Vad menade den vise mannen?

På det att de må inse att de är såsom djur

Människor kan vara stolta över sina förmågor och sin kunskap. Men när det gäller det sätt på vilket livet kommer till sitt slut har människorna det inte bättre ställt än de förnuftslösa djuren. Den vise kung Salomo riktade uppmärksamheten på detta med orden: ”Jag sade i mitt hjärta: För människornas skull sker detta, på det att Gud må pröva dem och på det att de själva må inse, att de äro såsom fänad. Ty det går människors barn, såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet. Alla gå de till samma mål; alla hava de kommit av stoft, och alla skola de åter varda stoft.” — Pred. 3:18—20.

Strax innan Salomo framförde denna tanke skrev han: ”Både den rättfärdige och den orättfärdige skall Gud döma; ty vart företag och allt vad man gör har sin tid hos honom.” (Pred. 3:17) När Salomo i Pred. 3 vers 18 talar om att Gud prövar eller sållar människor, kan det alltså betyda att det som Gud skänker dem i fråga om möjligheter, såväl som de ting som han låter dem vara med om, däribland problem och osäkra förhållanden, med tiden kommer att uppenbara om de är rättfärdiga eller onda. Det förhållandet att livet är fyllt av svårigheter och osäkra förhållanden och till sist slutar i döden bör övertyga människorna om att de, så långt det beror på deras egen kraft, till slut är såsom djur. Samma ande eller livskraft, som uppehålls genom andningen, ger liv åt både människa och djur. Efter döden återvänder både människa och djur till det livlösa stoftet. — Pred. 9:4—6.

Med enbart mänsklig iakttagelse som grund kan ingen besvara den fråga som därnäst ställdes av Salomo: ”Vem kan veta om människornas ande, att den stiger uppåt, och om fänadens ande, att den far ned under jorden?” — Pred. 3:21.

Eftersom döden gör slut på alla en människas förehavanden alldeles som det förhåller sig med ett obetydligt djur, drar Salomo slutsatsen: ”Jag såg, att intet är bättre för människan, än att hon är glad under sitt arbete; ty detta är den del hon får. Ty vem kan föra henne tillbaka, så att hon får se och hava glädje av vad som skall ske efter henne?” (Pred. 3:22) Visheten manar en att skaffa sig sund glädje av sitt hårda arbete. När någon är död, upphör han att ha någon ytterligare del i mänskliga förehavanden. Som ett livlöst lik kan han inte ens se vad som äger rum bland människorna. — Pred. 9:5, 10.

Att vi kommer ihåg att döden kan göra någon till intet, alldeles som ett förnuftslöst djur, bör ha en dämpande och lugnande verkan på oss. Det bör göra oss uppmärksamma på vikten av att vi använder vårt liv till det som är gott trots ovissheter och problem. Vi bör också förmås att vända oss till Gud och inse att vilka som helst utsikter till framtida liv efter döden beror på honom.