Är de sig lika när de kommer tillbaka?

”JAG har blivit granatchockad och bombchockad”, skrev John på sin sjukhusbädd. ”Jag är naturligtvis inte sinnessjuk, men jag har levt som en barbar.” Han tillade: ”Såren som tillfogats mig av bajonetter och granatsplitter har emellertid läkt. De flesta av oss kommer att vara ganska bra om sex månader, men ingen av oss kommer att vara helt återställd på flera år.” Dessa ord kom från en soldat i andra världskriget, en soldat som just hade överlevt ett av de värsta blodbaden under striderna i södra Stilla havet — Guadalcanal.

Johns tillstånd påminner mycket om tillståndet för millioner andra soldater som återvänt från de många krig som utkämpats under 1900-talet. Många drabbades av det som kallas granatchock, stridströtthet eller, för att använda en modernare term, posttraumatiskt stressbesvär.a Vilken beteckningen än är innebär detta att striderna har lämnat djupa ärr i sinnet.

Tar det verkligen flera år att fullständigt läka sådana sår? Är sådana personer mentalt skadade för hela livet? Och vad värre är: Är de ”kringvandrande tidsinställda bomber”, som när som helst kan låta okontrollerad förbittring gå ut över intet ont anande människor i deras närhet?

Hur påverkas de?

Den framträdande psykiatrikern dr Lawrence Kolb, som är anställd av det federala organet Veterans Administration i USA, har arbetat i mer än 35 år med soldater som lider av mentala störningar till följd av krigsupplevelser. I en intervju gjord av en korrespondent för Vakna! sade han: ”Jag har arbetat med män som blev svårt mentalt skadade till följd av andra världskriget och likaså Koreakriget. Jag har sett många olika soldater, också en del ryska soldater, återvända från andra världskriget. Nu arbetar jag i synnerhet med sådana som upplevt det värsta av striderna i Vietnam. Alla dessa har vissa gemensamma symptom.”

”De är på helspänn, rastlösa och mycket känsliga för starka ljud”, fortsatte dr Kolb. ”De drömmer ofta om kriget, och många har svårt att sova. De reagerar kraftigt på starka ljud som påminner om kriget, och många ser striderna för sin inre syn och tror faktiskt ibland att de är tillbaka i kriget. Detta tillstånd är ofta förbundet med djup depression och starka skuldkänslor. De undrar varför just de överlevde men inte deras kamrater.”

Harley, som var med om häftiga strider till sjöss under andra världskriget, erkänner att han under några år efter kriget plågades av mardrömmar om striderna. Det hände ofta att han ropade i sömnen: ”Håll utkik! Se upp!” Och då han vaknade, var han genomsvettig. I desperation köpte han en liten radioapparat och lade den under kudden i hopp om att den skulle skingra drömmarna! Johnny, en annan veteran från andra världskriget, var med i striderna i Europa. Han hade inte bara problem med mardrömmar, utan han blev också ofta väckt av att hans hustru, som låg i sängen bredvid, slog med armarna. Han hade tagit struptag på henne. Men i båda dessa fall blev sådana drömmar med tiden mera sällsynta och mindre intensiva.

Skuldkänslor och depression

Många soldater kände det som att det var deras plikt att döda. De blev belönade om de gjorde det bra, och därför överväldigades de inte av skuldkänslor efter kriget.

”När man är i strid, kan man bara tänka på att klara sig själv”, berättade Johnny. ”Ens förnuft får ge vika för djurlika instinkter. Man gör allt för att förbli vid liv och komma hem.”

Sedan tillade han: ”Det var inget större problem att döda på långt håll. Men vi skulle angripa på natten, och när man en gång fått ögonkontakt med de fiendesoldater som man sedan dödade, fastnade det i sinnet.” Sådana sammanstötningar man mot man eller onödigt eller orättvist dödande lämnade ofta djupa känslomässiga ärr hos männen, och detta skapade skuldkänslor och depression.b

Men hos andra soldater härrör inte skuldkänslorna och den därmed förbundna depressionen från handlingar mot fienden. Det berättas till exempel att en 25-årig stridsflygare blev intagen på sjukhus efter sitt tjugofemte uppdrag. Han var spänd och djupt deprimerad. Han hade talsvårigheter. Han hade i ett fruktlöst försök att minska sin oro börjat dricka omåttligt. Under behandling avslöjade han till slut att han som flygledare kände sig skyldig till att en av hans medpiloter dog i samband med att denne blev nerskjuten under ett uppdrag. ”Å, om jag bara hade pekat ut en annan plats, ett säkrare mål”, snyftade den unge mannen. ”Om jag hade begett mig till en annan plats, skulle han inte ha blivit träffad. ... Jag kan inte glömma honom.”

Sinnesvillor

David, en veteran från Vietnamkriget, återvände hem efter att ha upplevt obeskrivlig brutalitet. Bilder från blodbad, som få människor skulle kunna föreställa sig, hade för alltid etsats in i hans sinne. En dag strax efter det att han hade återvänt åkte han och hans hustru i en öppen bil. Hans hustru Elaine förklarar vad som hände. ”En av de mötande bilarna baktände med en kraftig smäll. Utan att tänka försökte David, som körde, hoppa ur bilen. Halvvägs ute insåg han vad han höll på att göra och sade: ’Jag är ju inte i Vietnam. Det är ingen som skjuter på mig.’ Jag började skrika: ’Vad är det du gör! Du kan inte göra så!’” På något förunderligt sätt lyckades de hålla kvar bilen på vägen.

Ofta kan ljudet av sirener eller flygplan få en veteran att tro att han är mitt uppe i striderna igen. I sitt hem kan han till och med krypa under möbler för att få skydd. Somliga krigsveteraner kan, om de blir störda medan de sover, hoppa upp ur sängen och inta stridsställning som om de vore redo att döda. I vissa fall kan sådana besvär förekomma under flera år. På grund av massmedias uppseendeväckande rapportering om sådana händelser betraktar många människor de män som återvänder från krig som ”kringvandrande tidsinställda bomber” med benägenhet att ta till våld — antingen medvetet eller omedvetet.

Är de mera våldsinriktade?

Av en undersökning gjord bland flera hundra män som varit med i Vietnamkriget framgick det faktiskt att endast en ”minoritet av veteraner” hade svårigheter med att behärska sina våldspräglade känslor. Rapporten i Archives of General Psychiatry framhöll:

”Trots att det har skrivits mycket om att krigsveteraner skulle vara mera våldsinriktade har det visat sig att endast en relativt liten minoritet av soldaterna hade allvarliga svårigheter med att behärska aggressiva tendenser. Även om 40 procent av dem uppgavs vara mera lättretliga och ha lättare för att tappa humöret efter återkomsten, var detta i de flesta fall en tillfällig, tidsbegränsad företeelse som försvann inom de tre första månaderna.”

Många instämmer i det som en veteran från andra världskriget sade: ”Det är verkligen en lättnad att inte behöva döda längre.”

Även om man har kunnat lägga märke till att antalet våldsbrott ökar i praktiskt taget varje nation efter ett krig, finns det inga statistiska bevis för att det är de återvändande soldaterna som står för denna ökning.c I tidskriften Psychology Today förklarade forskarna Archer och Gartner:

”Kanhända beror ökningen på det förhållandet att dödandet legaliseras inför hela samhället. Krig ger konkreta bevis för att mord kan vara acceptabelt. Att förbudet mot att döda på det här sättet upphävs kan göra det lättare för en person att ta till mord som ett sätt att lösa konflikter i vardagslivet.”

I själva verket blir alltså alla i samhället, inte bara före detta krigsdeltagare, mentalt påverkade av kriget. Förhållandena på jorden sedan första världskriget, som började år 1914, har klart och tydligt visat att vi lever i det som bibeln kallande ”yttersta dagarna”. Några av de kännetecknande drag som räknas upp i bibeln är att ”människorna [i allmänhet, inte bara återvändande soldater] skall vara ... utan självbehärskning, vildsinta, ... [i det de] skall gå vidare från ont till värre”. — 2 Timoteus 3:1—5, 13.

Beträffande krigsveteraner påpekade dr Kolb, som är forskare vid Veterans Administration Medical Center i Albany i New York och som arbetar med några av de värst drabbade männen: ”Också i den grupp som jag för närvarande arbetar med har det stora flertalet inte vistats på sjukhus. Många har kvar sina arbeten. En stor del av dem är samvetsgranna, hårt arbetande och ordentliga människor. Ofta har de bättre värderingar än den vanlige mannen på gatan.”

Men dessa män hade ändå mentala skador som krävde sakkunnig hjälp. Av en undersökning gjord år 1981 framgick det att mer än en tredjedel av de män som såg de häftiga striderna i Vietnam lider av posttraumatiskt stressbesvär. Den hjälp som vanligen erbjuds är gruppsykoterapi vid speciella anläggningar. Där kan de samtala med andra krigsveteraner och utbildade rådgivare som försöker rätta till deras tänkesätt. Ibland används droger, vanligen lugnande medel eller sömnpiller. Men flera krigsveteraner, som påverkats mentalt av kriget, har funnit en annan lösning. En av dem nämndes tidigare i artikeln. Han återvände från Vietnam med allvarliga posttraumatiska stressbesvär.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 15]

Krigets inverkan på sinnet