Ta itu med familjeproblemen innan de växer
Vilken ständig fara lurar? Hur kan du bäst skydda dina barn?
HAR det hänt att du sett en trädgårdsmästare börja rensa i trädgården långt fram på sommaren, när ogräset redan vuxit upp högt över plantorna? Du vet att det innebär ett ofantligt slit för honom. Och inte nog med det, utan i många fall har ogräsets rötter blivit så hopsnärjda med de riktiga plantornas rötter att det är praktiskt taget omöjligt att ta bort ogräset utan att skada plantorna. Men om ogräset inte tas bort, kommer trädgårdens fruktbarhet och skönhet att bli förstörd. En sådan situation kan sannerligen få en människa att känna sig missmodig!
Men när du tänker över saken, inser du att han kunde ha undvikit att råka i en sådan belägenhet, om han hade tagit itu med att rensa bort ogräset i rätt tid. Under den gynnsamma växtperioden på försommaren skulle han med ett minimum av arbete ha kunnat hålla ogräset borta från täppan och så ha gett blommor och grönsaker möjlighet att utveckla kraftiga rötter. Tidigare på året kunde han ha gått över hela trädgården tio gånger med en hacka på den tid det nu tar honom att rensa en enda rad.
Ja, en sådan odlare har sina problem, och de har nu blivit mycket stora. Om du är en gudfruktig far eller mor med små barn, vet du då att detta kan tillämpas på din egen täppa, så att säga? Ibland hör man folk säga att barn växer som ogräs. Men de borde i stället vara fruktbärande plantor, och de behöver bli skyddade för det snärjande ogräset i en ond tingens ordning. Vilket slags trädgårdsmästare är du då? Väntar du med att ta itu med de smärre problemen i familjen till dess de har antagit väldiga proportioner, till dess du inte går i land med att lösa dem?
Farligt ”att lägga problemen på hyllan”
Alltför ofta går barn till pappa eller mamma med något mindre problem, men blir avvisade därför att de menar sig vara för upptagna för att vilja höra på. Det är kanske en mycket enkel fråga barnet har; det kanske bara vill ha vägledning i en sak, men föräldrarnas inställning hotar att undergräva barnets framtid. Till vem kan väl barnet annars gå? Frågan kan visserligen förefalla föräldrarna oväsentlig, men för barnet är den mycket betydelsefull.
I de första tonåren kan en pojke som ofta blivit bemött på det här sättet ställas inför större problem än detta, men han har fått den känslan att hans föräldrar inte har tid med honom, och dessutom har de inte bevarat den intima familjeanda som skulle ha gjort det lätt för honom att gå till dem. Pojken har kanske varit tillsammans med andra pojkar i hans egen ålder och lagt märke till att de gör saker och ting som inte förefaller rätta. Om han bara hade känt sig fri att gå till föräldrarna för att få råd! Men det gör han inte. För sent har han råkat i större svårigheter, och föräldrarna får en chock, när polisen börjar göra förfrågningar om honom.
Längre upp i tonåren börjar pojken gå ut med flickor. En ovan, ny fas i hans liv tar nu sin början, och vilken nytta skulle han inte då vid många tillfällen ha av goda råd från föräldrarna! Men han har sedan länge måst försöka klara sig själv. Och hur skulle han, när allt kommer omkring, kunna tala med sina föräldrar om sådana personliga saker? De har vid det här laget nära nog blivit främlingar för honom. Varför skulle de visa något intresse för hans problem nu, när de hitintills har visat så föga intresse?
Kan du se hur det där världsliga ogräset växer upp omkring honom, hur dess rötter snärjer sig kring hans? Han har tagit råd av utomstående, av andra unga människor med dåligt omdöme eller av vuxna som låter sitt omdöme förvillas av känslosamhet. Hela hans framtid hotas redan.
Så kommer slaget. Eftersom han är omyndig, måste han begära tillstånd av sin far för att få gifta sig med en flicka som inte delar hans tro och som han har haft sexuellt umgänge med. Vad skall föräldrarna nu göra? De vänder sig i all hast till mogna medkristna för att få råd. Men vad kan man väl säga dem nu? Måste de inte nu själva besluta i saken? De har sannerligen låtit sitt problem bli så komplicerat, att det nu ger dem stor besvikelse, oro och sorg.
Ett bättre handlingssätt
Hur annorlunda skulle inte situationen vara, om de hade tagit itu med sonens små problem i hans tidiga år! Tänk på de många tillfällen de låtit gå sig ur händerna, när de kunde ha vinnlagt sig om att uppodla en varm, kärleksfull tillgivenhet för pojken, som i sin tur skulle ha gjort dem till sina högaktade förtrogna, som han gärna anförtror sina glädjeämnen såväl som sina bekymmer. Det var i själva verket deras kristna plikt att handla så. Aposteln Paulus har gett denna föreskrift: ”Fäder, var icke irriterande mot edra barn, utan fostra dem städse i Jehovas tuktan och auktoritativa råd.” (Ef. 6:4, NW) Regelbundna familjestudier i bibeln är naturligtvis av stor vikt, om man skall kunna följa detta råd. Men när barnen kommer med frågor har föräldrarna underbara möjligheter att ge dem litet mera av Jehovas undervisning eller tuktan.
Kristna föräldrar har samma ansvar att lära sina barn gudaktiga principer som de hebreiska föräldrarna hade under den mosaiska lagens tid. Hur omfattande detta undervisningsprogram var framgår av befallningen: ”Dessa ord, som jag i dag giver dig, skall du lägga på ditt hjärta. Och du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du står upp.” (5 Mos. 6:6, 7) Detta gudomliga råd hade getts för att hejda anloppet av ogräslika världsliga sätt och uppfattningar som kunde påverka barnens liv.
Lägg märke till vad som kunde sägas till en ung man som i sina tidiga år fått verklig hjälp och varma, kärleksfulla råd av kristna anförvanter, av sin mor och sin mormor: ”Förbliv emellertid du vid det som du har lärt och genom övertygelse kommit till tro på, då du ju vet av vilka du har lärt det och att du från din tidiga barndom har känt de heliga skrifterna, som kunna göra dig vis till frälsning genom tron i förbindelse med Kristus Jesus.” (2 Tim. 3:14, 15, NW) Timoteus växte upp och blev en hedervärd medarbetare till aposteln Paulus. Eftersom hans far inte var en överlämnad kristen, blev det hans mor som fick ansvaret att fostra honom i Jehovas tuktan.
Ditt barn behöver likaså alltifrån späd ålder få undervisning och hjälp med sina små problem. Timoteus trodde på Gud, men inte rätt och slätt därför att hans mor befallde honom att göra det. Han hade ”genom övertygelse kommit till tro”. Så bör det också vara med kristna föräldrars barn i våra dagar. Men det kan bli så endast om förhållandet mellan föräldrar och barn präglas av ömsesidig kärlek och tillit. Om ett sådant rätt och riktigt förhållande med stor omsorg har fått utvecklas under pojkens barnaår, kommer er son inte att tveka i fråga om att gå till er med sina tonårsproblem.
Man får inte dra sig undan ansvar
Det duger inte att dra sig undan ansvar. Om du är far i huset, kanske du känner dig frestad att tänka att det är din hustrus sak att hjälpa barnen med deras problem. Dessutom har du dina egna problem på arbetet, och när du kommer hem på kvällen är du uttröttad. Men är detta fullgoda skäl att söka komma ifrån apostelns uppmaning: ”Ni fäder, ... fostra dem städse i Jehovas tuktan”? Naturligtvis inte.
Också på din arbetsplats har erfarenheten lärt dig hur viktigt det är att ta itu med problemen innan det blir omöjligt att få rätsida på dem. Om du hade underlåtit att göra detta, hade du inte varit framgångsrik i ditt arbete. Det är visst och sant att din lön och din familjs materiella välfärd är beroende av att du verkligen tar itu med problemen i förbindelse med dina affärer innan de blir för stora. Men hur oändligt mycket viktigare är det inte med din familjs framtida andliga välfärd! Det är här fråga om liv, liv som har anförtrotts i din vård av en rättvis och kärleksfull Gud, som i sinom tid kommer att avfordra dig räkenskap.
Det är följaktligen inte uteslutande en fråga om hur du ser på ditt ansvar gentemot dina barn utan om hur Gud ser på detta. Jesus, som troget framlade sin himmelske Faders mening i detta ämne, uttalade denna princip inför sina lärjungar: ”Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i vad mer är, och den som är orättrådig i det minsta, han är ock orättrådig i vad mer är.” (Luk. 16:10) Du kan tycka att det inte betyder så mycket om du avvisar ditt barn, när det vill tala med dig eller visa dig något som det har gjort, men för barnet är det en stor missräkning, och för Gud vittnar det om att du underlåter att ta vara på ett tillfälle att bygga upp barnets tro och förtröstan på ditt kristna ledarskap.
Ja, Gud anser det vara så betydelsefullt med tillsynen av familjen att han inspirerade aposteln Paulus att förklara följande: ”Huru skulle den som icke vet att förestå sitt eget hus kunna sköta Guds församling?” Om en kristen skall ha ett sådant privilegierat ansvar, måste han ”hålla sina barn i lydnad, med all värdighet”. (1 Tim. 3:4, 5) Detta innebär att han bör betrakta sin uppgift att ta vård om sin familj mycket allvarligt och göra sitt yttersta för att sköta denna uppgift väl. Han lyckas inte med detta bara genom att vara barsk och visa sin myndighet. Han måste också visa kärlek och empati.
Inga föräldrar som är medvetna om sitt ansvar vill se sitt barn bli lagbrytare och fördärva sina möjligheter att leva ett lyckligt liv. De vill inte att barnet skall bli en främling för dem. De vet att en av de största faktorer som blir till godo eller till ondo för barnet i framtiden är det slag av äktenskap det ingår. De vet att Guds ord tillråder att de som dyrkar Gud bara skall gifta sig med andra som har samma syn som de när det gäller tron eller religionen. (1 Kor. 7:39) Fördenskull vill de naturligtvis att deras son eller dotter skall finna en rätt äktenskapspartner.
Hur förståndigt är det då inte att ta itu med problemen i familjen medan de är små, medan du kan komma till rätta med dem! På så sätt kan du regelbundet ur ditt barns liv rensa bort allt som är misshagligt. Du kan gripa in på ett tidigt stadium och förhindra att barnet blir lagbrytare eller gifter sig med en icke troende. Du kan med Guds hjälp utveckla sådana förhållanden i familjen som kan liknas vid tillståndet i en vacker och fruktbar trädgård.