Se till, att du inte förlorar din plats!

”Den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller.” — 1 Kor. 10:12.

1. Kan det vara någon fara för att man skall förlora sin plats i den nya världens samhälle?

DET är en sak att finna en pärla av mycket stort värde. Det är en helt annan sak att akta sig för att förlora den. Det var en sak för Adam och Eva att befinna sig i Edens fullkomliga lustgård, men sedan gällde det om de bevisade sig värdiga att stanna kvar i den för evigt. Såsom det påpekades i föregående artikel, är det viktigt för människor att utan dröjsmål finna och inta sin rätta plats i den nya världens samhälle av Jehovas vittnen. Men när de väl är där, blir det till och med ännu angelägnare att de troget och lojalt skall bevara denna dyrbara plats. Med andra ord, det är inte så mycket en fråga om vem som kommer in i sanningen som om vem som stannar kvar i sanningen, ty påståendet ”en gång frälst, alltid frälst” har ingen som helst grund. Aposteln Paulus’ fall är belysande. Det är nästan otänkbart att en sådan man som aposteln någonsin skulle förlora sin plats, men ändå såg han den ständigt närvarande faran av att göra just detta. Sin strävan att förhindra att något så olyckligt skulle ske uttrycker han i dessa ord: ”Jag kuvar min kropp och leder den som en slav, för att jag icke, sedan jag har predikat för andra, själv skulle på något sätt bliva underkänd.” Vi gör väl i att ta hans varning i akt. — 1 Kor. 9:27, NW.

2. Påpeka några av de fällor som har kommit andra att förlora.

² Det finns vissa försiktighetsmått som man kan vidta för att skydda sig mot att förlora sin privilegierade plats i den nya världens samhälle. En sådan skyddsåtgärd består i att ge akt på och undvika de misstag andra har begått och de fällor de har fastnat i. ”Den kloke ser faran och söker skydd; men de fåkunniga löpa åstad och få plikta därför.” (Ords. 22:3) För att troget kunna bevara din plats bör du alltså inte följa Satans, djävulens, onda handlingssätt. Han lät orättfärdighet, det vill säga laglöshet och uppror mot Jehovas organisation, slå rot i sitt hjärta. Utmana eller trotsa varken öppet eller i hemlighet Jehovas kanal eller förbindelseled, såsom Kora, Datan och Abiram gjorde, för att inte jorden må uppsluka dig och du förlora din plats bland dem som kommer att leva i den nya världen. Begå inte i hemlighet Akans synd genom att försöka vinna materiellt byte tvärtemot Jehovas befallningar. (1 Tim. 6: 9) Akans bekännelse, när han ertappades med de saker han tagit, kom för sent för att förhindra att han blev utesluten ur Guds församling. Ljug inte för Jehova eller för hans förordnade tjänare liksom Ananias och Safira gjorde, för att du inte må falla bort från din plats lika hastigt som de på fläcken föll ned döda. Uppträd inte skrymtaktigt och förråd Guds organisation åt de gudlösa kommunisterna eller andra av djävulens organisations hantlangare, liksom Judas Iskariot gjorde. Också detta är självmord. Alla dessa dåraktiga individer förlorade sina platser i Guds teokratiska organisation. (Hes. 28:3—15; Jes. 14:2—14; 4 Mos. 16:1—35; Jos. 7:1—26; Apg. 5:1—11; Matt. 27:3—5) Du får inte ens sakta farten och se dig tillbaka. ”Kom ihåg Lots hustru”, ty också hon förlorade både sin plats och sitt liv, när hon saktade farten och såg sig tillbaka. Var därför på din vakt och vandra välbetänkt, så att du inte snavar över något oförutsett hinder, förlorar fotfästet och faller bort ur Guds ynnest. ”Den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller.” — Luk. 17:32, NW; 1 Kor. 10:12.

3. Vilka uppmuntrande exempel har vi på sådana som ståndaktigt har bevarat sina platser?

³ I stället för att följa deras kurs, som har förlorat sina platser i Jehovas anordning, är det mycket bättre att efterlikna de dygderika exemplen från dem som har förblivit orubbliga oavsett vad som har kommit över dem i fråga om plågsamma prövningar och förledande frestelser. Det är en stor sky av dessa inspirerande exempel som omger oss, och aposteln Paulus nämner ett antal av dem i Hebréerna 11. Främst bland dessa trogna vittnen var Kristus Jesus; och vilket fullkomligt exempel är han inte på en som ståndaktigt har bevarat sin plats! Låt oss ”oavänt betrakta vår tros anförare och fullkomnare, Jesus. För den glädje som var honom förelagd uthärdade han en tortyrpåle, föraktande skammen, och har satt sig på Guds trons högra sida. Ja, betrakta noga den som har uthärdat sådan motsägelse av syndare, emot deras eget intresse, på det att ni icke må bliva trötta och giva tappt i edra själar.” — Hebr. 12:2, 3, NW.

4. Vilka skriftställen visar att Jehova kräver lydnad av oss alla?

⁴ Om Jesus, som så fullkomligt bevarade sin plats, är det skrivet: ”Fastän han var Son, lärde han lydnad av det som han led.” Om det var nödvändigt i Jehovas allvisa föranstaltning att utröna, om hans fullkomlige och enfödde Son lydigt skulle behålla sin plats under påfrestningar, hur mycket mer bör då inte vi bli prövade, vi som ”en gång [voro] oförnuftiga, olydiga, i det vi voro vilseledda, voro slavar under allehanda begärelser och nöjen”. (Hebr. 5:8; Tit. 3:3; NW) Lydnad för Jehova är ett av de förnämsta kraven på dem som bevarar sin plats, och den trogne Samuel betonade detta, när den högmodige kung Saul i olydnad avlägsnade sig från sin rätta plats. ”Nej, lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av vädurar.” (1 Sam. 15:22) ”Hören min röst”, befaller Jehova själv, ”så vill jag vara eder Gud, och I skolen vara mitt folk; och vandren i allt på den väg som jag bjuder eder, på det att det må gå eder väl.” Detta är det enda sättet att hålla sig kvar inom den organisation, vars Gud är Jehova, och detta förklarar varför det olydiga Israel såsom nation kom så långt från vägen, att det slutligen blev fullständigt avskuret. Den sorgliga historiska kommentaren lyder: ”Men de [Israels nation] ville icke höra eller böja sitt öra till mig, utan vandrade efter sina egna rådslag, i sina onda hjärtans hårdhet och veko tillbaka i stället för att gå framåt.” — Jer. 7:23, 24.

5. Hur kan vi undvika den olycka som drabbade det forntida Israel?

⁵ Om de som utgör det andliga Israel, vilket i denna tid representeras av kvarlevan, tillsammans med sina följeslagare av en god vilja skall kunna undvika den olycka som drabbade det forntida Israel, så måste de vara lydiga mot de ”överordnade myndigheterna”, Jehova Gud och Kristus Jesus. De måste också visa tillbörlig respekt för den centrala styrande kretsen och de resande representanterna för denna krets såväl som för tillsyningsmännen i församlingarna på de olika orterna. ”Må de äldre män som på rätt sätt äro föreståndare anses värda dubbel heder, i synnerhet de som arbeta hårt med att tala och undervisa.” ”Kom ihåg dem som styra eder, som hava talat Guds ord till eder; och när ni begrunda hur deras vandel utfaller, sök att efterlikna deras tro. Var lydiga mot dem som styra eder [taga ledningen ibland eder] och var undergivna, ty de hålla vakt över edra själar såsom de som skola avlägga räkenskap.” ”På samma sätt, ni yngre män, underordna eder de äldre männen.” — 1 Tim. 5:17; Hebr. 13:7, 17; 1 Petr. 5:5; NW.

6. Är det möjligt för dem som befinner sig i kommunistländer att ha en plats i den nya världens samhälle?

⁶ Villighet att underordna sig och lyda en myndighet som är tillsatt på rätt sätt är inte svår att prestera för dem som bevarar sin tillbörliga plats i den nya världens samhälle; men ibland nödgas Jehovas vittnen mot sin vilja underordna sig en oresonlig myndighet, människor som är ”svåra att vara till lags”, såsom till exempel i kommunistiska slavläger. Men om de, för det goda ”samvetets skull inför Gud”, lider svår hemsökelse och håller stånd under grym förföljelse, då kommer de säkert att i fortsättningen hålla fast vid sin så högt värderade plats i den nya världens samhälle trots det att de är isolerade från fysisk kontakt och avskurna från förbindelse med sina bröder och systrar i andra delar av världen. Ja, i själva verket är det så, att de genom sitt lidande för vad som är rättrådigt och sant endast följer Kristus Jesus, sitt fullkomliga mönster, tätt i spåren. — 1 Petr. 2:18—21, NW.

7. Vilken egenskap måste tillsyningsmän lägga i dagen, och varför?

⁷ Tillsyningsmännen och de ”som styra eder”, för vilka församlingens medlemmar visar undergivenhet, måste själva bevara sin tillbörliga plats i organisationen. De måste vara ödmjuka i sinne och inställning, de får inte spela husbönder eller diktatorer i sitt handlingssätt mot andra, de får inte vara förmätna inför Gud. I stället måste de ha samma sinnesinställning som Guds folks anförare och hövding alltid har haft, ty, säger aposteln: ”Bevara denna sinnesinställning i eder, som också fanns hos Kristus Jesus, vilken, fastän han var till i Guds gestalt, icke alls tänkte på att sätta sig i besittning av något, nämligen att han skulle bliva jämlik Gud. Nej, utan han utblottade sig själv och antog en slavs gestalt och blev lik människor. Vad mera var, när han befann sig i människoskepnad, ödmjukade han sig [ytterligare] och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle.” — Fil. 2:5—8, NW.

Bevara din plats genom att bära frukt

8. Vilken träffande illustration gav Jesus för att visa hur nödvändigt det är att man bevarar sin anvisade plats i Guds organisation?

⁸ Detta storslagna exempel på trogen lydnad och undergivenhet, Kristus Jesus, gav en mycket träffande illustration av hur de som är inympade i detta fruktbärande samhälle bör bevara sina respektive platser. ”Jag är det sanna vinträdet, och min Fader är vingårdsmannen”, sade han. Nåväl, ”var gren i mig som icke bär frukt tager han bort, och var och en som bär frukt rensar han, för att den må bära mera frukt”. Jesus understryker ytterligare hur nödvändigt det är att man håller sig kvar på sin plats, när han fortsätter: ”Förbliv i förening med mig, och jag i förening med eder. Alldeles som grenen icke kan bära frukt av sig själv, om den icke förblir i vinträdet, på samma sätt kunna icke heller ni göra det, om ni icke förbliva i förening med mig. Jag är vinträdet, ni äro grenarna. Den som förblir i förening med mig, och jag i förening med honom, denne bär mycken frukt, ty skilda från mig kunna ni icke göra någonting alls.” Lägg nu märke till de förskräckliga följder som drabbar envar som vill göra saker och ting på sitt eget sätt och inte är i överensstämmelse med Huvudet och andra i organisationen. ”Om någon icke förblir i förening med mig, kastas han ut såsom en gren och förtorkas, och människorna samla ihop dessa grenar och kasta dem i elden, och de brännas upp.” — Joh. 15:1—6, NW.

9. a) Hur bör man reagera för tillrättavisning? b) Vilken dom från Gud väntar dem som endast frambringar törnen och tistlar i stället för Rikets frukt?

⁹ Denna lämpliga illustration visar att om några i organisationen blir slappa eller vårdslösa i fråga om att bära Rikets frukt, så blir de rensade eller beskurna förmedelst sanningen, för att de må bli mera produktiva. (Joh. 15:2, 3) När man blir tillrättavisad, bör man därför inte bli förnärmad och ”slå bakut” mot organisationen, utan man gör mycket mera vist i att behålla sin plats och bära ännu mera frukt, ty de som är missnöjda blir kastade utanför. Om den eldsglödande tillintetgörelse, som väntar dem som faller bort från sin plats i Jehovas heliga vinträdslika organisation, är det skrivet: ”Ty det är omöjligt vad dem beträffar, som en gång för alla hava blivit upplysta och som hava smakat den himmelska fria gåvan och blivit delaktiga av helig ande och som hava smakat Guds rätta ord och de krafter som höra den kommande tingens ordning till, men som hava avfallit, att återuppliva dem till bättring, då de ju på nytt fastnagla för sig Guds Son vid pålen och utsätta honom för offentlig skam. Till exempel, den jord som dricker in regnet, vilket ofta kommer därpå, och ... [därefter] frambringar törnen och tistlar ... blir ... förkastad ..., och dess slut blir att den brännes.” — Hebr. 6:4—8, NW.

10. a) Hur bör vi skyla våra ofullkomligheters nakenhet? b) Varför är ”sinnets ödmjukhet” en så stor dygd?

¹⁰ Förutom dessa många exempel och illustrationer finns det också en hel del direkta råd i Skriften, vilka kommer att hjälpa var och en i den nya världens samhälle, som följer dem, att hålla sig kvar på sin plats. Då vi ju är födda i synd och avlade i missgärning, är vårt sinnelag av naturen allt annat än tilltalande. Vi bör därför överskyla våra ofullkomligheters nakenhet, och Skriften föreslår den klädnad som är tillbörlig att bruka. ”Må ni, såsom Guds utvalda, heliga och älskade, ikläda eder de ömma känslorna medlidande, vänlighet, sinnets ödmjukhet, mildhet och långmodighet. Fortsätt att hava fördrag med varandra och förlåta varandra villigt, om någon har orsak till klagomål mot en annan. Ja, såsom Jehova villigt förlät eder, så handla också ni på samma sätt.” ”Sinnets ödmjukhet” är en stor dygd. Den bevarar en från att bli skrytsam, från att bli högmodig eller upphöja sig själv därför att man har större bildning eller ekonomiskt eller socialt är bättre situerad eller därför att man, som man menar, har en högre ställning inom organisationen. Vi bör komma ihåg att ”icke många som voro visa efter köttet blevo kallade, icke många mäktiga, icke många av förnämlig släkt. Men det som för världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att han skulle låta de visa komma på skam. Och det som i världen var svagt, det utvalde Gud, för att han skulle låta det starka komma på skam. Och det som i världen var ringa och föraktat, det utvalde Gud — ja, det som ingenting var — för att han skulle göra det till intet, som någonting var.” Varför? Paulus framhäver vikten av ödmjukhet, när han svarar: ”Han ville icke, att något kött skulle kunna berömma sig inför Gud.” — Ps. 51:7; Kol. 3:12, 13, NW; 1 Kor. 1:26—29.

Kärlekens band håller oss på plats

11. Vilket särskilt band sammanhåller de sanna kristna?

¹¹ Vilka vackra kläder — ömma känslor, vänlighet, sinnets ödmjukhet, mildhet och långmodighet! Men dessa är inte tillräckliga för att överskyla våra ofullkomligheter. Aposteln fogar ytterligare en persedel till denna klädedräkt, vilken måste bäras av alla dem som identifieras med det samhälle som är nytt och helt och hållet olika det nuvarande systemet med dess själviskhet och lystnad. ”Men förutom allt detta ikläd eder kärleken, ty den är ett fullkomligt föreningsband.” Ja, i sanning, kärlek först och främst till Jehova och Kristus Jesus och vidare kärlek till varandra är ett band eller ett bindemedel, som kommer att identifiera oss och hålla oss fast i Guds organisation. — Kol. 3:14, NW; Joh. 13:34, 35.

12. Vilka vanor bör medlemmarna av den nya världens samhälle undvika, när de vandrar ordningsfullt?

¹² När var och en pryder sig med dessa gudaktiga egenskaper, är ingen avundsjuk på en annan eller åtrår den plats och ställning som en annan har fått sig anvisad. Det råder ingen konkurrens mellan dem som hör till den nya världens samhälle. Samarbete, inte konkurrens, är en av de höga principerna i Guds organisation. Det finns heller inte rum för uppblåsta jag eller egoistiska vanor bland Jehovas vittnen, ty om någon följde en sådan kurs, skulle han gå i otakt med de övriga, vandra oordentligt och alltså inte i överensstämmelse med teokratiska föreskrifter. ”Om vi leva genom ande, så låt oss också fortsätta att vandra ordningsfullt genom ande. Låt oss icke bliva självupptagna, så att vi uppegga varandra till tävlan inbördes och avundas varandra.” ”Gör min glädje fullständig, i det ni äro likasinnade och hava samma kärlek, i det ni äro förenade till själen och bevara en och samma tanke i sinnet och icke göra något av stridslystnad eller av självupptagenhet, utan med sinnets ödmjukhet hålla före att de andra äro eder överlägsna, och icke med personligt intresse hålla ett vaksamt öga bara på edra egna angelägenheter, utan också med personligt intresse beakta de andras.” — Gal. 5:25, 26; Fil. 2:2—4; NW.

13. Finns det rum i denna teokratiska organisation för skvallerbyttor och sådana som lägger sig i andras angelägenheter?

¹³ Att detta samarbete till ömsesidig hjälp anbefalls åt medlemmarna av den nya världens samhälle betyder förvisso inte att några individer vare sig tillråds eller tillåts att beskäftigt blanda sig i andra människors göranden och låtanden. Sannerligen, om några skulle snoka i andras privata förhållanden, blanda sig i dem och i strid med Skriften ta befattning med dem, så skulle de ha övergivit sin tillbörliga plats och skulle vandra alltigenom oordentligt. Håller inte samme skribent vidräkning med dem som ”löpa omkring i husen” och är ”skvalleraktiga och begivna på att lägga sig i andra människors angelägenheter”? Låt ”eder strävan gå ut på att leva i stillhet och att sköta eder egen syssla ... så att ni kunna vandra tillbörligt”. ”Ty vi höra att somliga ibland eder vandra oordentligt och icke alls arbeta, utan blanda sig i sådant som icke kommer dem vid.” (1 Tim. 5:3; 1 Tess. 4:1, 12; 2 Tess. 3:11; NW) Aposteln Petrus går så långt som till att hänföra dem som beskäftigt lägger sig i andra människors förhållanden till samma kategori som tjuvar och mördare, och Skriften säger att platsen för mördare och deras stallbröder är helt och hållet utanför den nya världens tingens ordning. — 1 Petr. 4:15; Upp. 22:15.

14. Vilka hälsosamma och gagneliga verkningar kommer av ömsesidigt samarbete?

¹⁴ Det nyttiga samarbete, som råder mellan Jehovas vittnen, är därför en hälsosam, upplyftande och stärkande kraft, varigenom både de starka och de svaga får ömsesidig hjälp. Den liknar mycket det bistånd och den hjälp som de enskilda lemmarna i människokroppen ger varandra, så att alla är i stånd till att behålla sin organiska plats i kroppen. ”Låt oss ... genom kärlek växa upp i allting till honom som är huvudet, Kristus. Från honom verkar hela kroppen — genom att den är harmoniskt sammanfogad och eftersom den är danad till att samarbeta genom varje led, som giver vad som behoves, enligt varje särskild lems funktion i tillbörligt mått — för kroppens tillväxt till sin egen uppbyggelse i kärlek.” — Ef. 4:15, 16, NW.

15. a) I vilken utsträckning måste det råda enhet i ting som har att göra med lära och förkunnelse? b) Vilket varnande exempel finner vi i Mirjams fall?

¹⁵ Detta samarbete från vars och ens sida i denna kroppliknande organisation sker inte bara vad angår fysiska förhållanden vid församlingens möten eller när det gäller att hjälpa varandra i den offentliga predikoverksamheten. Det inbegriper också en harmonisk förening med organisationens Huvud i andliga ting som har att göra med lära och förkunnelse. ”Nu uppmanar jag eder, bröder, genom vår Herres, Jesu Kristi, namn, att ni alla må tala i överensstämmelse med varandra och icke låta några söndringar vara bland eder, utan att ni må vara på ett väl avpassat sätt förenade i samma sinne och i samma tänkesätt.” Där kan inte finnas några söndringar i fråga om tro och förkunnelse av bibelns sanningar. Om någon i organisationen skulle upphäva sig som uttolkare av nya och främmande läror, som inte är grundade på den uppenbarade Skriften, och i strid med vad Herren Gud har bragt i ljuset genom sin teokratiska organisation, så skulle följaktligen denne individ vara fullständigt borta från sin plats, lika borta som den spetälska Mirjam var, när hon hölls i karantän utanför Israels läger, därför att hon hade försökt vålla söndring i detta forntida teokratiska samhälle. — 1 Kor. 1:10, NW; 4 Mos. 12:1—15.

16. Vad måste vi göra för att stanna kvar i selen såsom ”slavar” åt Jehova och Kristus?

¹⁶ Underdånig tjänst under de ”överordnade myndigheterna”, Jehova Gud och hans konung, Kristus, fordras också av alla dem som bevarar sina platser. ”Var slavar åt Jehova”, säger Skriften. ”Vadhelst ni göra, arbeta på det av hela eder själ, såsom för Jehova och icke för människor, ty ni veta att det är från Jehova ni skola få mottaga arvets behöriga belöning.” De som är villiga slavar åt Jehova är också frivilliga ”slavar åt Kristus, Mästaren”. (Rom. 12:11; Kol. 3:23, 24; NW) Till dem utfärdar denne kärleksfulle Mästare och husbonde denna inbjudan: ”Tag mitt ok på eder och bliv mina lärjungar. ... Ty mitt ok är välgörande, och min börda är lätt.” Det är alltså här, ni medlemmar av den nya världens samhälle, som er rätta plats är — under Kristi lätta ok av tjänst, där ni drar tillsammans med honom och hans organisation. Det finns ingen plats i denna teokratiska organisation för några som håller igen och som måste drivas fram eller för sådana som ovilligt och trögt släpar sig fram på ett halvhjärtat sätt eller för dem som hoppar över skaklarna och envist vill gå sin egen väg. Jehovas frivilliga slavar är och måste vara ihärdiga arbetare, villiga arbetare, flitiga arbetare, som gärna och med glädje går i ok med Kristus Jesus och varandra och använder sitt sinne och sin kropp och alla sina förmågor och fysiska krafter till att befrämja Rikets intressen. Detta var vad Jesus gjorde, och Jehovas vittnen i vår tid har privilegiet att vara sändebud å Kristi vägnar. — Matt. 11:29, 30, NW; 2 Kor. 5:20.

17. Vad krävs av alla dem som bevarar sin plats, när det blir fråga om att uthärda och hålla sitt förbund?

¹⁷ ”Ingen som har satt sin hand till en plog och ser på det som han har bakom sig är lämplig för Guds rike.” Här uttalade Jesus en viktig princip, nämligen den att det är uthärdande som vinner. Uthärdande krävs av alla dem som kommer att behålla sin plats i den nya världens samhälle. ”Det är den som har uthärdat intill slutet som skall bliva frälst.” ”Bevisa dig trogen, även om det är förbundet med dödsfara, så skall jag giva dig livets krona.” (Luk. 9:62; Matt. 24:13; Upp. 2:10; NW) När vi en gång har åtagit oss de förpliktelser som följer med ett teokratiskt förordnande, så krävs det att vi troget håller fast vid denna uppgift. Bli aldrig en desertör, en som sviker, ty de som gör det blir underkända av Jehova och avlägsnas från sina förordnade poster. Demas var en sådan som svek, en som övergav sina teokratiska privilegier, helt enkelt därför att ”han älskade den närvarande tingens ordning”. Judas Iskariot var en annan desertör, och han förlorade allt hopp om att få återvända till en plats i livet. Det var sedan denne otrogne individ hade blivit bortvisad från den sista påskmåltiden som Jesus sade till de trogna elva som var kvar: ”Ni äro ... de som hava förblivit hos mig i mina prövningar; och jag sluter ett förbund med eder, alldeles såsom min Fader har slutit ett förbund med mig, om ett rike.” Eftersom förbundsbrytare och de som är ”falska i fråga om avtal”, såsom till exempel desertörer, ”äro förtjänta av döden”, så blir det av allt övervägande betydelse att hålla sitt förbund. — 2 Tim. 4:10; Luk. 22:28, 29; Rom. 1:31, 32; NW.

18. Vad blir alltså det gagneliga resultatet av att vi bevarar vår rätta plats i den nya världens samhälle?

¹⁸ Må därför ni, som hör till den nya världens samhälle, ni allesammans, med uthärdande bevisa er trogna de löften ni gav, när ni överlämnade er åt Gud. Fortsätt att ”behålla ett fast grepp om livets ord”. Förlora aldrig detta grepp, så kommer ni aldrig att förlora er plats. Och när ni nu bevarar er plats i den nya världens samhälle, kommer ni att bevisa er värdiga att få leva för evigt, antingen förenade med Kristus Jesus i himlarna eller här på jorden under lika fullkomliga förhållanden som i Eden — allt till er eviga välsignelse och välgång och, framför allt, till ära för Jehovas allraheligaste ord och namn, som därigenom blir hävdade och förhärligade! — Fil. 2:16, NW.

(The Watchtower, 15 juli 1958)