Skogsbrand — vän eller fiende?
I Förenta staterna härjas årligen mer än 900.000 hektar mark av skogsbränder. Men mer än en million hektar bränns årligen avsiktligt av Forestry Service, den amerikanska motsvarigheten till Domänverket. Detta görs av sex skäl.
NÄR jag först fick syn på branden, var den åtta kilometer längre upp i Big Tujunga Canyon. Den var liten och långt borta. Det inträffar ofta bränder under den torra årstiden i södra Kaliforniens bergstrakter, så jag betraktade den en liten stund och gick sedan för att sätta ut den sedvanliga kvällsmaten åt de fem eller sex tvättbjörnar, som förväntansfulla brukade komma fram under natten, och litet frö åt de 60 till 90 vaktlar, som brukade komma flygande tidigt på morgonen för att få sig litet frukost. Jag tänkte inte närmare på branden.
Jag tittade till den nästa morgon. Den hade spritt sig. Det blåste ganska hårt. Jag hörde några lastbilar signalera, när de dundrade fram på vägen längre in i dalen, fullastade med män som skulle bekämpa elden. Om det blev nödvändigt, skulle några flygplan skickas dit och bespruta elden med eldsläckningsmedel. Jag ägnade ett par timmar åt att vattna blomrabatterna och sluttningarna med isblommor, som just hade börjat höstblomningen. Om några dagar skulle jag bli tvungen att vattna igenom de hundra barrträd, som jag hade planterat under de tio år som min hustru och jag hade bott här på bergets topp med utsikt över Big Tujunga Canyon. Några av träden längre ner utmed vägen hade nu blivit tolv meter höga. Men nu var jag tvungen att gå och göra i ordning en plats, där jag skulle gjuta betong följande dag.
Den kvällen stod min hustru och jag på en av de terrasser vi hade byggt ut över bergssluttningen. Vi såg på elden. Den var mycket större nu. Den piskades framåt av vinden och var både vacker och skrämmande. Den var fem kilometer ifrån oss, och nu började jag faktiskt ägna den närmare eftertanke. Men den var ändå högt uppe på bergskammen på andra sidan vägen från oss sett, på statens mark, och inga bostäder var hotade. Dessutom höll en stor skara män på att bekämpa den. Jag hade i alla fall rensat bort allt ris och snår på en radie av 30 meter från vårt hus. Vi gick och lade oss och somnade genast.
Mitt i natten vaknade jag av att det slog och slarvade i skjutdörren. Det var tvättbjörnen Slammer, som brukade göra så, när matskålen var tom. Jag gick ut, hämtade skålen och gick till förrådet för att fylla den med torkad hundmat och satte den sedan tillbaka på dess plats — hela tiden med Slammer traskande bredvid mig. Nu hade ytterligare två tvättbjörnar kommit fram. Medan de åt, tittade jag upp mot den flammande bergskammen. Det blåste inte längre en vanlig vind, utan det var den heta, nordostliga Santa Ana-vinden som blåste med stormstyrka. Den underhöll elden med ett överflöd av syre, piskade eldsflammorna framåt i allt snabbare takt och upphettade allt brännbart i eldens väg.
Tidigt nästa morgon fyllde jag på sockervatten i en av kolibrimatarna och satte fingret på en av pinnarna. Snart satt en kolibri på mitt finger och sög i sig sockervatten. Elden var nu på bara tre kilometers avstånd, pressad framåt av stormen, som ryckte och slet i träden runt vårt hus. Jag åkte till mitt arbete — och kände mig mycket orolig. Många djur flydde ut ur eldens väg, men i denna oländiga terräng, som nu var ett brinnande inferno, brändes hundratals andra djur till döds — bara för att några campare åtta kilometer upp i dalen hade varit vårdslösa med sin lägereld. Nittio procent av alla skogsbränder förorsakas av människan — av brinnande tändstickor, cigarretter, dåligt släckta lägereldar och av bränder som anlagts av pyromaner.
I tre dagar hade branden rasat på östra sidan av den trånga dalgången utan att kunna hejdas. När jag kom hem på eftermiddagen, hade den tagit klivet över canyonbottnen, och nu stod också den västra sluttningen i lågor. Vårt hem, som låg högst uppe på en bergsrygg i Big Tujunga Canyon, hade nu eld på båda sidor. Hela nästa dag kunde jag se hur hundratals män bekämpade elden. Helikoptrar landade i brandgatorna och satte av brandmän. Flygplan kretsade runt området. En del kartlade brandens omfattning och dirigerade marktruppernas arbete. Andra plan var utsända av televisionsbolagen för att filma för kvällsnyheterna. Många helikoptrar och tankplan besprutade elden med vatten och kemiska bekämpningsmedel — ett arbete som var ännu farligare än vanligt på grund av den hårda vinden.
Tvungna att evakuera
Följande dag lyckades brandmännen kuva elden på västra sidan; men på den östra rasade branden ohämmat. Den femte natten såg vi från en av terrasserna hur vinden förde glödande aska nerför bergssidan och hur nya bränder bröt ut nära en kilometer nedanför den ursprungliga branden. Dessa nya eldhärdar låg farligt nära ett område med 200 bostadshus. Ett tjugotal brandbilar upprättade en försvarslinje runt dessa hus. Vi gick och lade oss, men jag steg snart upp igen för att hålla vakt. Elden var på bara drygt en kilometers avstånd, och glödande aska yrde åt vårt håll. Vid tvåtiden på natten hade elden omringat bostadsområdet och tagit sig över vägen och spred sig hastigt mot berget där vi bodde.
Jag väckte min hustru. Vi samlade ihop litet kläder och gav oss i väg — min hustru och hunden i bilen och jag i lastbilen. Eldsflammorna hade nu nått fram till den enda vägen som fanns, och det var hett som i en masugn, när brandmännen dirigerade oss ut. En god vän och jag återvände, sedan jag lämnat min hustru och hunden i vännens familj. Nu var vägen oframkomlig. Vi gick till fots uppför en oländig stig. När vi nådde bergets topp, kunde jag se över till andra sidan, där vårt hus låg. Stora eldsflammor steg upp mot skyn — nu brann det i våra träd. När vi hade kämpat oss fram genom snårskogen och kom upp på körvägen, hade elden nästan slocknat. En vedtrave med två famnar ved stod i lågor. En helikopter flög över och hällde mer än 500 liter vatten på veden. En brandbil höll just på att ge sig av. Jag tackade brandmännen för att de hade räddat huset. ”Tacka inte oss”, svarade en av dem. ”Det var stentaket som räddade ert hus.”
Blomrabatterna, marken, stenpartiet med dess vattenfall — vart jag än såg var det svart och förbränt. Svarta pinnar reste sig 5, 10 och 15 meter upp mot skyn — många av dem var träd som jag vårdat sedan de var knappt meterhöga plantor. Men mitt i förödelsen var jag tacksam över att huset var oskadat. Med en motorsåg fällde jag mer än 50 förkolnade träd, och sedan planterade jag 100 nya. Jag grävde nya rabatter och planterade nya buskar. Två terrasser, som delvis brunnit upp, reparerades. Vattenfallet sattes i stånd, huset målades. Vi överlevde. Livet gick vidare.
Hur gick det med de vilda djuren? En vecka efter branden väcktes vi av att skjutdörren slog fram och åter. Slammer hade kommit tillbaka! Klockan var tre på natten, men jag var överlycklig! Tvättbjörnarna, vaktlarna, kolibrifåglarna, mössen och råttorna, ja, till och med prärievargarna — alla återvände för att få sin ranson — men inte så många som före branden. Alla hade inte undsluppit lågorna.
Nyttiga skogsbränder
En vecka efter branden innehöll en tidning en artikel, som uppgav att branden hade varit till nytta på många sätt. Skribentens hem hade förstås inte varit hotat. Jag var då ännu inte känslomässigt mogen att vara objektiv, men ett par månader senare skrev jag faktiskt till Forest Service efter en bok som publicerats av ett statligt förlag. Den hette ”Forest Interpreter’s Primer on Fire Management” (En kortfattad handbok om bränder i skog och mark). Den framlade bland annat följande fakta:
I Förenta staterna bränner staten avsiktligt en större areal skog och mark än den som går förlorad genom skogsbränder. År 1970 härjades över 900.000 hektar mark av skogsbränder, men drygt en million hektar mark utsattes för så kallade kontrollerade bränder. Det finns många skäl att använda kontrollerade bränder, men sex olika skäl framhölls i denna publikation:
Ett är användningen av eld för att bekämpa eld — eller kanske rättare sagt, för att förhindra eld. Om man skyddar skogsområden mot bränder, byggs undervegetationen upp, och i avverkningsområden samlas stora mängder bråte. Om en skogsbrand sedan utbryter, på grund av blixtnedslag eller av andra orsaker, kommer allt detta brännbara material på marken att ge elden näring och göra att den når trädtopparna, och en större katastrof blir följden. Om man emellertid med jämna mellanrum brukar kontrollerade bränder, kommer detta farliga bråte aldrig att samlas, och om en brand händelsevis skulle uppstå, blir den aldrig så allvarlig.
Ett annat skäl är att många ur ekonomisk synpunkt viktiga barrträd behöver mycket solljus för att plantorna skall trivas. Deras frön behöver också mineralrik jord för att gro. Kontrollerad bränning av det avfall som samlats på marken — gräs, barr, småbuskar — bereder jorden för frösådden och nedbringar risken för allvarliga bränder. Kontrollerad bränning underlättar också fortplantningen för en del typer av tall och gran som har sena kottar, i det att hettan öppnar kottarna och fröna frigörs.
Ett tredje skäl för kontrollerade bränder är att de hindrar spridningen av insekter och växtsjukdomar. I gran- och tallskogar bränner lätta markbränder bort barren på plantor som drabbats av svampinfektioner, men toppskotten skadas inte. Ekar kan räddas från hjärtröta och andra svampsjukdomar. Granbarkborrarna, som övervintrar i skogsavfallet, dödas genom förståndigt anlagda bränder. Där barrträd odlas i kommersiellt syfte, gallrar kontrollerade bränder bort unga lövträdsplantor och hindrar därigenom att dessa konkurrerar med barrträden om ljus och näring. Lövträdens tunna bark gör att de lättare skadas av elden, medan barrträdens bark är tjock och motståndskraftig mot hetta.
Ännu ett skäl för kontrollerade bränder är att de ger nytt liv åt bärproducerande buskar, särskilt blåbär. I staten Maine tillämpas detta regelbundet. Bränderna befriar busken från gammalt trä och hjälper den att skjuta nya, kraftiga skott. Beskuggningen minskar, och bärbusken får det ljus den behöver. Det rekommenderas att blåbärsmarker bränns på detta sätt var fjärde vår. Det är inte bara människan som har nytta av den ökade bärproduktionen, utan det blir därigenom också mer föda för de vilda djuren.
En förbättrad miljö för de vilda djuren är faktiskt det femte skälet man anger för kontrollerade bränder. De ökar både avkastningen och kvaliteten på gräs, örter, ärtväxter och annat bete, och förser inte bara de gräsätande, vilda djuren med föda, utan också nötkreatur, får och getter som lantbrukarna får låta beta på statlig mark. I vissa lägen är dessa bränder på sätt och vis också till nytta för olika fågelarter. Forest Service låter årligen i viltvårdande syfte bränna över 20.000 hektar skogsmark.
Den sjätte orsaken till att man använder sådana bränder är att de ökar skogsområdenas skönhet och tillgänglighet för turister. Bränderna ökar tillgången på örter och vilda blommor och röjer upp i terrängen genom att avlägsna den täta undervegetationen, så att det blir lättare för besökare att ta sig fram. Ett av de mest imponerande träd som finns är det gigantiska sequoiaträdet, och om detta träd och bränder sägs det:
”Ända tills man nyligen började använda brandmetoden, hotade skogsbränder att utplåna Kaliforniens jättelika sequoiaträd, på grund av den enorma anhopningen av brännbart avfall, som blivit resultatet av brandskyddande åtgärder. I tusentals år har lätta markbränder gjort att dessa storslagna skogar bevarats, men när man förhindrat bränder, har andra, eldfängda arter tillåtits tränga in i dessa områden. Genom bruk av kontrollerade bränder har man nu i högre grad lyckats nedbringa brandrisken, och sequoiaträden börjar föröka sig i rikare mått i den blottlagda, mineralrika jorden.” — Forest Interpreter’s Primer on Fire Management, sid. 46, 47.
Skogsbrand — vän eller fiende? Den kan vara både det ena och det andra. Om den kontrolleras, kan den vara en vän. Om den är okontrollerad, som den brand som ödelade våra träd och blommor och terrasser och minskade antalet vilda djur, som genom sina besök glatt oss under våra år här uppe på berget, då är den en fiende. Den branden tog bort den skyddande vegetationen på bergssluttningarna. När regnet sedan kom, sköljdes den mineralrika ytjorden bort, och lerlager rasade nerför sluttningarna och orsakade i många fall stora skador på bostadshus. Somliga skogsbränder är välgörande, men inte den här — inte för mig. — Insänt.