Klippornas gåta — målningar av buschmän
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Sydafrika
FÖR en konstälskare är ett besök på ett konstgalleri vanligtvis en intressant och glädjefylld händelse. Men till och med i stora städer är konstgallerier sällsynta och ligger långt ifrån varandra. Sydafrika kan emellertid skryta med bokstavligen hundratals forntida konstgallerier. De har fängslat och förnöjt oräkneliga konstnärer, arkeologer och turister.
Vi syftar på buschmännens klippmålningar. När besökarna fascinerat tittar på en klipphäll som är täckt med dessa bilder på människor och djur, frågar de sig själva: Klottrade konstnären bara, eller försökte han förmedla ett budskap? Och varför och hur kunde en konstnär göra en nära nog perfekt teckning av en delfin, när han befann sig vid en porlande bäck hundratals kilometer från havet?
På jakt efter svaren
För att finna svaren på dessa frågor och ”påskyndade av att dessa bilder oundvikligen kommer att försvinna” har grupper av arkeologer och konstnärer, till exempel Frobeniusexpeditionen med konstnärer från Tyskland och Harald Pager från Österrike, arbetat mot tiden för att kopiera och registrera så många av teckningarna som möjligt. Den franske arkeologen abbé Henri Breuil hörde till de världsberömda forskare som efter att ha utforskat den europeiska primitiva konsten, och då i synnerhet den i Spanien och Frankrike, vände sin uppmärksamhet till det som buschmän i Afrika hade gjort. Forskarna fann att det afrikanska arbetsområdet hade lika många obesvarade frågor som vilket område som helst som de tidigare hade undersökt. Forskarna blev så uppslukade av att finna lösningar på de många problemen att de i vissa fall aldrig återvände hem. Att lösa klippornas gåta blev deras dominerande intresse och livsmål.
För att få svar på dessa frågor har å andra sidan många ”länstolsarkeologer” begett sig till närmaste bibliotek. Där kan man göra en återblick på de teorier och fynd som experter har gjort utan att behöva kravla sig uppför berg, krypa in i grottor eller ta sig fram genom busch och öken på jakt efter gamla konstverk.
Människans längtan efter att uttrycka sig
Konst på klippväggar har betraktats som den så kallade ”stenålderns” lingua franca — det medium genom vilket tankar, idéer och till och med religiösa trosuppfattningar förmedlades — då man förmodat att det skrivna ordet inte existerade. Nästan varje land har sina arkeologiska platser som bestyrker att människan från början haft en medfödd önskan att uttrycka sig konstnärligt eller att göra något slags uppteckning av sitt liv och sina dagliga göromål. Dessa gamla uppteckningar sträcker sig från de sofistikerade uppteckningar som finns i egyptiska gravar till de mer primitiva grottmålningar som blivit funna i grottor överallt i delar av Europa, Amerika och Afrika.
Den största koncentrationen av gamla grottmålningar i världen finns i Afrika söder om Zambezifloden. Medan grottkonsten i Europa ligger gömd djupt nere i grottor, där det fordras konstgjord belysning, kan man finna grottmålningar i Sydafrika på soldränkta bergväggar i grottor och på nästan varje slags bergvägg som har det minsta skyddande utsprång. Det finns mer än 2.000 kända platser i Sydafrika förutom i Rhodesia, Botswana, Swaziland och Sydvästafrika. Ndedemaklyftan, ett område i Drakensbergen i Sydafrika, har 16 platser som upptar 3.000 målningar. Mycket tyder på att denna skyddade klyfta var buschmännens hem under en ganska lång period. Detta gav konstnärerna gott om tid att ge fritt spelrum åt sin fantasi, när det gällde den inre utsmyckningen. Några väggmålningar täcker därför mycket stora områden och omfattar både en mängd djur och mänskliga figurer.
Vilka var konstnärerna?
Även om man tvistar om konstnärernas exakta identitet, är konstverken i allmänhet kända som målningar av buschmän. De ursprungliga buschmännen var en gång de enda mänskliga invånarna i Sydafrika, och de föregick tydligen negrerna, som senare flyttade ner till södra delen av Afrika, med flera århundraden. Buschmännen var korta till växten, och deras hy skiftade i gult. På grund av likheten i skalltypen har de blivit förbundna med funna pygméskallar från Egypten till Godahoppsudden. Buschmännens mest framträdande fysiska drag var det ytterst feta sätet, som man kunde finna hos både männen och kvinnorna.
En tidig arabisk inskription som daterar sig från omkring 1150 v.t. beskriver dessa primitiva invånare i Sydafrika och säger att deras ”tal liknar vissling”. Detta kan ha varit en hänsyftning på språkets klickljud, som många nutida svarta stammar har kvar som ett arv på grund av att de kringvandrande negrerna blandade sig med de små buschmännen.
Trots detta ovanliga tal har buschmännen i sina grottmålningar visat att de har skarp iakttagelseförmåga, ett mått av humor och en högre kultur än forskarna hade förstått. Inte desto mindre förde dessa människor ett enkelt liv. Frånsett vilt, som man jagade med båge och pil, ingick säd, bär, rötter, insekter och ormar i mathållningen. Som nomader bodde de i grottor och under klippavsatser. Det var där i sina primitiva hem som de gjorde dessa utsökta målningar, som är en levnadsbeskrivning. Den brittiske forskaren G. W. Stow var den förste att inse att dessa konstverk var en följd av sidor från Sydafrikas historiebok.
Vad berättar dessa bilder?
Till skillnad från Europas grottkonst, som koncentrerar sig på jaktens sidor, visade de afrikanska konstnärerna stort intresse för människan och upptecknade hennes dagliga göromål — några tragiska, andra humoristiska. Buschmännen deltog i jakt, fiske och dans och spelade på primitiva musikinstrument. De hade religiösa ceremonier, och de blev också berusade. Fastän konstnärernas iakttagelser av djur- och insektslivet var enastående, utmärkte de sig med att i bild beskriva mänsklig verksamhet. Jaktscenerna är talrika, eftersom sökandet efter mat upptog den största delen av en familjeförsörjares arbetsdag. Kvinnorna är vanligtvis avbildade med grävpinnar i händerna med vilka de letar efter mat. Men då och då deltog de också i dansen.
Då och då behandlade konstnären sitt ämne på ett ganska sorglöst sätt, och en sådan scen visar den stolte jägaren, som ger ett segertecken då han sträcker armarna mot sin feta fru och visar henne belöningen för dagens arbete — tre döda bockar. En annan bild visar en framgångsrik jägare i färd med att skära i en död antilops mjuka buk. Och se hur jägarens tår är upphöjda i förväntan och hur stora salivdroppar dryper från hans hungriga mun!
Ibland utgjorde tragedier klippväggens ”rubriker”. En scen från Matopos i Rhodesia visar det tragiska slutet på en lejonjakt med den besegrade jägarens ena arm liggande framför en skräckinjagande lejoninna. En annan målning visar hur ett mord förövas. Angriparen krossar offrets huvud med en sten, medan ytterligare en fiende skjuter pilar i honom. Vi undrar: Var konstnären en av angriparna eller bara en ”klippreporter” som antecknade dagens händelser? Där finns också den ständigt aktuella frågan: Hur många år har gått sedan dessa scener målades?
Svårigheter med exakt datering
Bland problemen som har förhindrat exakt datering är det faktum att ingen av väggmålningarna är täckt med avlagringar som kan dateras. Förutom detta har några målningar lagts ovanpå andra, och där primitiva verktyg kan upptäckas är det sådana som använts under tusentals år. Det tidigaste datum som dr E. Denninger kunde fastställa för en av målningarna i Ndedemaområdet ligger inom 200 år före eller efter 1150 v.t., dvs. omkring 350 år innan den portugisiske upptäcktsresanden Vasco da Gama rundade Godahoppsudden. Senare målningar som visar skepp, hästar och vagnar kan dateras historiskt i och med ankomsten av de vita nybyggarna på 1600- och 1700-talen.
Men vid den tiden hade enligt några iakttagare stilarter och teknik gått tillbaka. I sin bok The Artists of the Rocks säger den sydafrikanske målaren Walter Battiss angående förkortnings- och perspektivteckningstekniken: ”Uccello i Italien återupptäckte och återuppfann under renässansen bara det som buschmännen länge hade behärskat.” Battiss framkastar att de tidigaste buschmännens tekniska utveckling låg många år före de egyptiska dynastiernas med sina stela stilarter. ”Hällristare och målare arbetade i Afrika innan pyramiderna byggdes”, säger han.
Fanns det en gammal förbindelselänk?
Ett annat mysterium är om det fanns en gammal förbindelselänk mellan Egyptens primitiva konst, Europas grottkonst och Sydafrikas grottmålningar. Men några målningar av buschmän tycks ge bevis för förbindelser med Nordafrika eller Mellersta Östern.
En scen som man fann i Makgabergbergen i nordvästra Transvaal är problematisk både vad tid och rum beträffar. Den tycks föreställa en domstolsscen och avbildar fem europeiska figurer i långa vita dräkter som bär tiaror och turbaner. De ger gåvor som en hyllning åt en person vilkens utseende är otydligt, och de böjer sig framåt på ett vördnadsfullt sätt. Dessa dignitärer ser i allt ut att vara perser, och eftersom islam förbjuder att människor återges i bild, utgör bilden förmodligen en scen från förislamisk tid. Eftersom platsen ligger 480 kilometer från Indiska oceanen, uppstår frågan: När såg dessa buschmän denna förnäma domstolsscen, som inbegrep folk från en annan kultur och från ett avlägset land?
Professor Raymond Dart säger i ett förord till Harald Pagers bok Ndedema om en liknande målning i närheten att han i en annan figur som bär en tiara ser en likhet med Zeus, den grekiska mytologins åskgud. Sagan berättar att Zeus i en vit tjurs skepnad inbjuder jungfrun Europa att sätta sig på hans rygg och sedan bär henne i väg till ön Kreta. En afrikansk legend berättar överraskande nog om en ung kvinna, som efter att ha klättrat upp på regntjurens rygg bars i väg av denne.
Det är också förbryllande att buschmännen förbinder drakar med regngudar, och detta påminner om den tidigaste babyloniska föreställningen om drakgudinnan Tiamat. Samma tanke kan man finna i Kina. Likheterna med den afrikanske konstnärens bilder av en behornad, eldsprutande, flygande drake, som förknippas med åska, är slående.
Teknik och material
Vilken tidsperiod som målningarna än representerade ger oss frågan om hur de bevarades också något att tänka på. Konstnärerna brydde sig inte mycket om att placera sina målningar utom räckhåll för vare sig människor eller vädrets makter. I de flesta fall har färgerna trots detta förblivit fräscha och konturerna klara och urskiljbara.
Färgerna hämtades från färgämnen i jorden, benkol (från brända ben), järnoxid, kalk och krita, såväl som röd och gul ockra. Dessa blandades med fett, djurblod eller fågelägg och också med växter som producerar mjölksaft eller kåda. Målarna gjorde penslar av fjädrar, ben, stickor eller hår. Man förvarade färgerna i ihåliga ben eller små horn, och på några arkeologiska platser har man funnit skifferpaletter.
De sista målarna bland buschmännen
Under senare delen av 1800-talet omnämnde den engelske forskaren G. W. Stow två målare, som hade små färgpytsar gjorda av horn hängande vid bältet. En mycket gammal zuluneger erinrade sig att buschmän bodde i bergsgrottor omkring år 1888, då han var liten, och att de fortfarande målade sina bilder vid den tiden.
Men de små buschmännen, som hade tillbringat många århundraden med att ströva omkring i Afrika lika fria som fåglarna som de målade, överlevde inte de ändrade förhållandena i Afrika med samma framgång som deras bilder. Under de senaste århundradena, då Sydafrika i ökande grad bebyggdes av svarta raser, till exempel zulunegrer, såväl som av holländska och engelska nybyggare, tvingades buschmännen längre upp i bergen. Olyckligtvis tog de med sig invandrarnas nötkreatur och får. Men det var en hopplös kamp, och när de drev boskapen upp till de skyddande bergen, blev de uppspårade och dödade av både svarta och vita. I dag lever några tusen buschmän fortfarande ett enkelt nomadliv i Sydvästafrikas och Botswanas ökenområden, men deras målarperiod är förbi.
Grottmålningarnas flyktiga vittnesbörd
Vindens och regnets inverkan samt rök från fårherdarnas och camparnas eldar, och också regelrätt vandalism, har snabbt reducerat målningarnas antal. Det sägs att några tidiga nybyggare använde de målade djuren som mål för sina skjutövningar med gevär och revolver. Hundratals bilder mejslades loss under 1800-talet och sändes till museer i Europa. Välmenande entusiaster har emellanåt målat över bilderna med krita, fyllt i konturerna eller tvättat målningarna för att kunna ta ”bättre” fotografier av dem.
Allt detta har föranlett stor aktivitet hos konstälskare och arkeologer. Dessa har med stöd av statliga kungörelser och parlamentsbeslut sporrats att bevara de sista av buschmännens målningar. Dessa mästerverk, som utförts av begåvade konstnärer i det flydda, ger fortfarande en fängslande och värdefull redogörelse för Afrikas historia. Målningarna innebär också en utmaning för alla dem som försöker lösa de afrikanska klippornas förbryllande gåta.