Den forntida mönsterbilden till Jehovas ovanliga arbete
”Jehova skall stå upp alldeles såsom på Perasims berg, han skall bliva upprörd alldeles såsom på lågslätten nära Gibeon, på det att han må utföra sin gärning — hans gärning är sällsam — och på det att han må förrätta sitt arbete — hans arbete är ovanligt.” — Jes. 28:21, NW.
1. Varför är Jehovas gärningar och arbeten inte vad människor förväntar eller önskar tro?
JEHOVA är i stånd till att utföra sällsamma gärningar och förrätta ovanliga arbeten. Det fallna människosläktets tankar är inte hans tankar, och hans vägar är inte deras vägar. (Jes. 55:8) Eftersom han förfar enligt sina tankar och arbetar enligt sin väg eller sitt sätt, så är hans gärningar och arbeten inte vad människor förväntar eller önskar tro.
2. Hur blev ”Jehovas tron” upprättad på Sions berg, och vad beslöt filistéerna att göra med avseende på detta?
2 Två av hans sällsamma och ovanliga handlingar, vilka har en profetisk innebörd för vår generation, utfördes på 1000-talet före den kristna eran borta i Mellersta Östern. David, den forne herden från staden Betlehem, hade blivit smord till konung över alla Israels tolv stammar år 1077 f. Kr. Kort därefter förde han sina trupper till staden Jerusalem och intog stadens borg, som kallades Sion. Då konung David fann denna stad vara lämpligare som huvudstad och i det han handlade under ledning av sin Gud, Jehova, flyttade han regeringssätet från staden Hebron, som låg längre i söder, till Sions borg. På så sätt blev Jerusalem huvudstaden. Filistéerna, de icke-judiska fienderna vid havskusten i väster, gav akt på allt detta och kände sig oroade. David, som de kände mycket väl, hade blivit satt till konung över hela Israel i bergfästet Sion, och detta utgjorde en fara för dem. Jehova Gud hade utvalt David för konungadömet över Israel och hade påbjudit att han skulle smörjas till att inta denna ställning. Därför satt nu David där uppe på Sions berg på det som kallades för ”Jehovas tron” och regerade såsom den synlige representanten för den verklige härskaren, Jehova. De fientliga filistéerna harmades över detta Guds upprättade rike. De beslöt att driva bort kung David och störta Guds förebildliga rike.
3. Hur gjorde Jehova slut på filistéernas första fälttåg mot kung David, och vilket faktum beträffande vem som är Gud blev på det sättet fastslaget?
3 Hyste Gud, den Högste, i himmelen något intresse för detta? Det gjorde han. Bibelns redogörelse berättar för oss hur händelserna utvecklade sig, när de filisteiska härarna kom till Refaimsdalen söder om Jerusalem. ”Då frågade David HERREN [Jehova]: ’Skall jag draga upp mot filistéerna? Vill du då giva dem i min hand?’ HERREN svarade David: ’Drag upp, ty jag skall giva filistéerna i din hand.’ Och David kom till Baal-Perasim [vilket betyder: Genombrytningarnas Herre, NW, fotnot], och där slog David dem. Då sade han: ’HERREN har brutit ned [igenom, NW] mina fiender inför mig, likasom en vattenflod bryter ned.’ Därav fick det stället namnet Baal-Perasim. De [filistéerna] lämnade där efter sig sina avgudabilder, och David och hans män togo dessa med sig.” ”Och David befallde, att dessa skulle brännas upp i eld.” (2 Sam. 5:17—21; 1 Krön. 14:8—12; 5 Mos. 7:5, 6) De hedniska filistéerna hade fört med sig sina gudar, sina avgudabilder, för att deras krig skulle bli lyckosamt; men dessa gudar, dessa avgudabilder, visade sig inte vara något annat än lögner, falska förhoppningar för filistéerna. Jehova befanns vara sanningen, den verklige Guden. Genom en sällsam gärning, som också hade med vatten att göra, gav han seger åt sin smorde konung, David, och bevarade på detta sätt Guds förebildliga rike med dess huvudstad på Sion. De falska gudarna förgicks.
4, 5. a) Vilka föreskrifter gav Jehova om hur ett andra angrepp från filistéerna mot kung David skulle slås tillbaka? b) Vilken utgång fick slaget, och på vilken sträcka ägde det rum?
4 Filistéerna hade emellertid inte lärt sig sin läxa. I hat mot Guds rike, där David satt på tronen på Sion, gjorde de ett nytt infall på rikets område. ”Men filistéerna drogo upp ännu en gång och spridde sig i Refaimsdalen. När David då frågade HERREN, svarade han: ’Du skall icke draga ditupp; du må kringgå dem bakifrån, så att du kommer över dem från det håll, där bakaträden stå. Så snart du sedan hör ljudet av steg i bakaträdens toppar, skynda då raskt fram, ty då har HERREN dragit ut framför dig till att slå filistéernas här.’ David gjorde, såsom HERREN hade bjudit honom.” ”Och de slogo filistéernas här och förföljde den från Gibeon ända till Geser. Och ryktet om David gick ut i alla länder, och HERREN lät fruktan för honom komma över alla folk.” — 2 Sam. 5:22—25; 1 Krön. 14:13—17.
5 På Guds befallning företog David den här gången inget frontangrepp mot Guds rikes fiender. Han gömde sig bakom bakaträd i filistéernas flank eller bakom deras rygg. När sedan den brusande vinden i trädtopparna ljöd likt trampet av en marscherande här, vilket utan tvivel kunde dränka ljudet från Davids egen angripande här, störtade David sig över filistéerna. Jehova hade också ryckt an mot filistéerna, och de bröt läger och flydde. Konung David och hans trupper förföljde dem och fortfor att slå dem på en sträcka av omkring 25 kilometer eller från staden Gibeon till Geser.
6. Vad hade Jehova i David lagt i Sion, och hur länge satt David på Jehovas tron trots filistéerna?
6 Med början vid Gibeon förrättade Jehova här ett ovanligt arbete gentemot dessa filistéer. Han arbetade för att försvara sitt förebildliga rike och sin smorde konung på Sion. I kung David hade Jehova i Sion lagt grundvalen för en kunglig styrande klass, en dynasti av konungar, som skulle nå höjden av sin härlighet i Jesus Kristus. Filistéerna var inriktade på att flytta bort denna konungsliga sten från Sions berg och störta ”Jehovas tron”. Men Jehovas vilja gick ut på något annat. Hans förebildliga rike triumferade. Hans konung, David, fortfor att regera på Sion i trettiotre år, tills hans son Salomo blev smord till konung på Sion och insatt på ”Jehovas tron” där. Kung David behöll alltså övertaget över filistéerna.
7. På vilket sätt existerar ”filisteism” i vår tid, var fortlever den, och vilket sällsamt ting har Jehova därför beslutat enligt Jesaja 10:21—23?
7 Dessa båda segrar, som Jehova vann på ett sällsamt sätt, tjänade som utomordentliga historiska exempel för Jehova Gud att hänvisa till vid beskrivningen av hans uppsåt för framtiden, ja, just för våra dagar. Också nu finns det vad man skulle kunna kalla filisteism eller illvilligt motstånd mot Guds verkliga rike, ett motstånd liknande det som de forntida filistéerna lade i dagen. Det existerar och fortlever i kristenheten, som gör anspråk på att vara delaktig i ett nytt förbund med Gud. Därför har han påbjudit något mycket sällsamt, en utrotning, något som har blivit beslutat och som han inte kommer att avvika ifrån. Jesaja brukades som en profet till att förtälja härom i dessa ord: ”Blott en kvarleva skall återvända, Jakobs kvarleva, till den mäktige Guden. Ty om än ditt folk, o Israel, skulle visa sig vara såsom sandkornen i havet, skall blott en kvarleva ibland dem återvända. En beslutad utrotning skall flöda fram i rättfärdighet, ty ett utrotande och ett strängt beslut skall den suveräne Herren, härskarornas Jehova, verkställa överallt i hela landet.” — Jes. 10:21—23, NW.
8. Över vilka kom denna utrotning först, men hur visar Paulus att en större uppfyllelse därav skulle ske i tider som i hans dagar ännu hörde framtiden till?
8 Utrotning kom över invånarna i Jerusalem och Juda i århundradet närmast efter det då Jesaja var verksam. Den kristne aposteln Paulus påvisar emellertid att en större uppfyllelse av utrotningen skulle inträffa i tider som då i hans dagar ännu hörde framtiden till, när han citerar från Jesaja och säger: ”Men om Israel ropar Esaias: ’Är än antalet av Israels barn såsom sanden i havet, så skall blott kvarlevan varda frälst, ty en avgörande och kort räkenskap skall Herren [Jehova, NW] hålla på jorden.’ Också i närvarande tid [har] en kvarleva trätt upp enligt ett utväljande [av Jehova Gud], tack vare oförtjänt godhet [från honom].” — Rom. 9:27, 28, 1878; 11:5, NW.
9. När blev det en andra utrotning, och vad kommer det att bli i vår tid?
9 Denna ”räkenskap ... på jorden” hölls av Jehova med Juda land och Jerusalem och resulterade i den utrotning av judarna som verkställdes av de romerska soldaterna år 70 e. Kr. Nu i vår tid kommer det att bli en slutlig utrotning.