Det givande som verkligen betyder något
VEM sätter inte värde på att få en present av någon som inte har några dolda motiv? Osjälviskt givande vädjar verkligen till hjärtat. Men hur förhåller det sig med det givande som ingår i julfirandet? Är det fritt från själviska motiv? Och ännu viktigare: Uppfyller det de ädla krav som bibeln ställer på dem som ger presenter? Betyder det verkligen något inför Gud?
Många människor tar för givet att det är i överensstämmelse med Skriften att ge julklappar. De tror nämligen att julen är en ”helig dag” till Kristi ära och att tre ”vise män” hade med sig presenter till det nyfödda Jesusbarnet. Men är detta sant? Vad är egentligen julens ursprung?
I en ledarartikel i decembernumret 1974 av den amerikanska läkartidskriften MD hette det: ”Denna fest, som i vissa länder fortfarande betraktas som en helig dag och inte bara som en helgdag, sammanför både religiösa och världsliga seder, av vilka de flesta har hedniskt och mytiskt ursprung. ...
Den 25 december var ursprungligen en solfest, som firades på grund av att människorna, som för sitt liv var beroende av solens ljus och värme, fruktade att den gyllene, klotformade guden inte skulle återvända från sin årliga resa till himmelen. ... I de iskalla länderna i norr var vintersolståndet den tid då man tände väldiga bål för att ge vintersolen kraft och föra den åter till livet. Tanken bakom vintersolståndet — ljusets återvändande — kristalliserades slutligen till en symbol av Kristi födelse, hans som är mänsklighetens Ljus. På 300-talet valde kyrkofäderna vintersolståndet som den bästa tidpunkten att fira Kristi födelse, varigenom de symboliskt förknippade denna med en tidpunkt av oerhört stor hednisk betydelse.” — Sid. 13.
Eftersom julfirandet har forntida, icke-kristna rötter, så kan vi rimligen inte förvänta att dess sedvänjor är i samklang med Guds ord. Men skulle inte det karakteristiska givandet av julklappar kunna vara ett undantag?
Det finns människor som tror att de gåvor som dessa ”vise män från österns länder” hade med sig till Jesusbarnet utgör grunden för att man bör ge julklappar. (Matt. 2:1, 1917) Den bibliska skildringen lyder: ”Och de gingo in i huset och fingo se barnet med Maria, dess moder. Då föllo de ned och gåvo det sin hyllning; och de togo fram sina skatter och framburo åt det skänker: guld, rökelse och myrra.” (Matt. 2:11, 1917) Men dessa ”vise män”, som faktiskt utgjordes av ett icke angivet antal astrologer, gjorde bara vad som var sed när man besökte någon betydande person — i detta fall ”den nyfödde judakonungen”. (Matt. 2:2, 1917) Beträffande ursprunget till att ge julklappar heter det i The Encyclopedia Americana (1959 års upplaga, band 6, sid. 622) att ”det utstuderade festandet, gåvorna och de tända ljusen” Härrör från den romerska festen till guden Saturnus’ ära, som firades mot slutet av december.
Med tanke på den forntida avgudiska bakgrunden till att ge julklappar kan man fråga sig om man verkligen skulle få gynnsamt erkännande från Guds sida genom att ta del i sådant. Hur skulle det kunna förhålla sig så, när hans ord fördömer att man sammanblandar sann gudsdyrkan med avgudadyrkans mörker? Vi läser: ”Vilken delaktighet har ljus med mörker? Och vilken samstämmighet finns mellan Kristus och Beliar [Satan]? Eller vilken del har en troende och trogen med en icke troende? ... ’Därför, gå ut ifrån dem och avskilj er’, säger Jehova, ’och sluta upp med att röra vid det orena.’” — 2 Kor. 6:14—17.
Även i andra avseenden kommer givande av julklappar till korta, när det gäller att uppfylla vad Skriften rekommenderar för dem som ger gåvor. Sådant givande vid julen är ofta bara ett utbyte av gåvor. Det är inte många som ger gåvor utan att ha någon tanke på att få något i gengäld. De ger inte för den rena glädje som ligger i att ge och bidra till någon annans lycka. Deras gärningar visar att de inte inser sanningen i Jesu Kristi ord, hans som de bekänner sig ära. Jesus sade: ”Det är lyckligare att ge än att få.” — Apg. 20:35.
Julen är inte en högtid som skänker människor glädje, därför att de ägnar sig åt osjälviskt givande, utan den har ofta rakt motsatt verkan. Den kan leda till oro, besvikelse och missnöje på grund av vad man ger och får. ”Också för en ’normal’ individ”, skriver dr Felix Marti-Ibañez, ”är julen en tid som gör många konfliktsituationer intensivare: fruktan för ensamhet, ekonomisk, social och känslomässig otrygghet — ja till och med fruktan för livet.” — MD, december 1974, sid. 14.
Många människor känner sig tvingade att ge och finner därför ingen glädje i det. De ger bara av pliktkänsla. Också detta strider mot bibelns principer. Skriften uppmanar oss: ”Låt var och en göra alldeles som han har beslutat i sitt hjärta, inte missunnsamt eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.” — 2 Kor. 9:7.
Det givande som betyder något inför Gud bör också vara fritt från prålig uppvisning. Givaren bör inte rikta uppmärksamhet på sig själv. Jesus Kristus uppmanade: ”När du ger barmhärtighetsgåvor, låt då inte din vänstra hand veta vad din högra gör, så att dina barmhärtighetsgåvor kan vara i det fördolda; då skall din Fader, som ser på i det fördolda, återgälda dig.” (Matt. 6:3, 4) Har du inte funnit att man ofta ignorerar den principen när det är jul?
Det kan visserligen finnas somliga som har rätta motiv till sitt givande, men alltför många ger bara därför att de känner sig tvungna att göra det. De ger inte osjälviskt och med frikostigt hjärta, som bibeln rekommenderar. Men oavsett vad motivet kan vara, så innebär givandet av julklappar att man förevigar en sedvänja som har sina rötter i forntida avgudadyrkan. Detta är något som Skriften särskilt fördömer. Hur skulle då Gud kunna sätta värde på att man ger julklappar?
Om du vill att ditt givande skall vara godtagbart från Guds ståndpunkt, medför då inte detta att du måste fatta ett beslut? Borde inte din önskan vara att ta avstånd från alla seder som har något att göra med avgudadyrkan? Och skulle du inte samtidigt finna sann lust i att ge vid andra tider på året, inte av tvång, utan med glädje och av uppriktigt hjärta?