Hur vi överlevde blodbadet i Kolwezi

Två av Jehovas vittnens missionärer överlever prövningarna men erfar en tragisk förlust

ALLTING verkade normalt, när vi gick och lade oss i vårt sovrum i missionärshemmet på fredagskvällen den 12 maj 1978. Vi bodde i Kolwezi, en gruvort i Shabaprovinsen i södra Zaïre. Det var en trevlig stad med ungefär 120.000 invånare, av vilka 4.000 var utlänningar, som huvudsakligen arbetade vid de stora koppargruvorna i närheten. Koppar är Zaïres största naturtillgång. Föga anade vi att under de följande timmarna och dagarna händelser skulle inträffa som skulle bli förstasidesstoff i hela världen. Särskilt en händelse skulle påverka oss för resten av vårt liv.

I gryningen nästa morgon, lördagen den 13 maj, väcktes vi av ett skarpt ”rat-tat-tat” som skar genom den stilla morgonen. Först undrade vi vad det var. Våra hjärtan bultade, när vi förstod att det var ljudet från maskingevärseld. Vad stod på? En militärkupp? Ett uppror? Snart nådde stridslarmet fram till oss, och kulorna ven över vårt hus. Några kulor studsade bland de stora träden på gården.

Vi fyllde hastigt badkaret med vatten och bakade litet bröd, ifall vattnet och strömmen skulle stängas av. Vi hörde högljudda röster på gatan och kikade genom en springa i garagedörren ut mot grinden. En grupp soldater med tung packning gick förbi. De talade swahili. Var det katangarebeller, de som hade anfallit Shabaprovinsen (f. d. Katanga) förra året? De talade oftast swahili, medan regeringstrupperna talade lingala. Katangeserna ville överta makten i vad de ansåg vara deras land eller, om det inte var möjligt, åtminstone tvinga fram en ny regering.

Hela lördagen och söndagen hörde vi ljudet av strider, ibland längre bort, ibland kring husen alldeles bakom oss, och då och då utbröt häftig skottlossning med kpist och gevär. Som vi hade fruktat blev vattentillförseln avskuren, men elektriciteten fortsatte sporadiskt att fungera. Vi höll oss i närheten av radion för att försöka få reda på vad som hände. Som skydd mot förlupna kulor satte vi upp en madrass och kuddar över våra stora sovrumsfönster.

Vårt sovrum demoleras

Tidigt på måndagseftermiddagen började de två lägren beskjuta varandra igen. Vi höll oss i vårt till hälften barrikaderade sovrum. Omkring klockan två skakades huset av en våldsam explosion. Plötsligt kom ännu en öronbedövande explosion vårt sovrum att skaka, och den följdes av en tredje, våldsam stöt. I flera sekunder var vi som förlamade, mållösa, alltför uppskakade för att förstå vad som hände. Jag skrek till min hustru att hon skulle söka skydd i hallen. Dammet och röken i sovrummet skymde förödelsen. Vi blödde båda två och gick in i badrummet för att undersöka våra skador. Min hustru blödde från axeln, jag blödde i armen, och båda hade vi andra, mindre blessyrer här och där.

Granater eller raketer hade slitit hål i taket, och en granat hade exploderat alldeles ovanför den plats där jag hade suttit och arbetat. Granatsplitter hade yrt kring hela rummet. Vi hade båda träffats av splitter. Vi tvättade såren med sprit och försökte ta ut metallflisorna med hjälp av en nål och ett rent rakblad. Sedan förband vi våra skador.

När vi gick in i sovrummet igen, fann vi det nästan helt förstört. Det var ett stort, gapande hål rätt igenom taket över mitt skrivbord. Rummet var fyllt med stenskärvor och splitter från granater och metallflisor från plåttaket. Det var små hål i väggarna, i sängmattan, i filtarna, i våra personliga tillhörigheter som låg på sängen, i möblerna och till och med i våra läderväskor. Men, förvånande nog, hade vi bara vardera tre ytliga sår efter granatsplitter.

Lyckligtvis upphörde beskjutningen kort därefter, och vi kunde börja bygga ett skydd i det tredje sovrummet, där vi förvarade bokkartonger. Vi staplade kartongerna så att de täckte en del av fönstren, och resten täckte vi med en extra madrass. Vi drog ut sängen från vårt demolerade sovrum och ställde den i det mest skyddade hörnet och byggde ett tak över den av plywoodskivor och bokkartonger.

En rad explosioner

De följande två dagarna tillbringade vi eftermiddagarna hopkurade under vårt provisoriska skydd, under det att granater och raketer, den ena efter den andra, med öronbedövande ljud exploderade på vår gård och i närheten av den. Det kom aldrig något varningslarm — bara en plötslig explosion och ljudet av fallande splitter. Eldstrider med handeldvapen pågick hela tiden. Vi hörde hur fönstren krossades bakom barrikaden av bokkartonger och madrasser, då en granat exploderade alldeles utanför rummet. Lyckligtvis var husets väggar byggda av bastant tegel.

Ännu en granat briserade alldeles utanför köket och krossade fönstren. Ytterligare två exploderade på bakgården, krossade fönstren i det rum där vi hade det mesta av vårt boklager och perforerade cementväggen på ett litet hus på baksidan. I badrummet hade badkaret med vårt vattenförråd fyllts med bitar av krossat glas och murbruk. En annan raket exploderade framför vårt hus, åstadkom hål i ytterväggen och tryckte in de glasrutor som fanns kvar i fönsterbågarna utmed hela fasaden. På gården föll då och då små grenar ner på marken, då förlupna kulor ven genom trädkronorna.

Under ett avbrott i striderna kom vår granne från andra sidan gatan in till oss och frågade om vi visste något om sjukvård. En granat eller raket hade exploderat nära hans köksfönster och illa skadat hans hustru i bakhuvudet. Hon hade tydligen fått en chock, men det var omöjligt att föra henne till sjukhus, eftersom vi hörde ljudet av artillerield från det hållet. Det enda vi kunde hjälpa till med var att ge henne litet penicillin, så att hon inte skulle få infektion i såret.

Någon gång under onsdagseftermiddagen märkte vi att Zaïrearméns ställningar nära vårt hus inte längre besvarade elden, fastän granater och raketer fortsatte att brisera i närheten.

På torsdagen var det mycket lugnare omkring vårt hus, med undantag av några enstaka kpistsalvor, sporadiska gevärsskott och granatexplosioner långt borta. Jag hörde ljudet av ett motorfordon på gatan och kikade försiktigt runt hörnet i hopp om att någon vi kände kanske kom förbi. Till min förfäran stod fyra katangesiska soldater vid grinden. De beordrade mig dit, riktade ett gevär mot mitt huvud och befallde mig att öppna grinden.

Jag visste inte säkert om de ville gå i ställning bakom vår höga tegelmur eller om de hade för avsikt att stjäla och ofreda oss. För att få tid att tänka pekade jag på de två kedjorna och hänglåsen på grinden och sade till dem att om grinden skulle kunna öppnas, måste jag gå och hämta nycklarna. Jag gick in i huset, och vi barrikaderade snabbt dörrarna. Skulle de försöka bryta sig igenom grinden eller klättra över muren? Å, vad vi bad till Jehova under de minuterna! De sköt några skott i luften. Efter en stund fortsatte de gatan fram.

Vi stannade kvar i huset och behöll barrikaderna av fruktan för enstaka odisciplinerade soldater. Vi hade redan hört på radio om hur man anfallit och mördat vita utländska medborgare. Ibland bröt sig soldaterna in i husen för att döda, men ibland bara för att stjäla, utan att skada någon människa. Det var viktigt att inte öppet sätta sig upp mot dem.

På fredagen ville jag se hur det stod till med den sårade kvinnan på andra sidan gatan. Jag hade knappt kommit ut ur huset förrän kulan från en krypskytt visslade förbi mitt huvud. Vi stannade kvar inne, bad och läste i bibeln.

På lördagen fick vi oväntat hjälp, då belgiska och franska trupper marscherade in i staden för att evakuera alla utländska medborgare. Zaïrearméns fallskärmstrupper hade tidigare återerövrat flygplatsen. Vi hade bara ett par minuter på oss att rafsa ihop några få tillhörigheter — bara så mycket vi kunde bära — och sedan skynda oss till flygplatsen. Allt annat fick vi lämna kvar. På ditvägen stannade vi helt kort på ett par ställen för att se hur våra kristna bröder hade det. De var välbehållna men hade ont om mat.

Stämningen var spänd på vägen ut, eftersom rebellstyrkorna inte hade dragit sig tillbaka så värst långt. Överallt fanns tecken på strid — döda soldaters kroppar, skadade fordon, patronhylsor, sargade byggnader. Vid flygplatsen kunde vi se utbrända helikoptrar och flygplan, blindgångare och briserade granater på marken och evakueringstrupperna som hade omringat flygplatsen och vägen.

Hundratals européer strömmade till flygplatsen, där de fick lämna kvar sina bilar. Efter en stunds väntan på startbanan flögs vi i belgiska militärtransportplan till flygbasen i Kamina. Därifrån flögs flyktingarna med det belgiska flygbolaget Sabena till huvudstaden för att slutligen flygas till sina respektive länder.

På vägen fick vi höra många rapporter om mord på civilpersoner, både zaïrier och européer. Vi såg bilder av ett hus fullt av män, kvinnor och barn, som hade blivit massakrerade. Enligt officiella uppgifter hade uppskattningsvis 200 européer dödats, och några hade tagits som gisslan av invasionstrupperna, då de drog sig tillbaka in i buschen. Det verkade som om de invaderande beslutat återvända till sina baser på andra sidan gränsen för att förbereda ett nytt kuppförsök senare.

Vi förlorar vår son

Vi kom fram till Kinshasa, men våra prövningar var inte slut än. Efter att ha utstått den skräck, de faror och de påfrestningar som kriget fört med sig började min hustru, som var gravid i sjätte månaden, få värkar på tisdagen. Hon fördes till sjukhus. På torsdagen födde hon för tidigt vår lille son, som vägde 750 gram. Han levde bara fyra oroliga dagar, alltför späd för att kunna andas eller smälta mat i sin lilla mage.

Hur underbart kommer det inte att bli, när Jehova skall göra slut på alla krig överallt på jorden! (Ps. 46:10) Vi och andra kristna var nära döden många gånger. Det var bara Jehovas bistånd och vägledning som kunde hjälpa oss. Sådana erfarenheter stärker vår tro på honom och på att han hör våra böner. — Insänt.