Frågor från läsekretsen
● Kan ni säga mig varför Jesus inte själv döpte någon? Finns det något uttalande i Skriften som visar varför han inte gjorde det? — F. P., Kanada.
I Johannes 4:1—3 (NW) läser vi: ”När nu Mästaren blev på det klara med att fariséerna hade hört, att Jesus vann och döpte fler lärjungar än Johannes — fastän Jesus förvisso icke själv döpte, utan hans lärjungar gjorde det –, lämnade han Judeen och begav sig åter åstad till Galileen.”
Eftersom det var så stora skaror som kom till Jesus för att bli döpta, är det bara rimligt att anta att Jesus överlät döpandet av dessa människor åt sina lärjungar, så att han kunde vara fri att ägna sig åt den betydelsefullare verksamheten att göra folk andligt och fysiskt helbrägda. Därtill kan Jesus helt ha avhållit sig från att själv döpa andra människor för att ingen längre fram skulle känna sig överlägsen, därför att han hade blivit döpt av Guds Son, eller mindre gynnad, därför att han inte hade fått ett sådant privilegium. Alldeles som aposteln Paulus många år senare sade om sig själv: ”Jag tackar Gud, för att jag icke har döpt någon bland eder utom Krispus och Gajus, så att ingen kan säga, att I haven blivit döpta i mitt namn.” — 1 Kor. 1:14, 15.
Dessutom var det dop, som Jesu lärjungar verkställde före pingsten, samma dop som Johannes och hans lärjungar utförde och utgjorde en symbol av ånger och vilja till bättring såsom en förberedelse för den utlovade Messias’ ankomst. Om Jesus själv skulle ha verkställt något dop, skulle han inte rimligtvis ha kunnat göra detta såsom en förberedelse för sin egen ankomst. Han skulle fördenskull ha varit tvungen att påbörja något nytt, ett dop i sitt eget namn, och tiden härför var inte inne förrän på pingstdagen.
Alltså har vi rikliga och starkt vägande skäl som anger varför Jesus Kristus, då han var på jorden, åt sina lärjungar överlät uppgiften att utföra dop i vatten såsom en symbol av ånger och vilja till bättring.
● Vad avses med uttrycket att se på levern, som omnämns i Hesekiel 21:21?
I Hesekiel 21:21 heter det om Nebukadnessar: ”Ty konungen i Babel står redan vid vägskälet, där de båda vägarna begynna; han vill låta spå åt sig, han skakar pilarna, han rådfrågar sina husgudar, han ser på levern.” Denna spådomskonst, som innebar att man såg på eller granskade ett offerdjurs lever för att söka efter omen och som kallas hepatoskopi, grundade sig på den forntida uppfattningen att levern var centrum för allt liv, all verksamhet, känsla och tillgivenhet. Man gav troligen levern denna framträdande plats på grund av att den är så blodbemängd; en sjättedel av en människas blod finns nämligen i levern.
I det forntida Assyrien kallades prästerna för ”baru”, vilket betyder ”granskare”, på grund av den framträdande roll som leverskådandet (levermantiken) spelade i prästens liv och gärning. Eftersom levern är ett så skiftande organ, bestående av lober, kanaler och utväxter, och är försedd med blodådror, vidfästningsränder och andra bildningar, kunde de mest skiftande tolkningar ges åt dess tillstånd. Om till exempel en viss fåra var osedvanligt lång, menade man att det förebådade långt regentskap för kungen. Om en del av organet var osedvanligt liten och en annan del osedvanligt stor, ansåg man att denna omkastning av det vanliga storleksförhållandet innebar att en omkastning eller förändring skulle ske, att till exempel en tjänare skulle komma att härska över sin husbonde. Och vidare: om ett visst märke eller en egenhet uppträdde på högra sidan, ansågs det vara ett gott omen eller förebud, men om det uppträdde på den vänstra, ansågs det båda ont. Tidigare erfarenheter och iakttagelser spelade också en viss roll. Om till exempel ett visst tillstånd hos levern hade iakttagits strax innan vissa händelser tog en gynnsam vändning, trodde man att ett liknande tillstånd hos ett ny slaktat djurs lever förebådade att kommande händelser skulle ta en liknande gynnsam vändning. Det var ursprungligen assyrierna och babylonierna som utövade eller lade tonvikt vid hepatoskopien, som greker och romare senare lade sig till med. I vår tid finner man spår av denna ”konst” i vissa underutvecklade delar av Afrika och Asien.
● Är det rätt och riktigt av en kristen att ha en livförsäkring? Är det inte ett slags hasardspel? — S. P., USA.
Livförsäkringar och andra slag av försäkringar kan inte fördömas såsom hasardspel. Sådana försäkringar är helt enkelt ett slags investering. Man söker inte försäkra sig mot att en olyckshändelse skall ske eller att man skall dö; man söker bara rusta sig för en oförutsedd händelse. Det är i harmoni med Skriften att en man sörjer för dem som hör honom till, och om han önskar göra detta genom att ta en försäkring, så är det helt och hållet hans ensak. — Gal. 6:5; 1 Tim. 5:8.
På sina håll är det lag på att ha bilen försäkrad, på andra att ha sjukförsäkring. Att man rättar sig efter sådana lagar innebär bara att man ger kejsaren det som tillhör kejsaren. (Matt. 22:21) I de fall där lagen inte kräver försäkring står det den enskilde kristne fritt att själv bestämma om han skall ha en försäkring eller inte.