Sången — en del av vår tillbedjan

DE GODA nyheterna om Guds rike, som Jehovas tjänare frambär till människorna på jorden, kallas en sång, och det inte utan goda skäl. De goda nyheterna är sköna och harmoniska, och de ger tröst och glädje åt dem som lyssnar, alldeles som en vacker bokstavlig sång gör. Det är därför mycket lämpligt att vi gång på gång blir uppmanade att sjunga denna sång, till exempel i Psalm 96:1 och Jesaja 42:10: ”Sjung till Jehova en ny sång.” — NW.

Som Jehovas tjänare uppmanas vi inte bara att sjunga denna symboliska sång, utan vi uppmuntras också att sjunga bokstavliga sånger som en del av vår gudsdyrkan. Och det kan mycket väl sägas att av alla de sätt på vilka vi kan tillbedja och lovprisa Jehova Gud — genom bön, offentliga föredrag, vår tjänst på fältet och vårt föredömliga uppförande — är detta att bokstavligen sjunga sånger till Jehovas lovprisning ett av de skönaste.

Att sjunga sådana sånger är följaktligen en del av den kristnes tillbedjan av Jehova Gud. Jehova lyssnar till dessa sånger alldeles som han lyssnar till våra böner. När vi sjunger dessa sånger, ges det möjlighet åt alla att aktivt ta del i tillbedjan. När vi helt och fullt engagerar oss i denna del av vår tillbedjan, kommer vi också att få glädje och bli andligt upplyfta av det.

I forntiden

Det är verkligen intressant att lägga märke till vilka musikaliska förmågor Guds forntida folk ägde och vilken framträdande plats musiken hade i deras tillbedjan. Således har musikhistorikern Kurt Sachs sagt: ”Bland världens böcker är det få som kan göra anspråk på att ha större betydelse för musikhistorien än bibeln.” Boken Oxford Companion to Music berättar att ”under det judiska folkets hela forntida historia ... finner vi musiken omnämnd i en omfattning som kanske inte överträffas i något annat folks historia”. Och Grove’s Dictionary of Music and Musicians, band 4, frågar: ”Var judarna ett i särskild grad musikaliskt folk?” Boken svarar: ”Ja. ... Konung Sanherib krävde och fick som tribut från konung Hiskia många judiska musiker, både män och kvinnor. Under fångenskapen krävde babylonierna att deras judiska fångar skulle underhålla dem med sina sånger.” Psalm 137 låter oss förstå att dessa fångars sånger i huvudsak var ”Sions sånger”, ”Jehovás sång”. — Åk.

Hur typisk är då inte förmaningen: ”Lovsjungen Gud, lovsjungen; lovsjungen vår konung, lovsjungen. Ty Gud är konung över hela jorden; lovsjungen honom med en sång.” (Ps. 47:7, 8) Det första i skrift upptecknade tillfället, då israeliterna lovprisade Jehova med sång, var efter deras räddning vid Röda havet. Med vilket jubel måste de inte ha sjungit dessa ord! ”Låt mig sjunga till Jehova, ty han har blivit högt upphöjd. Hästen och dess ryttare har han störtat i havet.” — 2 Mos. 15:1—21, NW.

Sång och instrumentalmusik blev en framträdande del av gudstjänsten i templet i Jerusalem. Konung David fastställde att 4.000 av sammanlagt 38.000 leviter skulle ”lovsjunga HERREN”, (1 Krön. 23:3, 5) Lovprisning av Jehova med sång och instrumentalmusik förekom i all synnerhet vid särskilda tillfällen, såsom då David förde förbundsarken till Jerusalem, då Salomo överlämnade det tempel han hade byggt åt Jehova och då israeliterna under Nehemja invigde Jerusalems mur, som de hade återuppbyggt. — 1 Krön. 15:1—28; 2 Krön. 5:11—14; Neh. 12:27—30, 38—42.

På apostlarnas tid

Sången var också en del av tillbedjan på apostlarnas tid. Om Jesus hade det förutsagts: ”Jag skall kungöra ditt namn för mina bröder; mitt i församlingen skall jag prisa dig med sång.” (Hebr. 2:12; Ps. 22:23; NW) Under och efter den sista giltiga påskhögtiden sjöng Jesus och hans apostlar ett antal sånger eller psalmer, enligt den sedvänja man hade på den tiden. (Matt. 26:30) Aposteln Paulus låter oss förstå att sången var en regelbunden del av församlingens tillbedjan, eftersom han säger: ”Vad följer då härav? ... Jag skall väl lovsjunga med anden [andens gåva, NW]”, dvs. på ett okänt språk, ”men jag skall ock lovsjunga med förståndet.” — 1 Kor. 14:15, 16.

Det var inte bara det att Paulus själv sjöng, utan han uppmanade också de kristna att sjunga: ”Fortsätt med att ... [tala] sinsemellan med psalmer och lovprisning till Gud och andliga sånger, och sjung och ackompanjera er med musik i edra hjärtan till Jehova.” ”Håll i med att undervisa och förmana varandra med psalmer, lovprisning till Gud, andliga sånger med ljuvt behag, i det ni sjunger i edra hjärtan till Jehova.” — Ef. 5:18—20; Kol. 3:16; NW.

I modern tid

Frambär Jehovas folk i modern tid lovprisning åt Jehova med sång, och undervisar och förmanar de varandra med sång? Ja, det gör de, och för detta ändamål har de gett ut sångböcker ända sedan 1879, det år då det första numret av The Watchtower kom ut. Hur de lovprisar Gud och förmanar varandra i sång i vår tid kan man förstå av de teman man finner i deras senaste sångbok: ”Sjung och ackompanjera eder med musik i edra hjärtan”. Några av dem är: ”Jehova har blivit konung!” ”Gud Jehova är min herde”, ”’Predika ordet’!” ”Bevis på lärjungaskap”.

Eftersom det förhåller sig så, blir följden att vi genom att sjunga sådana sånger som en del av vår gudsdyrkan också lyder aposteln Paulus’ befallning: ”Låt oss hålla fast vid att offentligen kungöra vårt hopp utan att vackla. ... Och låt oss tänka på varandra för att uppegga till kärlek och förträffliga gärningar.” (Hebr. 10:23, 24, NW) Ja, när vi sjunger sådana sånger som ”Vi är Jehovas vittnen!” och ”Glädjen över uppståndelsen”, kungör vi offentligen vårt hopp. Och när vi sjunger sådana sånger som ”Vi måste ha tron!” och ”Andens frukt”, uppeggar vi inte då varandra till kärlek och förträffliga gärningar? Det gör vi verkligen!

Om vi ägnar uppmärksamhet åt orden i dessa sånger, tar dem till hjärtat och försöker leva enligt innebörden i dem så gott vi förmår, vad kommer då resultatet att bli? Jo, det kommer att hjälpa oss som Jehovas folk att vara nitiska i vår tjänst, att frambringa alla andens frukter, och följaktligen kan vi komma väl överens med våra medkristna såväl som med medlemmarna av våra egna familjer. Vilken välsignelse!

Hjälp med sången

Eftersom dessa sånger är en del av vår tillbedjan, bör vi önska sjunga dem så väl vi kan. Det betyder att vi också behöver tänka på musiken, melodierna. Vad är det som krävs? I första hand gäller det att bli förtrogen med melodierna. Somliga tycks ha en del svårigheter med detta. En del av oss har begränsade musikaliska anlag, och i vissa hem finns det inget musikinstrument som kan stödja sången. Detta är ett av skälen till att Sällskapet Vakttornet har låtit framställa skivinspelningar av sångerna. Genom att skaffa en sats grammofonskivor, spela dem hemma och lyssna uppmärksamt kan alla sådana människor få hjälp att bli förtrogna med melodierna och lära sig hur de skall sjungas.

Men vad mer behövs det, sedan vi blivit förtrogna med melodierna? För att kunna sjunga dessa sånger välljudande behöver vi också ge akt på stämningen i de olika sångerna. Till hjälp i detta finns det i början av varje sång ovanför första notraden ett ord eller en fras, som visar hur sången bör tolkas; om den skall sjungas glatt eller innerligt, kraftfullt eller ömt osv. Genom att ge akt på dessa förslag får vi hjälp att komma i den rätta stämningen för de olika sångerna, så att vi kan sjunga dem med den känsla eller anda som både orden och musiken kräver.

Genom att vi tillämpar de principer vi får lära oss i skolan i teokratisk ämbetsutövning kommer vi också att få stor hjälp till att sjunga sångerna välljudande. Alldeles som när det gäller offentlig talekonst är ett av de grundläggande kraven vid sång att röststyrkan skall vara tillräcklig. Alla människor kan naturligtvis inte höja rösten i samma grad. Somliga är av naturen dämpade, andra kanske inte känner sig bra, och andra kan vara svaga på grund av hög ålder; somliga kanske inte är i stånd att sjunga alls. Men var och en kan ha andan i sångerna i sitt hjärta och sedan ge uttryck åt den i den utsträckning han förmår.

I samband med den övning vi får i skolan i teokratisk ämbetsutövning får vi också råd i fråga om entusiasm och beträffande värme och känsla. Dessa egenskaper är till och med viktigare för att vi skall kunna sjunga våra sånger till Jehovas lovprisning på ett uttrycksfullt sätt. Därför önskar vi sjunga dem med ande och känsla, i synnerhet de sånger som skall sjungas med en hjärtlig stämning. Och alldeles som betoning efter innehållet är av vikt när det gäller talekonst, är betoningen, dvs. betoningen som takten ger, betydelsefull när vi sjunger, om vi skall göra rättvisa åt andan i sången.

Hur passande är det inte att vi sjunger till lovprisning av Jehova med tanke på hur underbar och kärleksfull han är! Hur passande är det inte också att vi undervisar och förmanar varandra i sång! Därigenom att sången är en del av vår tillbedjan kan alla ha aktiv del i den, även om inte alla har privilegiet att tala från podiet. Låt oss alltså ta denna del av vår tillbedjan på allvar, eftersom Jehova lyssnar när vi sjunger sånger av lovprisning, alldeles som han lyssnar till våra böner.

Men låt oss framför allt ägna mer än den vanliga uppmärksamheten åt orden. Det är genom orden som vi tillber Jehova Gud, frambär lovprisning åt honom, och det är genom orden som vi undervisar och förmanar varandra. Om vi verkligen av hela vårt hjärta tar del i sången som en form av vår tillbedjan, kommer vi att ge Jehova glädje och ära hans namn, och vi kommer att bli till uppmuntran och lycka för andra såväl som för oss själva. Ja, ”lovsjungen Gud, lovsjungen”!