”Dagspenningen” i den nutida uppfyllelsen

1. Varför måste det bli en slutlig uppfyllelse av liknelsen om ”dagspenningen” på grund av vad som hände på pingstdagen år 33 v.t.?

NÅGOT som liknar det som dessa arbetare i ”vingården”, Israels forntida nation för nitton hundra år sedan, fick erfara har inträffat nu i dessa yttersta dagar med avseende på vad som kallas kristenheten. Den forntida ”vingården”, Israels nation i det mosaiska lagförbundet, var en förebild; många av dess erfarenheter var profetiska ”skuggor” av kommande ting. (1 Kor. 10:1—6, 11; Kol. 2:16, 17; Hebr. 10:1) Vidare uppfylldes inte profetian i Joel 2:28—32, som aposteln Petrus citerade på pingstdagen, fullständigt, när den symboliska ”dagspenningen” betalades ut för nitton hundra år sedan. Det måste följaktligen bli en större och slutlig uppfyllelse av Joel 2:28—32. Detta betyder att det skulle bli en ytterligare och slutlig uppfyllelse av Jesu liknelse om ”dagspenningen” nu i denna tingens ordnings ”yttersta dagar”. (Apg. 2:17, 18; 2 Tim. 3:1—5) Det finns faktiska förhållanden som bevisar detta.

2, 3. a) När började begagnandet av ”dagspenningen” att avta? b) Vad har kristenheten påstått sig vara, och av vilken tjänst har dess präster och predikanter betraktat sig vara upptagna, och varför det?

² Såsom det förutsades i profetian i Jesaja 5:1—7, förkastade Jehova Gud sin förebildliga ”vingård”, som bestod av det köttsliga, omskurna Israel, för nitton hundra år sedan. Han har sedan uppodlat en andlig ”vingård”, i vilken Jesus Kristus är vinträdet, den centrala stammen, och hans sanna efterföljare är grenarna. (Joh. 15:1—8) Han har nu ett andligt ”Guds Israel”, inte under det gamla lagförbundet, som skaffades undan vid Jesu död, utan under det nya förbundet, för vilket Jesus Kristus är den himmelske medlaren. (Matt. 26:26—28; Luk. 22:19, 20; 1 Tim. 2:5, 6) Efter alla Kristi apostlars död vid slutet av det första århundradet v.t. började begagnandet av den symboliska ”dagspenningen”, som betalades ut vid pingsten, att avta. Under första hälften av 300-talet v.t. grundades kristenhetens religiösa organisation. Den har sedan växt och antagit världsvida proportioner med många religiösa samfund under ledning av katolska, ortodoxa och protestantiska prästmän.

³ Denna kristenhet har ett prästerskap och en lekmannaklass och är uppdelad i religiösa sekter, liksom Israel var på Jesu Kristi och hans apostlars tid. Kristenheten har påstått sig vara Guds andliga Israel och därför befinna sig i det nya förbundet med Gud genom medlaren, Jesus Kristus. Den har likaså påstått sig vara Guds andliga ”vingård” med sina många religiösa, sekteriska kyrkosamfund såsom ”grenar” i vinträdet, Jesus Kristus. Kristenhetens prästerskap, som består av dess ordinerade präster och predikanter, påstår sålunda att de arbetar i Guds, den Högstes, ”vingård”. Genom sina olika religiösa samfund har de blivit formellt ordinerade till sina prästerliga ställningar över de religiösa hjordarna av lekmän. De har gjort sina ställningar och sina åligganden såsom prästmän till sitt kall, ett heltidsarbete, så att de har betraktat sig såsom upptagna med heltidstjänst åt Gud. Och sedan de en gång blivit förordnade har de menat att de fortsatt att vara prästmän under resten av livet, även sedan de dragit sig tillbaka från aktivt arbete.

4. Var har prästerna och predikanterna i kristenheten genom sina anspråk placerat sig själva i fråga om att vara lejda till Guds vingård, och var har de placerat åt Gud överlämnade, döpta kristna, som inte haft prästerlig ställning?

⁴ Genom sina religiösa anspråk har prästerna och predikanterna varit de ”första” som lejts för arbete i Guds ”vingård”, det andliga Israel, för hela dagen, och människor som börjat ägna sig åt deltidstjänst inom religiösa kretsar har betraktats som lägre än de och förtjänta av mindre betalning. Alla åt Gud överlämnade, döpta kristna som har ägnat sig åt att predika om Guds rike utan att ha blivit utbildade i deras prästskolor och ordinerade av dem och tilldelade en titel och en grad och ett förordnande till deras predikstolar har föraktats av dessa första rangens prästmän. Eftersom dessa kristenhetens ordinerade prästmän har förlorat ur sikte att alla enskilda överlämnade, döpta kristna är grenar i vinträdet, Jesus Kristus, och skall bära frukt såsom Guds andliga ”präster”, har de sett ned på dem. De har betraktat dem såsom de ”sista” eller de som minst av allt haft något giltigt förordnande i Guds tjänst, att arbeta i Guds andliga ”vingård”. Sådana åt Gud överlämnade tjänare, som betraktats såsom blott och bart olärda, oskolade ”lekmän”, har i allmänhet nekats tillträde till kristenhetens predikstolar.

5. Vilken kristen grupp, som på senare tid organiserats, hör med till dem som betraktats på detta sätt, och vad lyckades prästerna och predikanterna göra med dem under första världskriget?

⁵ Bland dem som betraktats på detta sätt av kristenhetens ordinerade prästerskap befann sig en åt Gud överlämnad kristen grupp, som har hållit sig avskild från kristenheten och ändå har blivit mycket framträdande nu på 1900-talet. De blev organiserade under senare hälften av 1800-talet och var till att börja med endast en liten grupp. År 1884 grundade de det som nu är Watch Tower Bible & Tract Society of Pennsylvania såsom sitt publicerande och administrativa redskap. De kallades internationella bibelforskarna. Kristenhetens prästmän föraktade dessa bibelforskare såsom predikare och utläggare av Guds ord och motstod och hindrade deras nitiska predikande av Guds rike. De fortsatte med detta till dess de, under första världskrigets uppjagade stämning, lyckades få Sällskapet Vakttornets president, dess sekreterare och kassaförvaltare och ett antal av dess redaktionsstab inspärrade i ett federalt fängelse i Amerikas Förenta stater. Deras religiösa litteratur förbjöds också helt eller delvis på olika håll.

Inte ”dagspenningen”

6. Varför verkade dessa kristna vara de ”sista” som lejts, och vad ansåg de själva om ”elfte timmen”?

⁶ På grund av sitt sentida, icke ortodoxa uppträdande på de religiösa angelägenheternas världsscen tycktes dessa åt Gud överlämnade kristna bibelforskare vara de ”sista” man kunde tänka sig att den store husbonden, Jehova Gud, lejde att arbeta i sin andliga ”vingård”, den verkliga, sanna organiserade kristendomen. Så förhöll det sig särskilt med tanke på att hedningarnas tider utlöpte år 1914, det år då första världskriget bröt ut. (Luk. 21:24) I överensstämmelse med det sätt varpå dessa kristna, internationella bibelforskare förstod profetiorna beträffande denna tingens ordnings ände och med tanke på de för människorna allt svårare förhållandena under första världskriget tycktes det dem som om den sista timmen, ”elfte timmen”, för arbete i Jehova Guds andliga ”vingård” höll på att ta slut. De hade länge varit intresserade av Jesu liknelse om vingården och dagspenningen och hade talat om denna liknelse och ”elfte timmen” redan i numret av Zion’s Watch Tower för april år 1881, på sidan 7, under rubriken ”Efterlyses: 1.000 predikare”, där man uppmanade medarbetare att ge sig till känna.

7. Vilken bok utgav Sällskapet i juli 1917, och i vilket förhållande sades den stå till den symboliska ”penningen”?

⁷ I juli månad under krigsåret 1917 utgav (bara på engelska)a så Watch Tower Bible & Tract Society boken Den fullbordade hemligheten, och den boken var den sjunde och sista i en serie på sju band, Studier i Skriften. Emedan man trodde att förhärligandet av den kristna församlingens trogna kvarleva var nära, menade man att denna bibelstudiehjälpreda, Den fullbordade hemligheten, jämte de privilegier i form av tjänst som åtföljde den, var den symboliska ”dagspenningen”, som kom som belöning åt de trogna arbetarna i ”vingården”, innan de lämnade jorden. Ja, på sidan 2 i denna bok hade utgivarna satt ett avtryck av ett förstorat mynt, likt en denar. Inskriften på den löd: ”Konungen över alla konungar och Herren över alla herrar till tjänst för hans invigda helgon som vänta efter barnaskapet och för alla, som på varje ort åkalla Herren, ’trons husfolk’, och för den suckande skapelsen som våndas och bidar efter Guds barns uppenbarelse, är detta arbete tillägnat.” Samma år innehöll vidare Vakt-Tornet för 1 oktober 1917, på sidan 293 (moderupplagan; på svenska 15 december 1917, sidan 358), en rubrik, ”Penningen”, och där talades det om boken Den fullbordade hemligheten och den ”ära” som åtföljde den såsom den symboliska ”penningen”.b

8. a) Men vad förutsåg inte utgivarna, när ”penningen” tolkades på detta sätt? b) Vilka händelser i Kanada och i Förenta staterna följde på utgivandet av Den fullbordade hemligheten?

⁸ Men när ”penningen” på detta sätt tolkades till att avse Den fullbordade hemligheten, sjunde delen, var det ingen som förväntade eller förutsåg att första världskriget skulle sluta året därpå (1918) och att det skulle bli en långvarig fredsperiod därefter med den smorda kvarlevan här nere på jorden i stället för uppe i himmelsk härlighet. Man byggde upp en organisation om 7.000 bibelforskare, som skulle sprida Den fullbordade hemligheten från hus till hus.c Men på våren år 1918 blev denna bok förbjuden både i Förenta staterna och i Kanada. Ja, Förenta staternas regering, som då befann sig i krig med Tyskland, använde denna bok som förevändning för att sätta internationella bibelforskarnas ledande män i det federala fängelset i Atlanta i Georgia i USA.

9. Vad hände i förbindelse med Den fullbordade hemligheten efter första världskriget, och vad blev slutligen uppenbart i förbindelse med ”dagspenningen”?

⁹ Dessa kristna bibelforskares arbete blev sålunda kraftigt lamslaget av statens åtgärd, prästernas motstånd, religiös förföljelse och krigstidens oroliga förhållanden. På våren år 1919 blev Sällskapet Vakttornets fängslade representanter frigivna från det federala fängelset, kontakterna med Sällskapet Vakttornets avdelningsexpeditioner återupprättades, och år 1920 upphävdes förbudet mot sjunde delen, och Den fullbordade hemligheten kunde således spridas igen i Amerikas Förenta stater. Men år 1927 upphörde man att ge ut Den fullbordade hemligheten och de sex andra delarna av Studier i Skriften, och de ersattes av nya bibelstudiehjälpredor, som utgivits efter kriget. På tio år blev det alltså uppenbart att sjunde delen och den ärofulla tjänst som följde med den inte verkligen utgjorde dagspenningen.

10. Vad började man år 1925 inse beträffande Jehovas namn, och hur nådde denna insikt en höjdpunkt år 1931?

¹⁰ Under mellantiden, med början år 1925, kom dessa kristna bibelforskare att inse och uppskatta att hävdandet och rättfärdigandet av Guds namn, Jehova, förmedelst hans nyfödda messianska rike var Guds förnämsta uppsåt. Ja, från och med 1922 gjordes upprepade hänvisningar till Jesaja 43:10—12 till bevis för att de måste vara vittnen för Herren Gud under sina återstående dagar på jorden.d Arbetet med att bära vittnesbörd om hans namn blev mera dominerande bland dem. Detta nådde en storslagen höjdpunkt år 1931, när dessa mycket nedsvärtade bibelforskare vid det internationella konventet i Columbus i Ohio antog en resolution, genom vilken de mottog det namn som antyds av Jesaja 43:10—12 (AS), nämligen ”Jehovas vittnen”.

11. Eftersom det som hade med Den fullbordade hemligheten att göra inte hade visat sig vara ”dagspenningen”, vad började man nu tänka angående tilldelandet av namnet ”Jehovas vittnen”, och varför?

¹¹ Arbetet med att församla den smorda kvarlevan av Guds himmelska rikes arvingar tycktes närma sig sin fullbordan. Att det år 1931 gavs dem ett på bibeln grundat namn tycktes följaktligen komma som en belöning för att de hade varit upptagna av strängt kristet arbete i tolv år sedan 1919. Boken Den fullbordade hemligheten och den ära som följde med att sprida den hade inte visat sig vara ”dagspenningen”. Kunde då inte detta att internationella bibelforskarna tilldelades det nya namnet utgöra ”dagspenningen”?

12. Vad sades det mot slutet av år 1933 i Vakttornet om ”dagspenningen”?

¹² I numren för 15 november och 1 december 1933 av Vakttornet förkunnare av Kristi närvaro (moderupplagan; på svenska 15 januari och 1 februari 1934) förekom den ledande artikeln (i två delar) ”Arbetarnas lön”. Den behandlade Jesu liknelse om vingården. I andra paragrafen i första delen av den artikeln hette det: ”Arbetarna äro de som befinna sig i templet för att undergå dom och som inträda i rikets tjänst, lönen eller dagspenningen är äran att få det nya namnet, som Jehova ger sitt folk.” (Sidan 339; på svenska sidan 19) I paragraf 21 på sidan 344 (på svenska sidan 24) hette det: ”Ingen större lön kunde betalas till skapelser på jorden än denna att få mottaga ett namn från Gud Jehovas mun, vilket namn visar det nära och förtroliga sambandet mellan Jehova och hans trogna folk. Aldrig förut har han givit en sådan lön till några skapelser.”

13. Vad började man år 1937 inse beträffande att vara vittnen för Jehova, och med vilka sammanförde boken The New World år 1942 den ”stora skaran” av ”andra får” i våra dagar?

¹³ Men år 1937 kom man att mera helt och fullt inse att de trogna profeterna och ostraffliga människorna från Johannes döparen och bakåt ända till den förste martyren, Abel, också var vittnen för Jehova, ”en så stor sky av vittnen”. (Hebr. 11:1—12:1, fotnot) Senare angav boken The New World (Den nya världen), som utgavs år 1942, att den ”stora skaran” av de ”andra fåren”, som förutsägs i Uppenbarelseboken 7:9, 10, också var vittnen för Jehova. (Sidorna 368, 369, 375) I våra dagar räknas den ”stora skaran” av dessa ”andra får”, som har blivit församlad till gemenskap med den smorda kvarlevan, regelbundet med bland Jehovas vittnen. Om de sedan år 1935 inte har bevisat sig vara Jehovas vittnen, vad visar då alla historiska fakta att de har bevisat sig vara? Vilka är de, om inte de nutida Jehovas vittnen?

14. Vad kom man alltså att inse beträffande benämningen ”Jehovas vittnen”, och hur förhöll det sig med ett sådant ”nytt namn” på pingstdagen år 33 v.t.?

¹⁴ Vi ser alltså nu att benämningen ”Jehovas vittnen” inte gäller uteslutande den smorda kvarlevan, och därför kunde detta nya namn för kristna inte vara den symboliska ”dagspenningen” i Jesu liknelse. Det ”nya namnet” var inte ”dagspenningen” år 33 v.t. på pingstdagen, eftersom dessa Jesu Kristi judiska lärjungar redan var Jehovas vittnen genom att de fötts såsom medlemmar av Jehovas utvalda folk, som omtalas i Jesaja 43:1—12.

15. a) Hur kan vi nu få ett klart begrepp om vad som menas med ”dagspenningen”? b) När inträffade i nutiden ”aftonen” och arbetsdagens slut i vingården, och hur?

¹⁵ Det är nu trettiofyra år sedan 1933 och sedan den hemska förföljelsen av Jehovas vittnen under Adolf Hitlers nazistiska välde började. Nu kan vi få ett klart begrepp om vad som menas med ”dagspenningen” genom att se tillbaka på den första uppfyllelsen av Jesu liknelse om vingården på apostlarnas tid för nitton hundra år sedan. I liknelsens nutida uppfyllelse inträffade den tolv timmar långa arbetsdagens ”afton” och avslutning under första världskriget, det krig som kännetecknade att hedningarnas tider utlöpte på hösten år 1914. Heltidsarbetarna, de ”första” som blev lejda, kristenhetens prästerskap, inriktade sina ansträngningar på de stridande nationernas krigsverksamhet. Det arbete som utfördes av dem som lejts ”sist” lamslogs och stoppades praktiskt taget år 1918 genom att Vakttornets litteratur förbjöds och internationella bibelforskarnas officiella representanter fängslades. Detta avbrott svarade mot Jesu död och hans lärjungars förskingring.

Hur man gjort bruk av ”dagspenningen” tills nu

16. a) När kunde man därför förvänta avlöningsdags? b) Hur var våren år 1919 såsom en pingstdag för dem som lejts ”sist”?

¹⁶ Första världskrigets strider slutade den 11 november 1918, och nu riktades världens uppmärksamhet på fred och återuppbyggnad under efterkrigstiden. Man föreslog Nationernas förbund såsom ett medel för att bevara världens fred och trygghet. Vad de religiösa angelägenheterna beträffar, hade det tydligen blivit avlöningsdags för dem som endera till bekännelsen eller i verkligheten hade arbetat i Jehovas andliga vingård! Vad skulle vara ”dagspenningen”, som gavs dem under efterkrigstiden? Våren år 1919 var såsom en pingstdag för dem som lejts ”sist” att arbeta i ”vingården”. För de kristna internationella bibelforskarna var det såsom en de dödas uppståndelse. Den 26 mars 1919 blev deras officiella och redaktionella representanter frigivna från fängelset, efterkrigsarbetet planerades genast, ”vingårdsarbetarna” reorganiserades världen runt, det första konventet i Cedar Point i Ohio hölls den 1—8 september 1919 och besöktes av 7.000 vid det offentliga föredraget, och förutom Vakttornet började man den 1 oktober 1919 utge en ny tidskrift på engelska, The Golden Age (som nu heter Awake!; på svenska Den Gyllne Tidsåldern respektive Vakna!). Ett sådant återupplivande av de internationella bibelforskarna på det religiösa fältet vållade förvåning och förfäran i kristenheten.

17. Vad visade sig alltså ”dagspenningen” vara för de arbetare som lejts ”sist”?

¹⁷ Här, liksom på pingstdagen för nitton hundra år sedan, betalades ”dagspenningen” ut åt de sist lejda i Jehovas andliga ”vingård”. Guds messianska rike hade blivit fött i himmelen vid slutet av hedningarnas tider år 1914, och den ”dagspenning” som betalades ut till vingårdsarbetarna var privilegiet och äran att få tjäna som smorda sändebud för Guds nyfödda messianska rike från och med den tiden och fram till den kommande ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, Harmageddon. Denna tjänst såsom sändebud utfördes med hjälp av Guds heliga ande. I överensstämmelse med detta blev de ledda till att se och bruka privilegiet att fullgöra Matteus 24:14 och predika dessa goda nyheter om Guds nyfödda messianska rike på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna innan slutet på denna tingens ordning kommer. (Upp. 16:14—16; Mark. 13:10) Vilket underbart värde har inte denna ”dagspenning” haft för dem!

18. Vilka knorrade, när saken tog denna vändning, och i vilken utsträckning gjorde de det slutligen?

¹⁸ Kristenhetens prästerskap, som påstår sig vara Guds vingård, knorrade över att den andliga lönen betalades ut på detta sätt, och deras knot har tagit sig det uttrycket att de förföljt dessa Rikets predikare. Prästerskapet borde ha förenat sig med dem i att vittna om Riket, men de förkastade Guds nyfödda rike genom att predika till förmån för Nationernas förbund såsom ”det politiska uttrycket för Guds rike på jorden”. De fortsatte att upprätthålla vänskapliga förbindelser med de världsliga politikerna.

19. Vilka visar sig vara de ”sista” att ta emot ”dagspenningen”?

¹⁹ Den smorda kvarlevan av Rikets arvingar, bland dem de som Jehova Gud har fogat till sedan 1919, är tacksamma för att ”dagspenningen” har betalats ut till dem. Sedan den betalades ut år 1919, har de använt den med växande uppskattning av dess värde. Kristenhetens prästerskap visar sig vara de ”sista” att gilla och ta emot den dyrbara ”dagspenningen”, om de alls gör detta innan det stora Babylon (kristenheten inbegripen) blir tillintetgjort på Jehovas stora och fruktansvärda dag, som nu är nära. — Joel 2:31, 32; Apg. 2:20, 21.

20. Hur har dessa avlönade arbetare redan blivit belönade för att de ända tills nu tacksamt har gjort bruk av ”dagspenningen”?

²⁰ Särskilt sedan år 1935 har ”dagspenningen” använts till att samla tillhopa den ”stora skara” av fårlika människor, som förutsägs i Uppenbarelseboken 7:9—17. Dessa har godtagit budskapet om Riket, som predikas av de smorda sändebuden för Riket, och tills dato har omkring en million sådana jorden runt avskilt sig från det stora Babylon och förenar sig med den smorda kvarlevan i att lovprisa Jehova Gud och hans messianske konung, Jesus Kristus. Vilken belöning har inte detta redan inneburit för Rikets sändebud för att de tacksamt tagit emot och använt ”dagspenningen” ur Jehovas händer!

[Fotnoter]

Under många år ha vi haft löfte om sjunde delen. Alla ha väntat den och trott att de, som sist kommit in i sanningen, skulle räknas lika med de första i fråga om att få den. Liknelsen visar, att somliga skulle komma att knorra och beklaga sig. I överensstämmelse härmed se vi även, att somliga knorra och förkasta sjunde delen. Följaktligen äro de icke tillfredsställda med penningen — den ära, som Herren har erbjudit dem, och som består i att få deltaga i skördetidens underbara avslutningsarbete. Sådana äro icke nu med i skördeverket utan äro alldeles särskilt upptagna med att knorra och klandra och att söka lägga hinder i vägen för arbetet.”

Huru böra vi gå till väga?

Den organisation, som hade hand om distribueringen av sjunde delen, yisade sig ha underbar framgång. Sju tusen vänner voro engagerade i detta särskilda verk. Vi ha uppmanat lokalförsamlingarna allestädes till att återuppliva sagda organisation samt sätta den i lämplig form.”

”Men varför skall budskapet sändas till dem som icke förstå det? Månne någon skall höra? Herrens profet svarar: ’För hitut det blinda folket, som dock har ögon, och de döva, som dock hava öron. Alla folk hava kommit tillsammans, folkslagen samla sig tillhopa. Vem bland dem finnes, som skulle kunna förutsäga sådant? Må de låta oss höra sina forna utsagor. Må de ställa fram sina vittnen och bevisa sin rätt, så att dessa, när de höra det, kunna säga: ”Det är sant.” Men I ären mina vittnen, säger Herren, I ären min tjänare, den som jag har utvalt. ... I ären mina vittnen, säger Herren, och jag är Gud.’ — Es. 43:8—12.

Sålunda se vi, att de, som tillhöra tempelklassen, äro tydligt utsedda till att vara Herrens vittnen i denna tid, att bringa till folket det tröstefulla budskapet att himmelriket är här och att millioner som nu leva aldrig skola dö. Härav synes alltså, att Guds avsikt är att hans namn skall upphöjas, att folket skall lära känna att han är Herren. Ävenså finna vi det vara Guds avsikt att under denna tid av svåra trångmål hava ett folk på jorden, som på ett tydligt sätt är olikt och skilt från alla andra, som står fram såsom hans vittnen, oförskräckt ropande ut budskapet: ’Himmelriket är nära.’”

[Bild på sidan 254]

Ur engelska upplagan av Den fullbordade hemligheten

[Bild på sidan 256]

Man gör bruk av privilegiet att vara sändebud för Guds rike