Frågor från läsekretsen
● Stora skaror av kristna sägs ha blivit dödade i samband med romarväldets förföljelser under de första århundradena enligt den vanliga tideräkningen. Hur är det då möjligt att tusentals människor nu i detta århundrade har blivit kallade till att utgöra en del av Kristi kropp, som består av bara 144.000 personer? — USA.
Historien anger att många kristna blev hätskt förföljda och rentav dödade under de första århundradena. Man bör emellertid komma ihåg att martyrdöden inte i sig själv gav en person någon förtjänst inför Jehova Gud och att den inte heller garanterade medlemskap i himmelriket. Många människor har, också på senare tid, varit villiga att dö för en sak, som gällt religion eller någonting annat. Att en person gör anspråk på att vara kristen och till och med dör för sin tro betyder inte i sig självt att han är en godkänd tjänare åt Jehova Gud. Det förhåller sig så som aposteln Paulus skrev till korintierna: ”Om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.” (1 Kor. 13:3) Det är inte döden, utan troheten ända till döds, som avgör om någon skall få ”livets krona”. — Upp. 2:10.
Det förhållandet att det i vår tid fortfarande finns en kvarleva av de 144.000 här på jorden visar alltså att det fram till detta århundrade är mindre än 144.000 som har fullbordat sitt jordiska levnadslopp i trohet.
Somliga kan vara benägna att mena att fler människor helt visst måste ha varit inbegripna redan så tidigt som under de första århundradena enligt den vanliga tideräkningen, men verkliga bevis till stöd för detta saknas helt och hållet. I vår tid är det omöjligt att ens fastställa hur många som blev dödade, och än omöjligare är det att avgöra hur många av dessa som bevisat sig trogna intill döden. ”Vi har i själva verket mycket få fakta att gå efter”, skriver Frederick John Foakes-Jackson i boken History of Christianity in the Light of Modern Knowledge (Kristendomens historia i den nutida kunskapens ljus). Han framhåller vidare: ”Vittnesbördet om förföljelsen under Nero har återgetts av två romerska historiker, Tacitus och Suetonius. De var båda mycket unga när förföljelsen ägde rum, och de skrev skildringarna vid mogen ålder. Det finns inget samtida kristet dokument som beskriver förföljelsen, även om det kan hänsyftas på den i Uppenbarelseboken. ... Tertullianus, som levde i slutet av 100-talet, är den auktoritet som säger att Nero och Domitianus, därför att de var de två värsta kejsarna under de första århundradena, förföljde de kristna.” I början av 200-talet v.t. framhöll Origenes (en kristen skribent och lärare): ”Det har bara varit några få då och då, och de är lätt räknade, som har dött för den kristna religionen.”
Mycket som har skrivits om kristna martyrer är utbroderat av traditionen och därför opålitligt. Så till exempel beskrivs Polykarpos’ martyrskap under 100-talet v.t. på följande sätt av J. Foxe i Book of Martyrs (Martyrernas bok): ”Han ... bands vid en påle, och de risknippen som omgav honom antändes, men när det blev så hett att soldaterna tvingades dra sig tillbaka, fortsatte han att under en lång tid bedja och sjunga lovsånger till Gud. Lågorna rasade med stor häftighet, men hans kropp blev ändå inte förtärd, och den sken som polerat guld. Det har också sagts att en angenäm doft, lik doften av myrra, steg upp från elden, vilket i så hög grad förundrade åskådarna att många av dem därigenom omvände sig till kristendomen. Hans bödlar fann det omöjligt att döda honom genom eld och stack därför in ett spjut i hans sida, varifrån blod strömmade ut i sådan mängd att elden släcktes. Hans kropp förbrändes sedan, enligt order av prokonsuln, till aska, för att hans efterföljare inte skulle göra den till föremål för dyrkan.”
Vad som än kan ha varit källan till Foxes upplysningar är det uppenbart att mycket litet av denna skildring är verklig historia. Och om hänsyftningen på dyrkan av Polykarpos’ kvarlevor skall betraktas som ett bevis på förekomsten av relikdyrkan bland dem som på 100-talet bekände sig vara kristna, är det ytterligare ett bevis på att många vid denna tid inte var trogna tillbedjare av Jehova Gud. De kristna var befallda att tillbedja Gud, inte reliker. (Upp. 19:10) I själva verket är avgudadyrkare bland dem som i Skriften uttryckligen omnämns såsom ovärdiga att ärva Riket. — 1 Kor. 6:9, 10.
● I vilken utsträckning är den judiska lag som förbjuder äktenskapligt sexuellt umgänge under en kvinnas menstruationsperiod tillämplig i fråga om de kristna? — USA.
Den lag som gäller sexuellt umgänge under en kvinnas menstruationsperiod stadgar: ”Om någon ligger hos en kvinna som har sin månadsrening och blottar hennes blygd, i det att han avtäcker hennes brunn, och hon blottar sitt blods brunn, så skola de båda utrotas ur sitt folk.” (3 Mos. 20:18; 18:19, 20) Den judiska lagen tog också hänsyn till möjligheten att en hustru kunde börja få sin menstruation under samlag med sin man. Den stadga som gäller denna omständighet finns i 3 Moseboken 15:24: ”Om en man ligger hos henne och något av hennes månadsflöde kommer på honom, skall han vara oren i sju dagar, och allt, varpå han ligger, bliver orent.” Det var således endast avsiktligt sexuellt umgänge under en kvinnas menstruationsperiod som medförde straffet utrotning, dvs. död.
Förbudet mot sexuellt umgänge under en kvinnas menstruationsperiod var en betydelsefull inskränkning. Det skyddade en man mot att bli religiöst oren genom beröring med blodet från en kvinna som hade menstruation. Vidare tog det hänsyn till kvinnans fysiska och biologiska begränsningar. Lydnaden för denna lag bidrog uppenbarligen till de israelitiska kvinnornas hälsa. Så här säger dr Jacob B. Glenn i sin bok The Bible and Modern Medicine (Bibeln och den nutida läkekonsten): Kvinnans könsorgan är, i synnerhet under perioder av nedsatt motståndskraft (menstruation), särskilt utsatta för irritation och retning. Detta är orsaken till den stränga lag bland det judiska folket, som förbjöd könsumgänge under denna period.”
De kristna står inte under den mosaiska lagen. (Rom. 6:14) Men de tar med rätta tillbörlig hänsyn till de principer som finns uttryckta i denna lag och strävar efter att leva i överensstämmelse med dessa principer. Det förhållandet att avsiktligt könsumgänge under en kvinnas menstruationsperiod medförde dödsstraff visar hur allvarligt Jehova Gud betraktade denna angelägenhet.
En kristen står visserligen inte under någon lag som skulle stämpla honom såsom ceremoniellt eller religiöst ”oren”, men han är ändå angelägen att bibehålla ett gott samvete inför Gud. Kristna kvinnor uppmanas till exempel att göra det som är ”passande” (NW) i sådant som gäller att ha huvudet betäckt och likaså sättet att kläda sig. Paulus talar också om att vissa sedvänjor ”inte är passande” (NW) eller är ”otillbörliga” för Guds tjänare. (Jämför Efesierna 5:3, 4; Romarna 1:28; 1 Korintierna 11:13; 1 Timoteus 2:9, 10.) Det är sant att de äktenskapliga relationerna inte är en offentlig utan en privat angelägenhet. Likväl kan den kristne med rätta fråga sig själv: Finner jag det ”tillbörligt” och ”passande” att ha sexuellt umgänge vid ett tillfälle då min hustrus kropp utstöter blod och andra avfallsämnen? Är det ”naturligt” att göra det? Vi bör komma ihåg att det förhållandet att någonting kan göras inte nödvändigtvis betyder att det är ”naturligt” från biblisk ståndpunkt sett. (Jämför Romarna 1:26, 27.) De kristna bör därför begrunda vad som är naturligt, tillbörligt och passande, när de avgör vad de personligen kan göra med gott samvete.
Vidare är kristna äkta män befallda att fortsätta att bo tillsammans med sina hustrur ”enligt kunskap”, i det de ”ger ära åt dem såsom åt ett svagare kärl, det kvinnliga”. (1 Petr. 3:7, NW) Betraktat i ljuset av den mosaiska lagen kan detta att bo tillsammans med en hustru enligt kunskap inbegripa att visa hänsyn för henne under hennes menstruationsperiod. Om en man sätter tillfredsställandet av sina passioner före intresset för sin hustrus väl, är det uppenbart att han inte ”ger ära” åt henne. Om han underlät att fästa avseende vid sin hustrus inre rytmer och växlingar, skulle han inte bo tillsammans med henne ”enligt kunskap”. Genom att inte behärska sig själv när hans äktenskapspartners välbefinnande kan stå på spel skulle han ringakta bibelns befallning: ”Var och en av er må veta hur han skall få välde över sitt eget kärl i helgelse och ära.” — 1 Tess. 4:4, NW.
Ett gift pars intima angelägenheter är naturligtvis inte någonting som utforskas av de äldste som utgör den dömande kommittén i en kristen församling. Om några söker upp dessa äldste för att få hjälp i sådana angelägenheter, kan de ge lämpliga råd, men deras bemyndigande upphör där. I likhet med alla andra kristna önskar gifta människor styrka sig själva andligen genom att rätta sig efter sin inneboende känsla för vad som är tillbörligt. Dessutom sätter de värde på Jehova Guds intresse för hur de sköter sina äktenskapliga angelägenheter.