Varför biskoparna protesterar nu
”ALDRIG någonsin tidigare har mänskligheten varit så nära total självutrotning som den är nu.” Med dessa ord höjde Kyrkornas världsråds sjätte generalförsamling, som förra sommaren sammanträdde i Vancouver i Canada, en varningens röst mot atombomben. De uppmanade till kärnvapennedrustning och deklarerade: ”Kärnvapen i avskräckande syfte är moraliskt oacceptabelt, därför att det grundar sig på sannolikheten av ett avsiktligt bruk av kärnvapen.”
Några månader tidigare, i maj 1983, hade de romersk-katolska biskoparna i Förenta staterna publicerat den slutliga ordalydelsen till ett lånet brev betitlat ”Uppfordran till fred: Guds löfte och vårt gensvar”. I detta brev yrkade de på en minskning av de nuvarande kärnvapenarsenalerna och ett stopp för ”provningarna, framställandet och spridningen av nya kärnvapensystem”. De betonade: ”Det får inte råda något tvivel om vår djupa skepsis beträffande det moraliskt acceptabla i något som helst bruk av kärnvapen.”
Detta var två av de mer framträdande uttalanden mot kärnvapen som nyligen har gjorts av religiösa ledare. Somliga har reagerat med gillande på biskoparnas ställningstagande i frågan om kärnvapen. En presbyteriansk präst, som citeras i The New York Times, sade beträffande det amerikanska biskopsbrevet: ”I det hör man samvetets inre röst, som inte bara talar till katolikerna, utan till oss alla som amerikaner och anständiga människor. ... Gud välsigne de katolska biskoparna.”
Andra är mer kritiska. Filosofen Sidney Hook sade: ”Biskoparnas uttalande är ovederhäftigt, orealistiskt och moraliskt oansvarigt.” Och den konservativa aktivisten Phyllis Schlafly uppges ha sagt att biskoparnas uttalande är farligt därför att det leder katolikerna till ”pacifism ... och nedrustning och kärlek till ryssarna”.
Men med tanke på prästerskapets långa historia av inblandning i krig och alla de positiva uttalanden om kärnvapen som de religiösa ledarna har gjort under de år som har gått sedan andra världskriget, innebär ändå dessa kommentarer mot kärnvapen på senare tid en förbluffande helomvändning. Varför denna ändrade inställning?
Fyrtio år för sent
Det amerikanska biskopsbrevet kommer med ett försök till förklaring: ”Kärnvapenmakternas destruktiva potential utgör i dag ett hot mot själva människan, mot den civilisation vi under lång tid byggt upp och till och med mot hela världsordningen.” Men så har det ju varit ända sedan atombomberna exploderade över Hiroshima och Nagasaki för nästan 40 år sedan. Varför höjdes inget ramaskri då?
Kyrkornas världsråd säger: ”Vi anser att varje avsikt att använda massförstörelsevapen är ett i högsta grad omänskligt vanhelgande av Kristi sinne och anda som borde finnas inom oss.” Men var inte samma ord tillämpliga under det senaste världskriget, då hundratusentals civila slaktades? Ändå var det mycket få religiösa ledare som protesterade då.
Kärnfysikern Harold M. Agnew uttryckte sin åsikt rakt på sak: ”Jag anser att de är skrymtare, eftersom de tycks acceptera att konventionellt krig är helt i sin ordning men inte kärnvapenkrig. På grund av kärnvapnens förstörelsekraft är för första gången i historien riskerna för dem som fattar besluten om att ta del i krigföring lika stora som för de unga människor som traditionsenligt sänds ut för att verkställa de äldres beslut. Kyrkornas och alla de andra beslutsfattarnas vinkällare, materiella rikedomar och andra tillgångar är således inte längre skyddade i händelse av ett kärnvapenkrig. Vi är allesammans inbegripna.”
Det ligger kanske något i kolumnisten James Restons yttrande. Han sade: ”Kyrkan stöder fredsrörelsen, och rörelsen ger ny kraft och målmedvetenhet åt kyrkan i dess kamp för att göra sin röst hörd i den icke-kyrkliga världen.” (Kursiverat av oss) Skulle det kunna vara så att biskoparna också försöker återvinna prestige och förlorat inflytande genom att ta ledningen i den allt populärare antikärnvapenrörelsen?
Detta väcker ännu en fråga:
Kommer det att göra någon skillnad?
”Som ett dokument i lärofrågor är [det amerikanska] biskopsbrevet avsett att utöva moraliskt inflytande i frågan om krig och fred.” Så uttryckte sig teologen Richard B. Miller i tidskriften Bulletin of the Atomic Scientists. Men hur stort ”moraliskt inflytande” kommer de religiösa ledarna egentligen att få?
Kommer de sovjetiska ledarna att lyssna till biskoparnas varningar? Eller är det troligt att Förenta staterna plötsligt kommer att lägga om kursen? Nej, det uppges att regeringen till och med när de katolska biskoparna höll på att iordningställa brevet försökte övertala dem att utforma det mera i överensstämmelse med dess politiska linje!
Och hur är det med dem som försörjer sig på kärnvapen? De amerikanska biskoparna lämnade vägen öppen för dem som arbetar med att producera sådana vapen att fortsätta att göra detta om de så önskade. De underlät också att uppmuntra dem som arbetar inom det militära att vägra att övas i bruket av kärnvapen. De flesta av dem som är engagerade i framställandet och bruket av kärnvapen kommer därför med största sannolikhet att anse sig ha anledning att fortsätta som tidigare.
Vad biskoparna glömde
Sanningen är att biskoparna har kommit med fel svar på fel fråga. Kärnvapenkapplöpningen är bara ett symptom. Den verkliga sjukdom som hemsöker mänskligheten ligger mycket djupare. Även om biskoparna på något sätt skulle lyckas övertala politikerna att avlägsna kärnvapenhotet, kommer andra faror att komma i dess ställe, om inte det grundläggande problemet behandlas.
Ett uttalande av aposteln Johannes visar hur mycket mer komplicerat problemet är än de flesta människor tror. Han sade: ”Hela världen befinner sig i den ondes våld.” (1 Johannes 5:19) Det finns alltså osynliga personligheter som är inblandade, däribland Satan, djävulen, som i bibeln kallas ”denna tingens ordnings gud”. — 2 Korintierna 4:4.
Det är sant att många människor i våra dagar inte tror på Satan. Men biskoparna måste väl göra det. Och de måste också veta att Satan, enligt bibeln, har utnyttjat människors upproriskhet för att främja sina egna intressen, precis som en mästerlig schackspelare, som flyttar om pjäserna på ett schackbräde. Att människor försöker införa varaktig fred i världen genom politiska medel är som om pjäserna på schackbrädet skulle försöka sluta fred med varandra utan att fästa avseende vid schackspelaren, som kastar sin hotande skugga över dem. Satan ligger bakom mycket av det som händer på jorden i våra dagar, och varje föreslagen lösning som inte tar honom med i beräkningen är dömd att misslyckas. — Uppenbarelseboken 12:12.
Hur är det då med kommentaren: ”Kärnvapenmakternas destruktiva potential utgör i dag ett hot mot ... hela världsordningen”? Människor kan visserligen ha makten att åstadkomma stor förödelse på denna jord, men tror biskoparna att de kommer att göra det? Har de glömt att Gud genom aposteln Johannes förutsade att han skulle ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden”? — Uppenbarelseboken 11:18.
Ja, för nära 2.000 år sedan förutsåg Gud att människan skulle komma dithän att hon skulle kunna fördärva jorden, och han sade att han inte skulle tillåta det. Bibeln ger i stället följande löfte: ”Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon inte vacklar till evig tid.” — Psalm 104:5.
Det verkliga problemet — och dess lösning
I sitt andra utkast till brevet talade de amerikanska biskoparna om ”en värld av suveräna stater utan centraliserad styrelse”. Här närmar de sig det verkliga problemet — och dess lösning! Det är en fråga om styrelse.
Tänk på alla de svårigheter mänskligheten har fått utstå därför att den har styrts av själviska, nationalistiska regeringar; som alla ”befinner sig i den ondes våld”. (1 Johannes 5:19) Om mänskligheten vore förenad under en enda regering som var underställd den Rättfärdige, Jehova Gud, skulle det förvisso inte finnas något hot om kärnvapenförstöring, och många andra problem skulle också lösas.
Skulle detta någonsin kunna inträffa? I ord som de flesta skolbarn kan utantill sade Jesus att det skulle kunna bli så, när han lärde oss att bedja: ”Tillkomma ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.” (Matteus 6:10, 1917) Religiösa ledare talar ibland om Guds rike. Men vanligtvis underlåter de att förklara att Guds rike är en verklig regering med verklig makt och att det härskar nu. Snart kommer det att på ett avgörande sätt ingripa mot regeringarna här på jorden. ”I de kungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike som aldrig i evighet skall förstöras. ... Det skall krossa och göra slut på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen.” — Daniel 2:44.
Gud har makt att sätta stopp för Satans verksamhet, och han kommer att göra detta genom sitt rike. (Uppenbarelseboken 20:1—3) Vidare har han makt att sätta stopp för nationernas vanvettiga handlande. Han både kan och vill ”döma mellan många folk och skipa rätt åt mäktiga hednafolk, ända bort i fjärran land”. (Mika 4:3) Kommer han att avlägsna kärnvapenhotet? Ja, och till och med allt krigshot. ”Han stillar strider intill jordens ända, bågen bryter han sönder och bräcker spjutet, i eld bränner han upp stridsvagnarna.” — Psalm 46:10.
De mordiska eldklot som steg upp över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 påminde oss mer än något annat om mänsklighetens behov av Guds rike. Huruvida några fler atombomber kommer att fällas i vredesmod vet vi inte. Men vad vi vet är att Gud inte kommer att tillåta människan att förstöra jorden. Han kommer inte att tillåta att mänskligheten blir utrotad, och han kommer inte att tillåta att nationerna fortsätter att terrorisera mänskligheten i all evighet. — Jesaja 45:18.
Är Guds rike ett realistiskt hopp? Biskoparna anser tydligen inte det, eftersom de erbjuder politiska lösningar. Men vi inbjuder dig ändå att själv undersöka saken och se vad du nu kan göra rent praktiskt för att bringa ditt liv i samklang med den enda verkliga lösningen.
Endast Gud har makt att rädda oss ur denna farliga situation. Han har tillkännagett sitt uppsåt att göra detta.
[Ruta/Bild på sidan 6]
Läran om ”rättfärdigt krig”
Kristenheten har av tradition understött krig, och dess teologer har utvecklat något som kallas läran om ”rättfärdigt krig”. Enligt vissa förklaringar till denna lära anses ett krig vara ”rättfärdigt” om det:
● Förklaras av lagstadgad myndighet (dvs. en laglig regering)
● Utkämpas för en rättfärdig sak
● Utkämpas med ett gott uppsåt (dvs. för att försöka nå en uppgörelse och utan onödiga våldshandlingar)
● Utkämpas som en sista utväg
● Utkämpas med utsikt till seger
● Och om vållad skada står i proportion till de förväntade goda resultaten. Direkt dödande av icke stridande är också förbjudet i ett ”rättfärdigt” krig.
Många religiösa ledare anser att atombomben har gjort varje lära om ”rättfärdigt krig” föråldrad på grund av den fruktansvärda förstörelse ett kärnvapenkrig skulle åstadkomma. Men är det först nu denna lära ifrågasätts?
Hur förhåller det sig med andra världskriget, för att bara nämna ett exempel? Under det kriget välsignade de religiösa ledarna båda de stridande sidorna. Ändå kan väl knappast båda sidor ha kämpat för en rättfärdig sak eller med ett gott uppsåt. Civila mål som till exempel London, Dresden och Tokyo bombades, och ett ohyggligt stort antal oskyldiga civila dödades. Ändå fortsatte de religiösa ledarna att understödja kriget.
Faktum är att kristenhetens ledare alltid har varit redo att kalla ett krig ”rättfärdigt” om det har utkämpats av det land de har råkat bo i, även om det har resulterat i att medlemmar av deras hjordar har kämpat mot och dödat sina medbröder i andra nationer. Härvidlag har de inte ådagalagt Kristi anda, utan en som mer liknar den som den amerikanske patrioten Stephen Decatur lade i dagen, då han gjorde sitt berömda uttalande: ”Vårt land — det må ha rätt eller orätt!”