Jag uppfostrade ensam mina söner
ÄR DU ensam om ansvaret för dina barn, utan en makes hjälp och stöd? Känner du dig orolig för att du inte skall kunna bära den tunga bördan? Sådan var situationen för mig.
Av egen erfarenhet kände jag till de problem och besvikelser som väntar barn allteftersom de växer upp, och jag var fast besluten att förbereda dem för detta.
EN BARNDOM FYLLD AV ORO OCH OSÄKERHET
Jag föddes i Österrike några år innan andra världskriget bröt ut. Ännu lever minnena av den sista meningslösa och fasansfulla blodsutgjutelsen som drog genom vårt land år 1945. I till synes ändlösa rader leddes krigströtta tyska soldater, utsvultna och på väg att dö av törst, bort i fångenskap. Längs vägarna låg döda och sårade.
En värld bröt samman inför mina ögon, en värld som fram till dess hade prisats av mina föräldrar. Också den utbildning jag fick i olika nationalsocialistiska ungdomsförbund framställde den världen som det enda av värde att leva för och kämpa för. Men nu låg den i spillror. Förvirrad frågade jag mig själv och andra: ”Vad är egentligen meningen med livet?”
Under dessa förvirrade dagar hade ingen tid att intressera sig för mina frågor. Därför började jag söka svaren i min religion — den romersk-katolska kyrkan — som fram till dess inte hade haft någon större plats i mitt liv. Där utnyttjade man skickligt en tonårsflickas känslomässiga omogenhet. Man tog mig till konserter med religiös musik och till högtidliga gudstjänster i berömda gamla katedraler, och man gav mig litteratur att läsa som upphöjde ett självutplånande liv i avskildhet. Jag beslöt att gå i kloster.
I förberedelserna ingick ett besök i Rom. Men jag visste att mina ekonomiska förhållanden inte tillät mig att fara, så jag kände mig ledsen. Hur lycklig blev jag inte, när en äldre präst erbjöd sig att betala resan åt mig! Vidare detaljer skulle diskuteras på hans kontor. Glad och tacksam och med tro på det goda skyndade jag dit. Vilken chock blev det inte när han började göra omoraliska närmanden! Med knapp nöd lyckades jag freda mig och ta mig ut därifrån! Djupt skakad och besviken började jag se mer kritiskt på min religion.
Jag tyckte fortfarande att det mest meningsfulla i livet skulle vara att älska Gud och tjäna honom. Men hur skulle det gå till? Att jag inte skulle kunna förverkliga mitt mål inom katolska kyrkan blev jag ännu mer övertygad om längre fram, när jag arbetade som notarie vid en domstol. En präst som hade utnyttjat flera unga flickor sexuellt försågs av kyrkan med en av landets bästa advokater, trots att det vid förhören under förundersökningen bevisats att han var skyldig.
KÄLLAN TILL SANN VISHET
Åren gick, och i början av 1950-talet gifte jag mig och fick två söner. Frågorna om livet och dess mening, som mer eller mindre hade trängts undan, dök nu upp igen. Jag började allvarligt fundera över mina små barns framtid. Jag ville inte att de, när de stod öga mot öga med livets verklighet, skulle behöva känna sig så vilsna, så utan tillfredsställande svar, som jag gjort i min ungdom.
Aldrig hade jag varit så medveten om den mänskliga vishetens brister som jag var då. Jag vände mig till Gud i bön. Strax därefter besökte ett Jehovas vittne mig och förklarade Guds storslagna uppsåt i förbindelse med sitt rike — en verklig regering — som skall medföra bestående fred för mänskligheten. (Matt. 6:9, 10; Upp. 21:3, 4) Så småningom blev jag mer och mer övertygad om att det jag fick lära vid dessa bibliska samtal var den sanning jag sökt så länge.
Till en början var min man överens med mig. Han till och med deltog i studiet. Men han gjorde en plötslig helomvändning, då han förstod att han måste hålla sig till de moraliska principerna i Guds ord. Hans svaghet att vilja leva ett lösaktigt liv föranledde honom att sluta upp med att studera bibeln. Ja, han blev till slut en bitter motståndare. Jag separerade därför från denne äktenskapsbrytare. I och med det förlorade jag ett vackert hem och ekonomisk trygghet, men jag blev fri att undervisa mina barn i Guds ord utan hindrande störningar.
ATT SÄTTA UPP OCH ARBETA MOT ETT MÅL
Under bön begrundade jag bibelns råd till föräldrar: ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han bliver gammal.” (Ords. 22:6) I enlighet med det rådet beslöt jag mig för att göra mitt yttersta för att forma mina söner till nyttiga kärl i Jehovas tjänst.
Detta betydde först och främst att sätta som mål för pojkarna att de skulle bli heltidsförkunnare när de blev äldre. Naturligtvis förstod jag att det ytterst måste vara deras egen önskan att tjäna Jehova som skulle bli avgörande för om de skulle ta upp heltidsförkunnartjänsten. För att uppodla denna önskan studerade jag regelbundet bibeln med dem, och studiet anpassades till deras behov.
På den tiden hade vi inte de utmärkta böckerna Lyssna till den store läraren och Din ungdom — hur du får ut det bästa av den. Därför krävdes det att man själv gjorde efterforskningar i bibliska publikationer för att få råd när det uppstod speciella problem. Eftersom människors egna, upplevda erfarenheter gör intryck på en, brukade vi tillsammans läsa och diskutera igenom sådana erfarenheter, i synnerhet dem vi fann i bibeln.
På det sättet blev mina pojkar med tiden väl bekanta med sådana personer som Akan, Gehasi, Ananias och Safira. Varför just med dem? Därför att deras erfarenheter uppenbarar hur Jehova betraktar dem som är giriga och dem som ljuger och stjäl. (Jos. 7:1—26; 2 Kon. 5:1—27; Apg. 5:1—11) När vi behandlade problem som rörde olydnad, brukade vi dryfta Adam och Eva eller de människor som dog i den världsomfattande syndafloden och människorna i Sodom och Gomorra. Om avundsjuka var problemet, tog vi upp fallet med Josefs bröder. Vi brukade också läsa om män, kvinnor och barn som var lojala tjänare åt Gud och som strävade att återspegla hans strålande egenskaper.
Ett annat led i deras fostran var att ta dem med till kristna möten. Vi förberedde tillsammans kommentarer, och jag uppmuntrade dem att ta del i mötena. Vi höll också jämna steg med schemat för bibelläsningen i teokratiska skolan, och vi bad regelbundet tillsammans. Det var jag själv som övade dem att tala med andra om bibeln, alltifrån att visa dem hur man lämnar den besökte en löpsedel till hur man håller korta bibliska predikningar, gör återbesök och leder bibelstudier i hemmen.
Fritiden tillbringade vi tillsammans med heltidsförkunnare eller andra mogna kristna och deras familjer. Och trots våra blygsamma ekonomiska resurser såg jag alltid till att vi kom till krets- och områdessammankomsterna och även till internationella konvent. Där satt vi tillsammans och lyssnade till programmet.
HUR VI TOG ITU MED PROBLEM I SKOLAN
Vid varje läsårs början brukade jag gå igenom mina söners läroböcker. Jag blev förvånad över hur ofta det framfördes oskriftenliga synpunkter i dem, till exempel att människan utvecklats från lägre former av liv. Firandet av helgdagar och patriotiska ceremonier hörde till det vi resonerade igenom. Vi dryftade situationer som kunde tänkas uppkomma och vilket det rätta ställningstagandet då skulle vara enligt Guds ord. Dessutom talade vi om bruket av narkotika, om homosexualitet, om att stämma träff och om i vilken utsträckning man skulle ta del i skolans sportaktiviteter och så vidare.
Skulle inte du bli orolig och illa till mods, om ditt barn kommer hem en dag och säger: ”Det är en i vår klass som använder narkotika”, eller: ”Min kompis Otto har flera gånger blivit antastad av en homosexuell”? Min uppfattning var aldrig att mina barn skulle vara immuna mot påverkan av sådana saker. Tvärtom. Jag tog situationerna på allvar. Tillsammans dryftade vi artiklar i Vakttornet och Vakna! angående detta, och jag uppmanade dem att granska följderna av att man ägnar sig åt sådant.
En episod som jag minns tydligt är från tiden då min yngre son Gerfried ännu gick på mellanstadiet. En jul bad läraren eleverna att skriva om just den helgen. Eftersom Gerfried väl kände till julens hedniska ursprung, blev han färdig med sin uppsats långt före de andra eleverna. Läraren läste genast igenom den och häpnade. Omedelbart samlade han ihop de andra elevernas material och gav dem nya instruktioner: ”Skriv över ämnet ’En vinterdag’.” Senare uttryckte han sin uppskattning inför mig över min sons välgrundade bevisföring i fråga om julsedernas ursprung.
Vid ett annat tillfälle anmodades alla elever i Gerfrieds klass att sjunga nationalsången. Men Gerfried vägrade på grund av sina samvetsbetänkligheter mot att sjunga sånger som befrämjar nationalism och tenderar att avguda nationer. Följden blev att han fick dåligt betyg. Jag gick upp till rektorn och bad om en förklaring. ”Han ombads sjunga nationalsången därför att dess melodi innehåller så många halvtoner, vilket skulle göra det lättare att pröva hans musiköra”, blev svaret. Som om det inte skulle finnas andra sånger med många halvtoner!
Min villighet att stötta pojkarna i deras ställningstagande ingav dem en känsla av trygghet och av att aldrig vara övergivna i sådana fall, och det hjälpte dem att fortsätta att vara modiga förespråkare för sin tro. Framför allt strävade jag efter god kontakt med deras lärare. Det hjälpte barnen att undgå många problem.
DE DELAR MED SIG AV SIN TRO I SKOLAN
Jag uppmuntrade pojkarna att tala med sina klasskamrater om sin tro. Det gavs ett bra tillfälle, när de katolska eleverna hade sin religionsundervisning. De som inte deltog i den tillbringade sin håltimme i ett särskilt rum. Där hade min äldre son Manfred några fina samtal med elever som visade verkligt intresse för bibelns sanning. Han brukade bjuda dem som var intresserade hem till oss för vidare samtal. På det sättet fick Manfred två bibelstudier att leda, fastän han var mycket ung. Så småningom överlämnade sig båda dessa unga människor åt Jehova, trots stort motstånd från föräldrarna, och de tjänar fortfarande Gud i trohet.
Att boken Blev människan till genom evolution eller genom skapelse? kom ut var vi verkligen tacksamma för. En av Manfreds lärare, som han lämnade boken till, granskade ingående bevisen som lades fram. Följden blev att han slutade undervisa om evolutionsteorin och uppmanade alla i klassen att skaffa sig en bok och läsa den grundligt. På det sättet lämnade Manfred ut mer än 25 exemplar av Evolutionsboken till andra elever.
Året därpå kom boken Sanningen som leder till evigt liv ut, och nästan varenda en i hans klass skaffade sig ett exemplar.
Mina söner brukade ofta använda stoff ur tidskriften Vakna! till sina uppsatser eller muntliga redogörelser. Ofta blev resultatet att många exemplar av Vakna! fick stanna i klassen. Andra elever började också använda Vakna! som källa till sina uppsatser. Manfred hade så stort inflytande på en del av sina klasskamrater att den katolska nunna som ledde undervisningen i kristendom varnade eleverna för att vara tillsammans med Manfred. En annan lärare drog saken inför rektorn.
En tid därefter sade nunnan till Manfred: ”Jag har gett akt på dig under en längre tid nu, och jag måste tillstå att du är den artigaste eleven i den här skolan. Fastän jag uttryckte mig negativt om dig en gång, har du ändå fortsatt att hälsa vänligt på mig. Förlåt mig; nu vet jag att jag bedömde dig fel.”
Alla lärare som kom i kontakt med mina söner under deras skoltid fick ett grundligt vittnesbörd, antingen muntligen eller genom vår utmärkta bibelförklarande litteratur.
HJÄLP ATT VÄXA UPP TILL MÄN
När de var i tonåren, började de första ”kärleksbreven” dimpa ner. Jag avfärdade inte detta som barnsligheter, utan jag tog kontakt med föräldrarna till de förhoppningsfulla brevskriverskorna och talade med dem, och även med de äldste i den berörda församlingen, när det blev nödvändigt. Jag stämde i bäcken, så att säga, när det gällde lusten att börja sällskapa i alltför unga år. Mina söner gillade inte alltid mitt sätt att ordna med den här saken, och stundtals uppstod livliga diskussioner. Samtidigt försökte jag naturligtvis ordna med någon annan aktivitet åt dem.
Nästan varje söndag brukade vi bjuda hem unga vittnen till oss, så att vi kunde prata, lyssna till musik eller ägna oss åt någon sportaktivitet. Och så lycklig jag var när mogna vittnen tog initiativ och talade med pojkarna om sådant som en far normalt talar med sina söner om. Jag lärde mig att be om hjälp i den kristna församlingen, och även att ta emot och uppskatta råd. En sak glömde jag aldrig — att det egna exemplet är den bästa uppfostraren.
Det är nu mer än sju år sedan Manfred slutade skolan. Så snart han gjort det, blev vi båda pionjärer, heltidsförkunnare. Gerfried var då i en kritisk period. Hur skulle han göra? Jag är glad att kunna berätta att han nu har varit pionjär i mer än fyra år.
Så lycklig jag är att vi nu tjänar Jehova som en enad familj! Endast tack vare kraften från Jehova och den ledning han ger genom sitt ord och sin organisation har jag kunnat få framgång med att fostra mina söner ensam. Därför kan jag instämma med psalmisten: ”Låtom oss träda fram för hans ansikte med tacksägelse och höja jubel till honom med lovsånger. Ty HERREN [Jehova] är en stor Gud, en stor konung över alla gudar.” — Ps. 95:2, 3.