De falska herdarna jämrar sig

KRISTENHETENS präster och predikanter har förmätet tillvällat sig rollen som herdar för sina hjordar. De försummar att själva ge fåren föda men jämrar sig när de lägger märke till att Jehovas sanna herdar ger föda åt de fårliknande människorna, ty det betyder att deras betesmarker blir ödelagda. En illustration härav finner vi i det som här skall omtalas och som tilldrog sig i en stad i staten New York i senare delen av 1955.

Hustrun i ett hem hade under någon tid studerat tillsammans med Jehovas vittnen då och då, men mannen hade bara studerat några veckor, när de skrev till pastorn i deras lutherska församling, att de ville bli Jehovas vittnen. Därpå gick denne på besök till dem och gjorde i två timmar fåfänga ansträngningar att få dem att ändra beslut. På hans förslag ordnades ett sammanträffande med vittnena, och man diskuterade ämnet treenigheten.

Vid samtalets slut sade mannen till sin pastor: ”Pastor B., det är vittnena som har vunnit i första omgången. Jag har aldrig riktigt vetat vad treenigheten är för något, och nu då jag vet det, vet jag också att det inte är någon mening i den.” Pastorn svarade: ”Naturligtvis är det ingen mening i den. Men när bibeln inte ger någon förnuftig mening, så bör inte vi heller göra det.”

Man kom överens om att komma tillsammans igen följande vecka, den här gången för att dryfta ämnet helvetet. Emellertid telefonerade pastorn senare och sade, att han inte kunde komma som det var sagt, men att han gärna skulle komma veckan därpå och då ta en vän med sig. Under tiden skaffade sig vittnena med hjälp av en luthersk encyklopedi kännedom om vad de lutherska teologerna egentligen lärde i olika religiösa ämnen. Följande vecka kom så pastorn, inte med bara en vän, utan med två, som båda också var präster men av vilka den ene tycktes ha större auktoritet än de andra.

Under diskussionen om helvetet kom den frågan upp, om helveteselden var bokstavlig eller inte. Den som hade större auktoritet framhöll med eftertryck, att den var bokstavlig, helvetet var ett hett ställe. När man visade honom att den lutherska encyklopedien gjorde gällande att elden inte var bokstavlig, blev han ond och ansträngde sig för att förneka, att han hade sagt att det verkligen var hett i helvetet.

Därpå kom ämnet världens ände på tapeten. Prästerna påstod att världen skulle bli förstörd bokstavligen och anförde som bevis 2 Petrus 3:10. Eftersom vittnena hade funnit att lutherska dogmatiker var oeniga med varandra i denna sak, i det att några, såsom Gerhardt, Quenstedt och Calovius, förmenade att jorden skall förstöras bokstavligen, under det att andra, såsom Luther själv och Brenz, ansåg att endast jordens nuvarande gestalt skall försvinna, frågade man prästerna vilken grupp de var ense med. ”Med Luther naturligtvis!” blev svaret.

När det påpekades att Luther inte trodde att den bokstavliga jorden skulle förstöras och att lutherska teologer inte var ense i denna sak, påstod prästerna att deras encyklopedi inte sade någonting sådant, och när de fick se svart på vitt på att den gjorde det, försökte de bortförklara den klara och tydliga framställningen. Det var påtagligt att de inte hade haft reda på denna bristande överensstämmelse bland deras egna teologer. En av dem förlorade behärskningen och lutade sig över bordet och skrek att det var löjligt av okunniga lekmän att tala om för dem vad de trodde osv.

Mannen i huset bemötte honom genom att säga att det var mera mening i Jehovas vittnens trossatser. Hånfullt utlät sig då en av prästerna: ”Ni med era dumma, futtiga små hjärnor måste förstås pressa ihop alla skriftställen för att få det hela att stämma. Det här är den dummaste och mest småskurna lära jag någonsin har hört talas om.”

Under diskussionens gång den kvällen sade prästerna att Gud hade blivit gäckad i sitt uppsåt, därför att alla inte kommer att bli frälsta, fastän han skulle vilja att de bleve det. När det blev tid för prästerna att bryta upp, reste sig den av dem som tycktes ha den största auktoriteten och sade: ”Jag vill bara säga det, att det här har varit den avskyvärdaste aftonen i mitt liv, den som har berett mig den största besvikelsen, och om jag hade vetat, att den skulle bli sådan, skulle jag aldrig ha kommit.” Efter ytterligare några uttalanden angående helvetet gick också de andra båda prästerna.

De bägge makarna fröjdade sig över den seger som sanningen hade vunnit. Sedan dess tar de ständigt allt större del i att predika de goda nyheterna om Riket och tar regelbundet till sig föda vid Jehovas bord, som är dukat för dem i Rikets sal där på orten.

”Hör, huru herdarna ropa, huru de väldige i hjorden jämra sig! Ty HERREN ödelägger deras betesmark.” Dessa Jeremias profetiska ord, som skrevs för omkring två tusen fem hundra år sedan, uppfylls i sanning i våra dagar. — Jer. 25:36.