Guds rike.
I MARS eller april varje år firar mer än en fjärdedel av jordens invånare påsken, som kallas ”firandet av Kristi uppståndelse”. Detta innebär med andra ord att de millioner människor som på påskdagen firar minnet av Kristi uppståndelse i själva verket i handling visar att de hoppas på att de till sist skall få uppstå från de döda. Men det underliga är att de flesta av dessa människor tror att livet efter döden inte är beroende av uppståndelsen, utan i stället av att de har en ”odödlig själ” som lever vidare.
Flera hundra millioner andra människor, som inte firar påsk, tror också att deras hopp om ett liv efter döden inte är beroende av en uppståndelse, utan av att deras ”själ” lever vidare. Alla dessa människor, både de som tillhör och de som inte tillhör kristenheten, anser tydligen att det måste finnas någonting efter det korta liv de lever här på jorden. De kan kanske inte acceptera tanken att människan lever och dör som ett djur. Deras önskan att få ett framtida liv är helt naturlig. Du kanske delar deras önskan. Men hur är det möjligt att få liv efter döden?
Liv efter döden — hur kan man få det?
De olika religionernas ”heliga böcker” erbjuder i de flesta fall två olika lösningar på detta problem. En del av dessa böcker lär att den dödes ”själ” eller ”ande” automatiskt lever vidare. Bibeln däremot lär att de döda förs tillbaka till livet genom en uppståndelse. — Hebréerna 11:17—19; Lukas 20:37, 38; Johannes 5:28, 29; 11:24.
Att de orientaliska religionerna lär att ”själen” eller ”anden” automatiskt lever vidare är inte förvånansvärt, för tillförlitliga historiska redogörelser visar att denna trosuppfattning är av österländskt ursprung. De forntida babylonierna trodde på en underjordisk värld befolkad av de dödas själar, en värld där guden Nergal och gudinnan Eresch-kigal härskade. De forntida egyptierna trodde också på själens odödlighet och hade sin egen ”underjordiska värld”. De tillbad Osiris som ”de dödas gud”. I likhet med egyptierna trodde de forntida perserna att ”själarna vägdes” efter döden. Många forntida grekiska filosofer antog denna österländska lära om en odödlig själ, och den blev slutligen definierad av Platon på 300-talet f.v.t.
Vad som är förvånansvärt är att judaismen och kristenhetens olika religioner antagit tanken att framtida liv är beroende av att människan har en odödlig själ. Denna lära är helt enkelt inte biblisk, som The Concise Jewish Encyclopedia (1980) också avslöjar: ”I bibeln finns ingen lära om själens odödlighet, och en sådan framträder inte heller tydligt i tidig [judisk] rabbinsk litteratur. ... Så småningom kom den trosuppfattningen att någon del av människans person är evig och oförstörbar att ingå som en del av den rabbinska trosbekännelsen, och denna uppfattning antogs av i stort sett alla i senare tiders judaism.”
Kristenhetens teologer följde de judiska rabbinernas exempel och antog den babyloniska, egyptiska, persiska och grekiska läran om att människan äger en odödlig själ. Men på grund av att kristenhetens kyrkor säger sig godta bibeln har de skapat ett dilemma åt sig själva genom att anta denna icke-kristna lära. Dilemmat är följande: Hur kan kyrkorna hålla fast vid bibelns lära om uppståndelsen och samtidigt lära att en människa lever vidare efter döden med hjälp av en odödlig själ?
Hur slingrar sig kristenhetens kyrkor ur detta dilemma? Genom Catholic Encyclopedia får vi reda på hur det går till. Där heter det: ”Det fjärde laterankonsiliet lär att alla människor, oavsett om de är utvalda till frälsning eller förkastade av Gud, ’kommer att uppstå igen med sina egna kroppar som de nu går omkring med’. På trosbekännelsernas språk kallas detta återvändande till livet för kroppens uppståndelse.” (Kursiverat av oss) Därmed påstår man alltså att de dödas uppståndelse helt enkelt är detsamma som att en odödlig själ på nytt ikläds en köttslig kropp. Men detta är inte vad bibeln lär.
Det sanna uppståndelsehoppet
Många bibelkännare tillstår att lärorna om själens inneboende odödlighet och ”kroppens uppståndelse” inte är bibliska. Georges Auzou, en fransk professor, skriver: ”Läran om ’själen’ i den betydelsen att den är någonting verkligt som är rent andligt, immateriellt och skilt från ’kroppen’ ... existerar inte i bibeln.” ”Nya testamentet talar aldrig om ’köttets uppståndelse’ utan om ’de dödas uppståndelse’.”
Den franske protestantiske professorn Oscar Cullmann skriver någonting liknande i sin bok Immortalite de l’ame ou Resurrection des morts? (Själens odödlighet eller de dödas uppståndelse?): ”Det är en väsentlig skillnad mellan de kristnas hopp om de dödas uppståndelse och den grekiska tron på själens odödlighet. ... Även om man i den kristna läran senare skapade en länk mellan dessa två trosuppfattningar, och våra dagars genomsnittskristna blandar samman dem fullständigt, ser jag ingen anledning att dölja vad jag och de flesta som är insatta i ämnet anser vara sanningen. ... Livet och tanken i Nya testamentet domineras fullständigt av tron på uppståndelsen. ... Hela människan, som verkligen är död, förs tillbaka till livet genom att Gud utför en ny skapelseakt.”
Ja, det sanna bibliska hoppet om ett framtida liv är beroende av ”uppståndelsen från de döda” och inte av att en odödlig själ automatiskt lever vidare. I bibeln sägs det klart och tydligt: ”Det skall komma att bli en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga.” (Apostlagärningarna 24:15) Hur det egentligen gick till att det blivit så många förvirrade religiösa uppfattningar om livet efter döden tas upp i följande artikel.
[Bild på sidan 11]
Bilden av själen som svävar över en död kropp visar att de forntida egyptierna trodde att själen levde vidare efter döden