Vad du inte vet kan skada dig
”VAD jag inte vet kan inte skada mig.” ”Jag sköter mitt och låter andra sköta sitt.” ”I varje fall kan jag väl inte få skulden för det som jag inte vet något om!” Detta är bara några exempel på vad de människor säger som inte vill befatta sig med andra människor, som inte vill ikläda sig något ansvar för sina medmänniskor. Somliga tror rentav att de genom att hålla sig på sin kant och isolera sig, så att de inte kommer i någon onödig beröring med andra, skall kunna leva ett lugnt, sorgfritt liv.
Hur klokt och förståndigt är det att ha en sådan inställning? Och kan de som lägger sig till med den verkligen handla så och samtidigt räkna med att äga Guds ynnest såsom efterföljare till hans Son, Kristus Jesus?
”Lycklig okunnighet” låter sannerligen lockande. Och reglerna för den mänskliga rättvisan skiljer på de brott som begåtts av okunnighet och de som begåtts uppsåtligt och dömer de förra mildare. Ytligt sett förefaller alltså den tanken ganska rimlig att vad man inte vet inte kan skada en.
Men låt oss vända oss till Guds ord, bibeln, för att få auktoritativa råd i det här ämnet! Låt oss tänka på Lot, Abrahams brorson. Denne trogne tillbedjare av Gud kunde ha gjort sig blind och döv för allt det som skedde omkring honom i Sodom och de kringliggande städerna och invagga sig i den tron att allting var som det skulle vara, att ju mindre han visste om saker och ting, desto mindre ansvar hade han. Men var det så denne av Gud godkände man såg på saken? Bibelns svar lyder: ”Genom de ogärningar, som han, den rättfärdige mannen, måste se och höra, där han bodde ibland dem, plågades han dag efter dag i sin rättfärdiga själ.” — 2 Petr. 2:8.
Genom att frånsäga oss allt ansvar för våra medmänniskors trygghet och välfärd kan det tyckas som om vi blev befriade från en tung börda. Så resonerar många, när de bestämmer sig för att bara ”sköta sitt”. Men nog måste det väl vara förståndigt att hejda sig och tänka över den här frågan: I vilket avseende är min inställning annorlunda än den som den blodtörstige Kain gav uttryck åt, när han sade till Gud: ”Skall jag taga vara på min broder?” (1 Mos. 4:9) En sådan brist på hänsyn för andra människor är orsaken till den hjärtlöshet med vilken folk i storstäder kan stå och se på hur en medmänniska blir dödad utan att bry sig om att kalla på hjälp.
Det är absolut sant att vad folk inte vet kan bevisa sig bli till stor skada för dem, ja, rentav leda till döden. Om du bor några trappor upp och du inte skulle veta om att en väldig brand brutit ut i våningarna inunder, då skulle du verkligen befinna dig i stor fara. Likaså är en blind man, som går rätt ut mot ett stup i mycket stor fara. I båda fallen är ett varningsord av nöden. Men vem kommer att frambära ett varningens ord, om var och en har bestämt sig för att styvt hålla på att bara ”sköta sitt”? Kommer inte den för fara utsatta människan att bli skadad av vad hon inte vet något om?
Att det finns somliga som inte vill ägna någon uppmärksamhet åt varnande underrättelser klargjorde aposteln Petrus, då han skrev: ”Ty enligt deras önskan undgår det deras uppmärksamhet att det genom Guds ord i forna tider fanns himlar och en jord, som fast stod upp ur vattnet och mitt i vattnet; och genom dessa medel led den tidens värld tillintetgörelse, när den blev översvämmad av vatten.” (2 Petr. 3:5, 6, NW) Ingen enda av dem som visade ifrån sig förhandsunderrättelserna, som hyllade den åsikten att vad de inte visste inte kunde skada dem, överlevde den världens våta slut.
Skriften visar att den som isolerar sig och inte bryr sig om sina medmänniskors behov kommer att råka i svårigheter. Den vise mannen sade under inspiration: ”Den som isolerar sig söker sin egen själviska lystnad; mot all praktisk vishet kommer han att bryta ut.” (Ords. 18:1, NW) Den praktiska visheten skulle kunna underrätta honom om att det är mycket angeläget för honom själv att ha uppbyggande gemenskap med andra. Genom att isolera sig slipper man inte undan ansvar, och inte heller kan detta skydda en från att råka i svår olycka.
Man vinner alltså ingenting på att söka gömma huvudet i sanden likt strutsen i ordspråket. Vi har ansvar, även om vi är okunniga, ifall vi inte velat begagna möjligheterna att skaffa oss kunskap. Vilken fruktansvärd situation råkade inte de israeliter i, som vägrade lyssna till varningens ord från Gud och som han i sin tur sade följande om: ”Såsom han ropade, men de icke hörde, så fingo de ropa [på sin olyckas dag], och jag hörde icke, säger härskarors Jehová”! — Sak. 7:13, Åk.
De som vägrar att inhämta livsviktig kunskap, som har den inställningen att vad de inte vet aldrig kommer att skada dem, kan komma att riskera livet. Hur så? Av den orsak som Kristus Jesus framhöll, då han yttrade dessa ord i bön till sin Fader i himmelen: ”Detta betyder evigt liv att de tillägna sig kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” (Joh. 17:3, NW) Hur viktigt är det då inte att man skaffar sig gedigen kunskap, ty kunskap leder till vishet, och vishet i sin tur ger skydd mot olyckan. — Pred. 7:13.
Att budskapet om Guds rike förkunnades av Kristus Jesus och hans efterföljare för nitton hundra år sedan medförde stort ansvar för alla som var inom hörhåll för det, vare sig de lyssnade eller inte. Nu i vår tid har detta ansvar blivit så mycket större både genom att kunskapen har blivit vitt utbredd och genom att vi lever i kritiska tider. Hur lämpliga är fördenskull inte aposteln Paulus’ ord: ”Med sådana okunnighetens tider har Gud hittills haft fördrag, men nu bjuder han människorna, att de alla allestädes skola göra bättring. Ty han har fastställt en dag, då han skall ’döma världen [den bebodda jorden, NW] med rättfärdighet’ genom en man, som han har bestämt därtill.” — Apg. 17:30, 31.
Okunnighet om Guds uppsåt i denna tid, då han låter kunskapen gå ut till jordens ändar, kommer inte att gälla såsom någon ursäkt inför hans höga och upphöjda domstol. Följaktligen är det så att vad du inte vet kan skada dig.