Baruk — en sekreterare som fick ett profetiskt budskap
UNDER det sista kvartsseklet av 600-talet f.v.t. tjänade Baruk som profeten Jeremias sekreterare. Han levde vid en tidpunkt då hans folk, israeliterna, inte brydde sig om Jehovas ord utan envist gick sina egna vägar. De profetior som Baruk tecknade ner efter Jeremias diktamen talade därför till stor del om kommande olyckor. Eftersom dessa profetior var mycket impopulära, fick Baruk ibland dela profeten Jeremias obehagliga erfarenheter. Vid ett tillfälle förlorade Baruk till och med jämvikten på grund av förhållandena runt omkring honom och det profetiska budskapets innehåll, och därför fick han ett särskilt profetiskt budskap som riktades direkt till honom.
Det var i Jojakims fjärde regeringsår som Jeremia dikterade för Baruk det profetiska budskapet om att Jerusalem skulle förstöras av kaldéerna. På en särskild fastedag på senhösten följande år gick Baruk till templets förgård med rullen som han hade skrivit och framträdde där. Varför just Baruk, och inte Jeremia? Jeremia kunde inte bege sig dit, förmodligen på grund av ett påbud från dem som övade uppsikt över templet. Jeremia bjöd därför Baruk att gå och läsa upp Jehovas ord för de församlade israeliterna. En av de män som lyssnade till det som lästes upp var en viss Mika. Genast omtalade han vad han hade hört för kung Jojakims sekreterare och furstarna. — Jer. 36:1—13.
Furstarna sände sedan Jehudi till Baruk och bad honom komma till dem med rullen som innehöll profetian. Baruk blev vänligt behandlad. Han blev bjuden att sitta ner och läsa från rullen. Då furstarna hörde det kraftfulla domsbudskapet, blev de mycket förskräckta. Deras ansiktsuttryck och uppträdande avslöjade tydligt deras fruktan. De kände sig förpliktade att underrätta kung Jojakim om rullens innehåll. För att kunna avgöra exakt vilken del Baruk hade haft i att framställa rullen med profetian frågade furstarna: ”Tala om för oss, huru det skedde, att du efter hans diktamen tecknade upp allt detta.” Av Baruks svar framgick det tydligt att han blott och bart var sekreteraren, som samvetsgrant hade skrivit ner vad Jeremia dikterat. Han sade: ”Han dikterade för mig allt detta, och jag tecknade upp det i boken med bläck.” Furstarna förstod att det profetiska budskapet skulle väcka kungens vrede, och därför rådde de Baruk och Jeremia att gå och gömma sig. Det blev som furstarna förutsett. Jojakim befallde att de två männen skulle gripas. Men Jeremias och Baruks gömställe blev aldrig upptäckt, eftersom Jehova beskyddade dem. — Jer. 36:14—26.
Denna erfarenhet måste ha varit till stor uppmuntran för Baruk. Tidigare hade han nämligen fått ett profetiskt budskap, som hade riktats direkt till honom för att rätta till hans tänkesätt. Det var under Jojakims fjärde regeringsår som Baruk utropade: ”Ve mig, ty HERREN [Jehova] har lagt ny sorg till min förra plåga! Jag är så trött av suckande och finner ingen ro.” (Jer. 45:3) Den plåga som Baruk erfor var det betryck det innebar att bo bland laglösa landsmän. De var moraliskt fördärvade, hårdnackade och förstockade. Baruk kan ha känt det på samma sätt som Lot gjorde i Sodom. Bibeln säger om Lot: ”Genom vad denne rättfärdige man såg och hörde då han bodde bland dem plågade han dag efter dag sin rättfärdiga själ på grund av deras laglösa gärningar.” (2 Petr. 2:8) Men förutom att Baruk plågades i sitt hjärta kände han också sorg. Varför tyckte han att Jehova Gud hade lagt sorg till hans plåga?
Jehovas ord innehöll inte något löfte om en förändring till det bättre under Baruks livstid. Nej, det var ett dystert budskap, som pekade fram mot en viss straffdom. Denna framtidsutsikt fyllde Baruk med sorg. För egen del kunde han inte hoppas på att situationen skulle förbättras. Han hängav sig därför helt enkelt åt ”suckande”. Han fann ingen frid, ”ingen ro”.
Det var inte nyttigt för Baruk att ha en sådan inställning. Han behövde bli tillrättavisad. Jehovas ord till honom löd: ”Se, vad jag har byggt upp, det måste jag riva ned, och vad jag har planterat, det måste jag rycka upp; och detta gäller hela jorden. Och du begär stora ting för dig! Begär icke något sådant; ty se, jag skall låta olycka komma över allt kött, ... men dig skall jag låta vinna ditt liv såsom ett byte, till vilken ort du än må gå.” — Jer. 45:4, 5.
Eftersom den tillintetgörelse, som Jehova hade kungjort genom profeten Jeremias mun, måste komma, var det sannerligen inte tid för någon att tänka på ”stora ting” för sig själv. Det var inte en tid då man skulle tänka på trygghet och framgång i materiellt avseende, på ägodelar eller bemärkthet. Baruk uppmanades att vara nöjd, att vara tillfredsställd med att undkomma den stundande tillintetgörelsen med livet i behåll. Vad annat kan jämföras med livet i fråga om värde? (Matt. 16:26) Baruk fick försäkran om att han skulle få överleva, men också han skulle drabbas av de svårigheter som kom över folket i allmänhet. Han fick en försmak av det slags beskydd han skulle få, då Jehova skyddade både honom och Jeremia mot att falla i kung Jojakims händer.
Också efter Jerusalems förstöring fann Baruk att han fortfarande måste ha uthärdande och förtrösta på Jehovas beskydd. När Jeremia talade Jehovas ord till folket och rådde dem att inte fly till Egypten, lyssnade de inte. För att rättfärdiga att de hade förkastat Jehovas ord genom Jeremia ställde de Baruk i oriktig dager. De sade: ”Det är Baruk, Nerias son, som uppeggar dig mot oss, på det att vi må bliva givna i kaldéernas hand, för att dessa skola döda oss eller föra oss bort till Babel.” (Jer. 43:3) De påstod således att Jeremia, som nu var gammal, stod under sin sekreterares inflytande och inte längre talade Jehovas ord, utan framförde sin sekreterares budskap som om det var ett budskap från den Allsmäktige. Inför en sådan attityd behövde Baruk bevara sin tro på Jehovas löfte att bevara honom.
Vi som lever i den här tiden kan dra nytta av Baruks erfarenhet. Att han tjänade Jehova troget som Jeremias sekreterare medförde inte att han fick några särskilda materiella belöningar. Likadant är det i vår tid. Vi bör inte förvänta att bli behandlade som särfall, när lidande och svårigheter drabbar folk i allmänhet. Vi bör vara villiga att gå igenom svårigheter också under den kommande ”stora vedermödan” och vara tillfredsställda med Jehovas försäkran: ”Sannolikt kan ni bli dolda på Jehovas förbittrings dag.” (Matt. 24:21, 22; Sef. 2:3, NW) Då, när vi får se hur Gud verkställer domen på de ogudaktiga, kan vi med tillförsikt se fram emot att vinna vår själ eller vårt liv såsom ett byte genom att få överleva den ”stora vedermödan” in i Jehovas rättfärdiga, fridfulla nya ordning.