”Herre, öppna den engelske kungens ögon”
HAN blev dömd som kättare i augusti 1536, men det var först i oktober samma år som han blev avrättad. Hans sista ord, som han med hög röst uttalade precis innan han blev strypt och hans kropp blev bränd, var: ”Herre, öppna den engelske kungens ögon.”
Den här mannen var William Tyndale. Varför blev han dömd som kättare, och varför blev hans kropp bränd på bål? Vad hade kungen av England underlåtit att se? Och kan det finnas en värdefull lärdom för oss i det som hände Tyndale? Låt oss för att få svar på dessa frågor först undersöka Tyndales bakgrund.
Tyndales tidiga liv
Tyndale föddes i Gloucestershire i England omkring år 1494. Han började vid Oxforduniversitetet och tog magisterexamen år 1515. Kort därefter tillbringade han någon tid vid Cambridgeuniversitetet.
År 1522 hade Tyndale återvänt till Gloucestershire och blivit privatlärare åt barnen till sir John Walsh. Eftersom han använde bibeln som stöd för sina uppfattningar, kom han snart i konflikt med framstående katolska präster och doktorer, som besökte herrgården. Lady Walsh blev oroad och frågade honom varför ”vi skulle tro mera på honom än på dessa betydande och lärda prästmän”.
I det här skedet beslutade sig Tyndale för att till engelska översätta den lärde Desiderius Erasmus’ verk Enchiridion militis christiani (Handbok för en kristen stridsman). I det här verket fördömde Erasmus många rådande religiösa sedvänjor och läror. Han skrev till exempel: ”Det har alltid förvånat mig att påvar och biskopar så ogenerat vill bli kallade herre och mästare med tanke på att Kristus förbjöd sina lärjungar att kalla sig någotdera. ... Uttrycken apostel, herde och biskop betecknar ämbete eller tjänst, inte makt eller styre.” I det här verket uppmanade Erasmus också till mera bibelstudium.
Det dröjde inte länge förrän Tyndales förtörnade motståndare anklagade honom för kätteri. Fastän han insåg den fara han befann sig i, blev han mer och mer övertygad om att det enda sättet att avlägsna okunnighet var att översätta bibeln till den tidens vardagliga engelska och på så sätt göra det möjligt för vanliga människor att läsa den.
Tyndale råkade ofta i dispyt med kyrkans män. Vid ett tillfälle sade en av hans motståndare till slut: ”Det vore bättre om vi vore utan Guds lag än utan påvens.” Upprörd av detta uttalande svarade Tyndale: ”Jag trotsar påven och alla hans lagar. ... Om Gud låter mig få leva, så skall jag — innan många år förgått — komma en pojke som går bakom plogen att veta mera om Skriften än vad ni vet.” Tyndale levde upp till dessa ord. Fast besluten att göra bibeln förståelig för ”en pojke som går bakom plogen” lämnade han London år 1523 för att söka upp den katolske biskopen Cuthbert Tunstall, för han trodde att denne vän till Erasmus skulle hjälpa honom.
Hans översättning möter motstånd
Tunstall vågade emellertid inte stödja ett projekt som var så hårt motarbetat av katolska kyrkan. Men Tyndale blev vän med en rik köpman, Humphrey Monmouth, hos vilken han bodde några månader. Tyndale var medveten om de allt större faror som han ställdes inför, och han kom snart fram till att det inte bara var ”i min herres av London palats som det inte fanns något rum för att översätta Nya testamentet, utan att det inte ens i hela England fanns någon plats där det kunde ske”. Med Monmouths hjälp avseglade därför Tyndale till Tyskland år 1524. Där satte han i gång med att översätta de kristna grekiska skrifterna (som vanligen kallas Nya testamentet), inte från latin, som bibelöversättaren John Wycliffe hade gjort, utan från originalspråket, grekiska.
Även om arbetet med att trycka började i största hemlighet, upptäcktes det snart av Johann Dobneck (Cochlaeus), som har beskrivits som ”den mest hätske fiende till att Guds ord blev översatt till folkligt språk som någonsin levat”. Dobneck eggade upp myndigheterna, och Tyndale var tvungen att fly till staden Worms med de 10 eller fler ark som då var klara. År 1526 blev en upplaga på åtminstone 3.000 exemplar av hans översättning framgångsrikt fullbordad, och dessa exemplar smugglades in i England genom handelsmän som kallades ”nytestamentare”. De risker som var förbundna med att köpa dessa exemplar ökade, då biskop Tunstall och andra prästmän anställde klappjakt på biblarna och brände dem vid Saint Paul’s Cross i London.
År 1527 kom William Warham, ärkebiskop av Canterbury, på ett sätt att köpa upp Tyndales översättning innan den nådde människors händer. Också Tunstall var med i en liknande komplott, och på det här sättet förstördes många band. Men vad blev egentligen resultatet? ”Jag får pengar att betala alla mina skulder med, hela världen kommer att kraftigt protestera mot att Guds ord blir lågornas rov, och vad jag får behålla av pengarna kommer att sporra mig att korrigera det nämnda Nya testamentet”, förklarade Tyndale. På det här sättet kom han att få pengar till att trycka fler exemplar och till arbetet med att göra en revidering. Prästerna kunde inte göra någonting för att förhindra spridningen av Guds ord!
Men varför var prästernas och också den engelske kungens, Henrik VIII:s, ögon tillslutna för en översättning på gemene mans språk, en sådan översättning som Tyndales? Den kände katolske humanisten Erasmus framhöll följande som ett av skälen: ”De laster som själasörjare och furstar hänger sig åt omnämns många gånger med ogillande i de heliga skrifterna, och om människorna skulle få läsa detta, skulle de börja knorra mot dem som är satta över dem.” Men det var inte bara tanken på en översättning på gemene mans språk som väckte deras motstånd. Kungen opponerade sig mot de ”förpestade glossorna”, marginalanmärkningarna, i Tyndales översättning. Också prästerna ogillade marginalanmärkningarna, eftersom de ansåg att de undergrävde den katolska tron. Inte desto mindre lade deras motstånd hinder i vägen för att gemene mans ögon öppnades för sanningen i Guds ord.
I sin översättning stod Tyndale fast vid sitt ord, i det att han använde ord som ”en pojke som går bakom plogen” kunde förstå: ”Äldste” eller ”äldre man” i stället för ”präst”; ”församling” i stället för ”kyrka”; ”kärlek” i stället för ”huldhet”; ”ånger” i stället för ”botgöring”. Men att använda sådana ord i stället för gamla kyrkliga termer var kätterskt i sådana ortodoxa katolikers ögon som sir Thomas Mores.
Under tiden skrev Tyndale ett antal andra publikationer som vände sig mot prästerna. Som exempel kan nämnas hans bok Obedience of a Christian Man (En kristen mans lydnad), i vilken han ifrågasatte påvens myndighet, fördömde prästernas rikedomar och avslöjade andra missbruk och onda sedvänjor. I den här publikationen framhöll han följande till försvar för en översättning till folklig engelska: ”De säger att den inte kan översattas till vårt språk, emedan det är så grovt. Det är inte lika grovt som de är lögnaktiga. ... Att de hotar och förbjuder vanliga människor att läsa Skriften är inte av kärlek till era själar, ... emedan de tillåter ... att ni läser Robin Hood ... och sagor om kärlek och liderlighet, ... som är de mest oanständiga man kan tänka sig, till fördärv för de ungas sinnen.”
Tyndale kom sålunda att bli betraktad som kättare och hans översättning av de kristna grekiska skrifterna som en kättersk publikation.
De hebreiska skrifterna
Tyndale hade också lärt sig hebreiska, och så snart som det blev möjligt för honom satte han i gång med att översätta de hebreiska skrifterna till engelska. Han började översätta Pentateuken och gav sig i väg med båt från Antwerpen i Belgien för att få den tryckt i Hamburg i Tyskland. Men han led skeppsbrott vid den holländska kusten och förlorade alla sina böcker och skrifter. Då han till slut kom fram till Hamburg år 1529, träffade han en gammal bekant, Miles Coverdale, som hjälpte honom att översätta hela Pentateuken. Den blev till slut tryckt år 1530. Men prästernas och kungens ögon kom att vara ännu hårdare tillslutna för den här översättningen!
Tyndales marginalanmärkningar till Pentateuken var ännu mera provocerande än hans anmärkningar till de kristna grekiska skrifterna. Han tog vara på tillfället att påpeka en del av de kyrkliga sedvänjor som han ansåg stod i strid med Guds lagar. Lägg märke till följande exempel: Fjärde Moseboken 23:8: ”’Huru kan jag förbanna den Gud ej förbannar’ [marginalanmärkning: Påven kan tala om hur]”; Femte Moseboken 23:18: ”’Du skall icke bära skökolön och hundpenningar in i HERRENS, din Guds, hus till gäldande av något löfte’ [marginalanmärkning: Påven kommer ändå att ta upp skatt av dem, och biskopar och abbotar önskar inga bättre hyresgäster]”; Femte Moseboken 11:19: ”’Tala om dem (mina ord), när du sitter i ditt hus’ [marginalanmärkning: Tala om Robin Hood, säger våra prelater].”
Spridningen av biblar och av Tyndales och Luthers skrifter i England nådde en sådan omfattning att kung Henrik VIII i maj 1530 kände sig föranledd att sammankalla omkring 30 biskopar och framstående präster, däribland More och Tunstall. Detta ledde till att de här skrifterna blev fördömda i en kunglig kungörelse. De beskrevs som ”hädiska och fördärvliga engelska böcker”, som förvrängde tron och eggade till uppror.
Från och med den tiden var det inte bara böcker som blev brända. Under de följande två åren blev 10 ”kättare” brända på bål, av vilka Tyndale kände några. Andra bekände att de hade Tyndales böcker i sin ägo, avsvor hans uppfattningar och fick betala böter.
År 1533 var Tyndale tillbaka i Antwerpen. Där reviderade han sin utgåva av de kristna grekiska skrifterna. Han arbetade också på ytterligare en del av de hebreiska skrifterna och hann fullborda översättningen av böckerna från och med Josua till och med Andra Krönikeboken i manuskriptform.
Förrådd, rannsakad och dödad
Från England hade det gjorts många försök att finna och arrestera Tyndale, men allt hade varit förgäves ända till i maj 1535. Medan Tyndale åt middag tillsammans med köpmän i Antwerpen, blev han bekant med Henry Phillips. Omedveten om någon som helst fara inbjöd Tyndale honom åter till det hus där han bodde, trots att hans värd, Thomas Poyntz, var klart misstänksam. Då Phillips hade vunnit Tyndales förtroende, informerade han myndigheterna. Men det hade inte varit klokt att arrestera Tyndale i det hus där han bodde. Phillips besökte därför honom och inbjöd honom till en måltid. De lämnade huset tillsammans, och då de gick genom en smal passage, gick Phillips bakom Tyndale. Då de kom ut ur den smala passagen, blev Tyndale utpekad, och kyrkans män grep honom och arresterade honom.
Tyndale blev satt i fängelse på slottet i Vilvorde omkring 10 kilometer från Bryssel, och han blev kvar där i 16 månader. Då han rannsakades av en speciell kommission, fick han tillfälle att vittna om sin tro, som var väl grundad på Skriften. Därpå följde en lång debatt med teologer från det katolska universitetet i det närbelägna Louvain. Han blev slutligen dömd som kättare, och de sista ord han yttrade innan han blev strypt och bränd var: ”Herre, öppna den engelske kungens ögon.”
Hans bön blev besvarad
Tyndale fick aldrig veta hur snart hans sista bön kom att bli besvarad och hur snart det blev möjligt för gemene man att läsa bibeln. Då skulle också mångas ögon komma att bli öppnade för bibelns sanningar.
Ett år efter Tyndales död publicerade Miles Coverdale den första kompletta tryckta bibeln på engelska, en bibel som till stora delar var grundad på Tyndales arbete. På titelbladet finns det en träsnittsram, som tillskrivs den tyske målaren Hans Holbein, med namnet Jehova i form av det hebreiska tetragrammaton överst. Det var Tyndale som i sin översättning av Pentateuken, i 2 Moseboken 6:3, först introducerade namnet ”Jehova” i det engelska språket.
Ytterligare en reviderad utgåva av den engelska bibeln gjord av John Rogers, som använde namnet Thomas Matthew (hans bibelöversättning är därför känd som Matthew’s Bible), presenterades för kung Henrik VIII år 1537, och kungen gav tillstånd åt spridningen av den. Men ironiskt nog utgjordes den här bibeln till stora delar av Tyndales översättning, och den omfattade också hans manuskript fram till Andra Krönikeboken. Vid slutet av Malaki förekommer hans initialer ”W. T.” ”Sålunda kom [ärkebiskop] Cranmer att godkänna gemensamt och pseudonymt utgivna översättningar, som, när de kom ut var för sig, hade blivit fördömda av provinssynoden: sålunda gav kungen sitt tillstånd åt verk som han genom sina tidigare kungörelser hade fördömt.” — R. W. Dixon: History of the Church of England, band I, sid. 521.
Ett år senare utfärdade generalvikarie Thomas Cromwell en kungörelse, i vilken prästerna fick i uppdrag att till nytta för församlingsborna ombesörja att det i varje kyrka fanns en bibel av största storlek, som skulle vara säkert fastkedjad, och prästerna skulle ”uttryckligt mana, sporra och uppmuntra var och en att läsa densamma, eftersom den är Guds ord, som är mycket levande”. Människor följde den här uppmaningen med så stor iver att det år 1539 blev nödvändigt att utfärda en annan kungörelse för att få slut på att människor läste högt ur bibeln i kyrkan medan gudstjänsten pågick. Det var tydligen så att prästerna var upprörda över att deras predikningar blev ignorerade under det att många föredrog att samlas runt en bibel och läsa högt ur den!
Har dina ögon blivit öppnade?
Vad det beträffar att göra bibeln tillgänglig för vanliga människor har Tyndales sista bön blivit besvarad. Men hur förhåller det sig i våra dagar?
”Jag har en bibel”, säger många. Men är det allt som behövs för att man skall få sina ögon öppnade? ”I som haven ögon, men icke sen”, sade Gud till sitt forntida folk Juda, som hade blivit trolöst. (Jeremia 5:21) Att se kan alltså syfta på att se i bildlig bemärkelse, att äga mental iakttagelseförmåga. Även om det är sant att millioner och åter millioner människor har en bibel i sitt hem, är det i många fall så att den bara står i bokhyllan och samlar damm. Kan man säga att sådana människors ögon verkligen har blivit öppnade, så att de kan uppfatta bibelns sanning?
”Men jag läser min bibel”, kan någon svara. Men betyder bara detta att du läser bibeln att dina ögon har blivit öppnade? Inte nödvändigtvis. Många som läser bibeln betraktar den helt enkelt som intressant litteratur. Men bibeln säger oss att vi måste få vårt ”hjärtas ögon” öppnade. (Efesierna 1:18) För att våra ögon verkligen skall bli öppnade, måste vi förstå det vi läser i bibeln, ta det till hjärtat och tillämpa det i vårt liv.
Hur förhåller det sig med dig? Har dina ögon blivit öppnade? Är du övertygad om att det som står i bibeln är värt att läsa och tillämpa i ditt liv? Om du skulle vilja ha hjälp i det här avseendet, står Jehovas vittnen gärna till tjänst.
När dina ögon en gång har blivit öppnade, måste du fortsätta att hålla dem öppna. Det är som det sägs i Ordspråksboken i bibeln: ”Min son, akta på mitt tal, böj ditt öra till mina ord. Låt dem icke vika ifrån dina ögon, bevara dem i ditt hjärtas djup.” — Ordspråksboken 4:20, 21.
[Infälld text på sidan 11]
”Om Gud låter mig få leva, så skall jag — innan många år förgått — komma en pojke som går bakom plogen att veta mera om Skriften än vad ni vet.” — TYNDALE
[Bild på sidan 10]
WILLIAM TYNDALE
[Bild på sidan 12]
Tyndale översätter bibeln
[Bild på sidan 13]
Tyndale blir strypt och bränd