Gileadelever innerligt älskade
”VARFÖR har ni blivit oss så kära?” frågade talaren den 64:e klassen som utexaminerades från Gileadskolan. ”Det är inte på grund av att ni ser så bra ut ... eller på grund av att ni är sådana begåvade elever”, förklarade han. ”Nej, det är i all synnerhet på grund av den sinnesinställning ni visar till Herrens verk.”
Talaren, D. Parsons, var den förste av åtta medarbetare vid Jehovas vittnens högkvarter som i avskedstal gav förmaningar och uppmuntran till de 24 eleverna. Sammanlagt 1.944 personer var närvarande vid avslutningen som hölls i Jehovas vittnens sammankomsthall i Long Island City i New York söndagen den 5 mars 1978.
Programmet började kl. 10 på förmiddagen, och ordförande var C. W. Barber, som är medlem av Jehovas vittnens styrande krets. Efter en inledande sång och bön framhöll Barber att Gileadskolan har bidragit till att sprida bibelns sanning till jordens ändar.
Under de 35 år som skolan varit i verksamhet har 5.633 elever sänts till vitt skilda delar av jorden för att predika. Dessa elever har visat en osjälvisk villighet att tjäna, även under motgångar. Somliga i avslutningsklassen hade redan tillbringat mer än 10 år i heltidstjänsten i de fem länder från vilka de kommit. När de kom till den fem månader långa Gileadkursen, erbjöd de sig emellertid att bege sig vart som helst på jorden, där människor är i särskilt stort behov av deras hjälp. Känner inte du också tillgivenhet för människor med en sådan osjälvisk kristen anda?
Den andre talaren, T. Jaracz, påpekade att de utexaminerade eleverna ”är villiga att lämna far och mor och bröder och systrar och hem och andra ägodelar och bege sig till ett nytt land och möta problem och förföljelser”. Men han frågade: ”Vad är skälet till att ni är villiga att göra allt detta?” Han betonade att det rätteligen bör vara ”för [Kristi] ... skull och för de goda nyheternas skull”. (Mark. 10:29, 30) Må ni aldrig glömma detta skäl, slutade Jaracz.
M. G. Friend, som är 87 år gammal och var instruktör för de första 34 Gileadklasserna, riktade sedan en rörande vädjan till klassen. ”Ni kära Gileadelever”, sade han, ”fortsätt att visa att ni glatt och endräktigt samarbetar med Guds organisation.” Därefter talade L. K. Greenlees och gav förmaningar grundade på Ordspråksboken 8:33: ”Hören tuktan, så att I bliven visa.” Han utmålade olika situationer, vilka de utexaminerade eleverna kunde ställas inför i missionärslivet och i vilka det skulle visa sig livsviktigt att ådagalägga gudaktig vishet.
L. Weaver talade sedan till klassen om det stora ”privilegiet” att få undervisning vid Gileadskolan. ”Frågan är”, sade han, ”kommer ni att fortsätta att uppskatta detta privilegium och fortsätta att rätt värdera det?” Weaver framhöll Maria som ett exempel att efterfölja. Hon satte värde på sitt privilegium att få föda Guds Son, Jesus, trots att hon riskerade sitt eget liv; eftersom hon var en trolovad kvinna, förklarade han, kunde hon av misstag ha blivit stenad som en äktenskapsbryterska.
De två Gileadinstruktörerna framförde därefter sina avskedstal. K. A. Adams framhöll utmärkta lärdomar av berättelsen om den förste missionären som omnämns i bibeln, Jona, och också av den mest vittbereste missionärens, aposteln Paulus’, liv. U. V. Glass belyste egenskapen lojalitet och sade att han uppskattade den egenskapen hos klassen. Han riktade sedan uppmärksamheten på prästen Ebjatar, som efter praktiskt taget ett helt liv av lojal tjänst blev illojal genom att understödja kung Davids son Adonia i hans försök att tillvälla sig kungavärdigheten. Det är således nödvändigt att visa lojalitet, underströk Glass.
Den avslutande talaren, F. W. Franz, dryftade utförligt kapitel 61 i Jesajas bok och visade att Gileadeleverna har privilegiet att arbeta i Herrens verk tillsammans med den smorda kvarlevan. Franz hänvisade till vers 5 och förklarade att Herrens ”andra får”, som alla dessa Gileadelever bekände sig tillhöra, är de ”främlingar” och ”utlänningar” som tjänar som medhjälpare till den smorda prästklassen. Men han sade till dem: ”Ni är också Jehova Guds tjänare i helig bemärkelse.”
Längre fram på dagen, efter ett uppehåll för lunch och sedan man dryftat Vakttornet under ledning av R. Walls, framförde eleverna ett kort musikprogram. Omkring klockan 16.45 avslutades programmet, sedan eleverna uppfört två utmärkta dramer: ”Den faderlöse gossens behov — kan du hjälpa honom?” och ”Vad väljer du?”, som belyste Mose unga år.