Jag glömde aldrig Guds sanning!
JAG kommer alltid att minnas den dag, då ett av Jehovas vittnen besökte vårt hem. Jag var bara åtta år gammal. När hon erbjöd mina föräldrar bibelförklarande litteratur, tackade de nej, men jag var intresserad. Jag ville så gärna få lära mig något om bibeln. Därför frågade jag mina föräldrar om jag kunde få den där litteraturen. De sade att jag hade egna pengar och att om jag ville ha den, kunde jag betala den själv.
Redan vid detta första besök började vittnet kärleksfullt hjälpa mig att förstå Guds ord. Jag lärde mig från min egen bibel att Guds namn är Jehova. — Ps. 83:19, NW.
I flera veckor kom vittnet och hennes man för att hjälpa mig. Därefter skickades andra vittnen till mig. Under hela denna tid var mina föräldrar aldrig intresserade av att studera bibeln tillsammans med oss, fastän de blev erbjudna det. Efter varje studiestund brukade jag göra till min uppgift att berätta för dem vad jag fick lära mig.
Längre fram började jag vara med vid en del möten som vittnena höll. Vilken kärlek vittnena visade mig! De körde hela vägen ut till vårt hem, en och en halv mil från staden, bara för att hämta mig och ta mig med till deras möten. Några gånger fick jag tillåtelse att ligga över hos dem, för att få se hur de utförde sitt predikoarbete.
När jag vid ett av dessa besök lekte med en dotter till ett av vittnena, fick jag lära mig vikten av att avhålla sig från nationalistiska handlingar, som är avgudiska och som våldför sig på den kristna neutraliteten. Den fullständigare förklaring som jag fick av de äldre vittnena gjorde mig så glad att jag ville dela denna lärdom med dem som jag älskade mest, mina föräldrar.
Jag var elva år då, och jag kommer aldrig att glömma den chock jag fick, när jag berättade för dem om dessa kristna krav och om mitt beslut att lyda Gud genom att leva efter dem. Mina föräldrar blev rasande. Jag fick befallning att säga åt vittnena nästa gång de kom att de aldrig skulle komma tillbaka, annars skulle de bli mottagna med en hagelbössa. Jag bönföll mina föräldrar om att låta mig visa dem från bibeln att detta verkligen var Guds krav. Men det var till ingen nytta.
Mina föräldrar trodde att detta skulle göra slut på alltsammans. Men jag hade bibelstudieböcker och mina biblar. Men viktigast av allt, jag hade förbindelse med Jehova Gud genom bön.
Flera gånger under de följande fem åren föresatte jag mig bestämt att glömma allt jag hade fått lära mig och försöka få bort det ur sinnet. Men jag insåg att jag kunde inte glömma det, därför att det var en del av mig själv, och det var sanningen. Under hela denna tid såg Jehova alltid kärleksfullt till att jag fick uppmuntran att fortsätta med min begränsade dyrkan av honom. Precis när jag höll på att komma därhän att jag tyckte att jag var alldeles ensam i att försöka dyrka honom, brukade jag få besök av ett vittne, som lämnade mig litteratur. Jag brukade begrunda och läsa vartenda ord, precis som en törstig människa som får ett glas kallt vatten.
Jag kommer ihåg en gång när jag var inne i staden. Då såg jag ett vittne i nästa kvarter som erbjöd tidskrifter åt de förbipasserande. Hur glad blev jag inte att få se någon som tjänade Jehova! Jag sprang hela vägen för att hinna upp i henne, så att jag kunde få hälsa på henne. Men nej! Hon var försvunnen innan jag hann fram till henne! Men ändå blev jag så hänförd över att bara få se någon som dyrkade Jehova Gud!
Under denna tid bedrev jag en hel del personligt studium för att bevara min tro stark. Ett av mina favoritskriftställen var 1 Korintierna 10:13, som försäkrar oss att Gud inte kommer att låta oss bli prövade utöver vad vi kan uthärda, utan att han alltid kommer att öppna utvägen, så att vi kan förbli trogna. Andra skriftställen, till exempel Galaterna 6:9, försäkrade mig om att Gud skulle se till att jag blev välsignad och fick tillfälle att tjäna honom mera fullständigt. Jag fick också tillfälle att tala med andra om hans löften då och då.
När jag började i gymnasiet, blev det äntligen möjligt för mig att i någon utsträckning få vara tillsammans med Jehovas tjänare igen. Jag var med på en del möten och till och med sammankomster. När jag nådde sexton års ålder, talade jag om för min far att jag ville bli döpt vid en sammankomst som närmade sig. Jag förklarade att jag skulle förstå honom, om han inte ville tillåta det så länge jag bodde i hans hus och att jag skulle respektera hans önskan, men att jag ändå skulle bli döpt i sinom tid. Han och mamma kom överens om att jag var tillräckligt gammal att veta vad jag ville, och så gav de sitt medgivande. Jag blev döpt den 20 mars 1965.
Sedan var det ganska lugnt ända till min examensdag. När jag då vägrade att ta en anställning som gjorde intrång på min kristna neutralitet, bröt min fars vrede lös igen. Han sade åt mig att jag inte var hans dotter längre. Jag blev fullständigt förskjuten. Han svor åt mig tills han tappade andan och sade åt mig att inte komma hem mera.
Under denna svåra period kom vittnena till min hjälp, och hela tiden, ja ständigt, var Jehova Gud närvarande och styrkte mig. Ständigt trofast, ständigt tillgiven, övergav han mig aldrig. Slutligen fick jag svar på mina böner om äran att få tjäna honom mera fullständigt. Jag fick möjlighet att använda en semester till att predika om hans rike på heltid. Det var alltför underbart för att kunna beskrivas! Kort tid därefter blev jag reguljär heltidsförkunnare av Guds ord, och detta har varit min glädjande verksamhet sedan dess.
När jag ser tillbaka på de gångna åren, förstår jag att Jehova verkligen har varit min herde, och jag har inte lidit brist på någonting. Fastän jag kan få utstå mera förföljelse, vet jag att så länge jag bevarar min ostrafflighet, kommer Jehova alltid att vara med mig för att trösta och välsigna mig. Jag har fått erfara att Jehova Guds kärleksfulla godhet inte kan jämföras med någonting. — Insänt.