Människokärlek — något väsentligt för lycka

EN STOR skara människor stod och väntade på ett tunnelbanetåg. Bland dem fanns det två personer med synbart motsatta ideal. Det var en välklädd affärsman som mycket väl kunde företräda den ”etablerade ordningen”. Och det var en ung kvinna som på grund av sin klädsel föreföll tillhöra dem som upprest sig mot den ”etablerade ordningen”. Likväl hade de båda något gemensamt. Detta kom till synes när en påtagligt berusad man vinglade i väg mot vagnsdörren. Av någon orsak steg han miste, och det ena benet slant ner i springan mellan vagnen och plattformen. Han skulle helt säkert ha fått benet avslitet uppe vid höften, om inte affärsmannen och den unga kvinnan raskt och beslutsamt hade ingripit.

Vad hade då dessa båda gemensamt? Filantropi — kärlek till nästan, människokärlek. Men hur vittgående är denna kärlek? Ja, i det här fallet hjälpte de båda räddarna den druckne mannen att finna en sittplats, försäkrade sig om att han inte var skadad, och sedan gick var och en sin väg. De gjorde vad de kunde för att fylla mannens behov i den stunden. De handlade, i det här fallet, som människor är skapade att handla.

På bibelns grekiska syftar uttrycket ”människokärlek” just på ett sådant slags kärlek till eller omtanke om människosläktet; det innebär att göra relativt obetydliga ting för att livet skall te sig angenämare för andra, att visa sig gästfri då man sörjer för andras behov och trivsel. (Apg. 27:3; 28:2) Den som visar människokärlek är intresserad av andra människors välbefinnande, ofta utan den personliga tillgivenhet och anknytning som är förknippade med andra kärlekskänslor. För affärsmannens och den unga kvinnans del blev den korta anknytningen till den stackars druckne mannens liv avbruten då han satte sig ner, trygg och utom fara.

TILLÄMPAD I DET DAGLIGA LIVET

Människokärlek är något väsentligt i ett äkta pars liv. De kanske visar varandra erotisk kärlek och fullgör alla sina skyldigheter. Likväl kan förhållandet dem emellan bli en besvikelse, om de inte visar varandra människokärlek. Att spontant göra relativt obetydliga saker för att den andra parten skall ha det skönt och känna sig lycklig — allt det där som de var kvicka att göra när de ”slog för” varandra — hur viktiga är inte sådana uttryck för människokärlek! David och Jonatan hyste varm tillgivenhet för varandra såsom nära vänner. Äkta män och hustrur bör hysa detta slag av nära vänskap. — 1 Sam. 18:1, 3; 2 Sam. 1:26.

En hustru behöver den trygghet som kommer av att hon känner med sig att hon är sin mans förtroligaste kamrat, den som han föredrar att vara tillsammans med framför någon annan. Om människokärlek och förtrolig vänskap saknas, då börjar hustrun känna sig försummad. Hon kan säga: Han talar inte till mig, eller: Han intresserar sig mera för de plikter hans yrke eller företag kräver att han skall fullgöra än för mig. Och mannen kan tycka att hustrun kräver för stor del av hans tid och inte inser hur viktigt det är att han fullgör sina andra skyldigheter. Så småningom ansträngs kärlekens andra sidor. Det leder till att det uppstår problem. Men sådana problem kan ibland lösas genom att mannen och kvinnan åter börjar ”slå för” varandra och genom att de med relativt obetydliga handlingar visar varandra omtanke.

I DEN KRISTNA FÖRSAMLINGEN

Det krävs av kristna att de skall ha omtanke om sina bröder i tron. (Jak. 2:14—17) När de kristna i Judeen under första århundradet drabbades av svält och förföljelse, sände de kristna i andra länder frikostiga bidrag till deras understöd — det var människokärlek i verksamhet. — Apg. 11:28—30; 12:1—5; 2 Kor. 9:1—5.

Ett utmärkt exempel för äldstebröder var aposteln Paulus, som inte alls nöjde sig med att predika de ”goda nyheterna” för dem som ville lyssna till honom. Detta var en kärleksgärning, men Paulus visade öm tillgivenhet och människokärlek dessutom. Han sade till några som han hade undervisat: Vi uppträdde ”varsamt mitt ibland er, såsom när en ammande mor ömt vårdar sina egna barn. Då vi således har öm tillgivenhet för er, fann vi stort behag i att inte bara ge er av Guds goda nyheter [vilket Gud hade befallt dem att göra] utan också av våra egna själar [ett uttryck för öm tillgivenhet, broderlig kärlek], eftersom ni blev oss kära.” — 1 Tess. 2:7, 8.

Paulus var villig att göra sig omak till förmån för sina kristna bröder och att ge av sig själv. Äldstebröder i den kristna församlingen i våra dagar har erfarenhet av att brödernas behov av uppmärksamhet och omvårdnad sällan anmäler sig vid en läglig tid. Det kan till exempel hända att en broder går fram till en äldste efter ett möte och säger: ”Jag skulle vilja tala med dig om en sak, när du har tid.” Människokärlek till brodern anbefaller, med få undantag, att nu är den rätta tiden. Problemet kan vara allvarligt — i synnerhet för brodern. Det har kanske krävt en hel del mod av honom att gå fram till äldstebrodern. Om denne skjuter upp saken till en läglig tid för honom själv, finner han kanske att brodern har ändrat sig och inte längre vill tala om saken. Varför det? Modet har kanske svikit honom. Eller också har han redan fattat ett beslut och menar nu att det är för sent att tala om saken. Han har kanske rentav blivit bitter, därför att äldstebrodern inte gav honom hjälpen då han verkligen behövde den.

UPPMÄRKSAMHET ÄGNAD DEN ENSKILDE

Människokärlek spelar också in i andra situationer som har att göra med de personliga behov som medlemmar i församlingen kan ha. En syster kanske klagar inför en äldste över att fläktsystemet där man håller mötena sätter ner temperaturen så mycket att det blir obehagligt kallt för henne. En broder som har nedsatt hörsel kanske klagar över att inte kunna höra. Skall man avfärda dem såsom ”sådana som bara klagar”? Bör äldstebrodern resonera som så att det är omöjligt att behaga alla och att han har gjort vad han kan, om flertalet är nöjda och belåtna? Inte om han av hjärtat hyser intresse för dessa vänner. Det bibliska ordspråket lyder: ”Den, som täpper till sitt öra för den armes klagan, skall själv ropa och ej få svar.” (Ords. 21:13, Åkeson) Den kärleksfulla reaktionen bör vara att lyssna på varje form av ”klagan” och uttömmande pröva alla rimliga möjligheter att få var och en att trivas och känna sig glad och lycklig.

Jesus lärde ut denna princip i liknelsen om en herde. Han ställde frågan: ”Vilken människa bland er, som har hundra får och som förlorar ett av dem, lämnar inte kvar de nittionio i öknen och ger sig av efter det förlorade, tills han finner det? Och när han har funnit det, lägger han det på sina axlar och gläder sig.” Jesus framhävde här hur viktigt det är att ägna uppmärksamhet åt den enskilde, åt var och en av medlemmarna i hjorden. — Luk. 15:4—7.

DEN BARMHÄRTIGE SAMARITEN

En av de mest gripande liknelser som Jesus framställde för att betona människokärleken var den som handlade om den barmhärtige samariten. När samariten träffade på en skadad man vid vägen, sade Jesus att han ”greps av medlidande”. Och vad gjorde han fördenskull? ”Han gick fram till honom och förband hans sår och hällde då olja och vin över dem. Sedan lyfte han upp honom på sitt eget lastdjur och förde honom till en gästgivargård och tog hand om honom. Och nästa dag tog han fram två denarer [mynt], gav dem åt gästgivaren och sade: ’Ta hand om honom, och vad du än kostar på utöver detta skall jag betala igen till dig, när jag kommer tillbaka hit.’” Kristus Jesus använde denna liknelse för att inskärpa hos dem som ansåg sig vara rättfärdiga att det krävs mera för att behaga Gud än att man på traditionellt sätt är ”god” och håller lagen. — Luk. 10:29—37.

EN ICKE-KRISTEN VISAR APOSTEL MÄNNISKOKÄRLEK

En annan situation, som är värd att nämna, uppstod då aposteln Paulus var på väg till Rom som fånge. I Apostlagärningarna 27:3 talas det om den människokärlek och det medlidande som Julius, den befälhavande officeren, visade Paulus. ”Och nästa dag lade vi till vid Sidon, och Julius bemötte Paulus med människokärlek och tillät honom att gå till sina vänner och åtnjuta deras omsorg.”

Personer i en överordnad ställning med folk under sig kan lära av den här icke-kristne mannen. Han förstod vad andra människor kan ha behov av. Han behandlade inte alla kallsinnigt och schablonmässigt. En överordnad kan på liknande sätt visa människokärlek genom att göra klart för sig vad enskilda personer är i behov av och vilka brister var och en kan ha. Han kräver inte detsamma av alla. Någon kan snabbt lära sig att sköta en ny uppgift, han kan flinkt och effektivt utföra sitt arbete. Det skulle vara lätt att visa en sådan anställd människokärlek. Men hur vill du behandla den som är saktfärdig? Den saktfärdige behöver mera övning, större uppmärksamhet och längre tid, och detta kan sätta den överordnades tålamod på prov. En bra överordnad intresserar sig för vars och ens välbefinnande och kan göra relativt obetydliga ting för att den enskilde skall finna glädje i sitt arbete. Samtidigt som han förblir lojal mot sin arbetsgivare, vinnlägger han sig mera om varje anställds allmänna bästa än om att följa någon särskild regel. Julius rådfrågade inte någon bok med en samling regler för att få veta om han kunde tillåta Paulus att åtnjuta sina vänners omsorg. Om det hade funnits en sådan bok, hade den förmodligen förbjudit detta välvilliga bemötande.

Senare, under samma färd till Rom, led man skeppsbrott, och alla som var ombord kom välbehållna i land på ön Malta. Trots att Paulus och många med honom var fångar och alla var främlingar, berättar Lukas att öborna ”visade oss ovanlig människokärlek, för de gjorde upp eld och tog hjälpsamt emot oss alla för det fallande regnets och för köldens skull”. (Apg. 28:2, 7, 10) Här är en lärdom för oss: människokärlek kan man visa mot dem som inte har samma bakgrund eller tro som man själv har. Jesus uppmuntrar oss: ”Visa er vara söner av er Fader som är i himlarna; han låter ju sin sol gå upp över onda och goda.” — Matt. 5:45.

FÖRDELAR

Hur kan det vara till vår egen fördel att vi visar människokärlek? Det ger rik belöning genom personlig tillfredsställelse och sinnesro. (Ords. 19:22, 23) Det behagar Jehova att vi visar kärleksfull omtanke. (Mik. 6:8) Om vi visar människokärlek genom att vara en godhjärtad nästa, i likhet med den barmhärtige samariten, då kommer vi att bli välsignade av Jehova och vanligen av våra medmänniskor. ”Ta för vana att ge, och man skall ge åt er. Ett fullgott mått, packat, skakat och överflödande, skall man tömma i ert knä; för med det mått som ni mäter med skall det mätas åt er i gengäld.” (Luk. 6:38) Även om dessa belöningar inte uppenbaras med en gång, känner man en upplyftande sinnesro och självaktning, och detta gör människokärleken till något som det verkligen är värt att vinnlägga sig om.

[Bild på sidan 4]

Visar du dig vänligt omtänksam också mot dem som inte har samma bakgrund eller tro som du?