Unikt viltbestånd i fara

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Papua Nya Guinea

SKULLE du vilja följa med på en fascinerande upptäcktsfärd i den tropiska vildmarken i Papua Nya Guinea? Jaså, skulle du det? Utmärkt! Men innan vi startar är det några upplysningar du behöver få.

Papua Nya Guinea är beläget norr om Australien och strax söder om ekvatorn och består av en grupp öar som av upptäcktsresande och missionärer har kallats vilda och farliga. För naturvårdaren är det ett orört och spännande område. Men vissa av arterna i dess unika viltbestånd står nu i fara att utrotas.

Regnskogarna på de här öarna utgör ett skyddat hemvist för många arter av paradisfåglarna med sin prunkande fjäderdräkt. På ön New Britain utgör vulkaniska varma källor ett naturligt underjordiskt uppvärmningssystem som kläcker de unika storfothönsens ägg. I de tropiska regnskogarna i Papuas lågland fladdrar sällsynta fågelfjärilar omkring bland slingerväxtbeklädda träd.

I århundraden har mörkhyade stammedlemmar beväpnade med båge och pil jagat sitt byte här. De skjuter och gillrar sinnrika fällor för fåglar och djur, vilka de uppskattar som föda, handelsvara och till personlig utsmyckning.

När man färdas genom den täta tropiska djungeln, blir man förvånad över att det inte alls finns några rovdjur som tigrar eller leoparder. Och när man kommer ut ur djungeln till uthuggna platser med byar, slås man av att det inte finns några sådana lastdjur som hästar och åsnor.

Viltbestånd i farozonen

Faran för viltbeståndet är inte så uppenbar när man befinner sig inne i djungeln. Naturvårdare har emellertid insett att om man inte snabbt vidtar skyddsåtgärder, kommer det förr eller senare att bli så att det inte finns något viltbestånd att rädda, beroende på att befolkningen ökar snabbt och den industriella utvecklingen går allt snabbare. Av denna anledning har man vänt sig till Världsnaturfonden för att på ett tidigt stadium få hjälp med att vårda naturtillgångarna i detta utvecklingsland.

De huvudsakliga farorna för viltbeståndet i Papua Nya Guinea är 1) krympande naturligt hemvist, 2) jakt och 3) förorening. Man tror att landets inhemska befolkning kommer att fördubblas fram till år 1985. Därför ökar påtryckningarna att man skall röja upp de skogbeväxta områdena till förmån för odlingar och industrier. Det råder också allt större efterfrågan på djurhudar och fågelfjädrar, vilka spelar en betydande roll för ekonomin och för seder och bruk som förekommer bland dem som bor i byarna. Geväret har i stor utsträckning ersatt bågen och pilen, och detta utgör en verklig fara för de många vackra fåglarna och djuren.

Den främsta orsaken till att viltbeståndet får allt mindre arealer att röra sig på är kanske teknologins utveckling, samtidigt som de ekonomiska framstegen görs i allt snabbare takt. Områden med isolerade, orörda skogar, som till helt nyligen ansågs oåtkomliga för människans förstörelselusta, utsätts nu för en omfattande avverkning, malmletning och en enorm gruvdrift för att bryta koppar, vilket förorenar de närliggande floderna. Till detta kommer att man planerar enorma hydroelektriska anläggningar, som skall förse den tunga industrin med elektrisk kraft, vilket kommer att förgifta jorden, vattnet och atmosfären. Ja, hundratals kvadratkilometer av de områden där de vilda djuren och fåglarna finns är dömda att förstöras, antingen till följd av en omfattande skogsröjning eller av att man rubbar den ekologiska balansen.

Paradisfåglar

Med denna grundläggande kännedom är vi nu redo att börja vår upptäcktsfärd i höglandets regnskogar, paradisfåglarnas hemvist. Medan vi försiktigt lämnar den banade vägen skulle vi kunna tala om några medlemmar av den familj bland fåglarna som kallas Paradisaeidae. Deras utsökt färggranna fjäderdräkt och deras beteende vid parningstiden överträffas inte av någon annan fågelart. Av de 42 kända arterna förekommer 36 uteslutande i Papua Nya Guinea. Några av de mer kända arterna är Raggianas paradisfågel, blå paradisfågeln, praktparadisfågeln, tolvtrådiga paradisfågeln och kragparadisfågeln. I förbigående kan nämnas att paradisfåglar i fångenskap kan läras att tala, precis som fallet är med papegojor.

Den kände ornitologen E. Thomas Gillard har gjort en livfull beskrivning av paradisfåglarna. Han säger att dessa fåglar, efter sina arter, är prydda med fjädrar i spetsliknande mönster eller formade som kjolar, kvastar, kragar, tvinnade emaljliknande trådar eller solfjädrar som kan bredas ut och resas. Somliga har sabelliknande stjärt och fläckar med regnbågsskimrande fjädrar. Dessa fåglar har också andra utsmyckningar — jade- och opalfärgade näbbar, partier med naket skinn i granna färger och nötliknande slör. De här fåglarnas vackra dansrörelser bidrar också till att de mer liknar ett vackert prydnadsföremål än en levande fågel.

Den art som kallas kragparadisfågeln är ungefär lika stor som en duva. När hannen friar har han näbben vidöppen, så att dess lysande gula inre bildar en stark kontrast till hans kolsvarta fjäderdräkt, det ljusgröna huvudet och det skimrande gröna på bröstet. Den här fågeln har två tofsar med svarta fjädrar vid näbbroten.

Sch! Var alldeles tyst. Ser du det där höga trädet? Det är ett träd där paradisfåglarna brukar ha uppvisning. Titta på den där grenen. Ser du den där prunkande fågeln? Lägg märke till hur han dansar på grenen för att göra intryck på sin maka. Plötsligt stannar han upp och står som förstenad och breder ut sina långa spetsliknande kaskader av fjädrar.

Andra arter har sina egna fascinerande dansuppvisningar. Somliga hänger i fötterna från grenarna på sina ”uppvisnings”-träd i skimrande, fritt hängande klungor. Vissa hannar dansar på marken omväxlande med att de står blickstilla för att sedan svänga runt, så att deras cirkelformade fjäderdräkt liknar balettdansösers utsvängda kjolar.

Utan tvivel blir du ledsen över att få höra att tusentals av dessa unika fåglar inte kommer att leva hela sin normala livstid. Är du förvånad? Undrar du varför?

Skinnet och fjäderdräkten hos paradisfåglarna värderas mycket högt av den inhemska befolkningen. Sedan man infört lagar som skyddar faunan, har den omfattande handeln med fjädrar praktiskt taget upphört. Men det förekommer fortfarande i stor utsträckning att man skjuter fåglar. Det är nämligen så att männen som tillhör stammarna i höglandet sätter stort värde på fjädrarna som dekorationer till sina huvudbonader.

På senare år har de manliga stammedlemmarna uppmuntrats att årligen komma tillsammans i städerna Goroka och Mount Hagen. Där kan man få se dem dansa i stort antal vid högtider som kallas ”Sing Sings”. Vid dessa tillfällen lägger man stor vikt vid utstyrseln, och stammedlemmarna ståtar med ett nästan otroligt antal fjädrar från paradisfåglar som svajar på deras huvuden när de tävlar med varandra.

Dessa tillställningar kan inverka på antalet paradisfåglar som finns i trakten, eftersom den inhemska befolkningen är beredd att göra nästan vad som helst för att få denna vackra manliga skrud. Som det nu är kan en besökare knappast räkna med att få se de skimrande hannarna hos paradisfåglarna, utan bara deras fjädrar på den inhemska befolkningens huvuden.

När vi kommer tillbaka till byn, får vi se hur fjädrar från paradisfåglar förvaras. Ägarna förvarar dem mycket omsorgsfullt i tillslutna bamburör. Innan en ung man dansar stammens dans, använder han flera timmar till att klä sig. Så störtar han plötsligt ut på dansarenan under en skimrande krona, som inte ens en kejsare skulle behöva skämmas för. Kronan innehåller fjädrar från ett dussin eller fler fågelhannar av ungefär sex olika arter av paradisfåglar. När cirka femtio män kommer tillsammans för att dansa, gör de vajande fjädrarna att det ser ut som om männen fattat eld.

Storfotshöns

Nästa del av vår upptäcktsfärd innefattar en två timmars flygresa till den nordliga ön New Britain. Snart kommer vi fram till Cape Hoskins-området med dess svavelhaltiga varma källor. På den här platsen lägger en säregen art av storfothönsen, Megapodius freycinet, sina ägg. I förbigående kan nämnas att megapodius betyder ”stora fötter”.

Vilket dystert och ödsligt område vi ser framför oss! Hett vatten sprutar från ångande gejsrar, och djupa hål återkastar ljudet från kokande gyttja. Ja, här finns enorma mängder värme från underjorden som värmer upp kläckningstunnlarna som storfothönsen gjort. I utkanten av området med de varma källorna kan vi se skogen där storfothönsen parar sig.

Titta på den där smutsbruna hönsliknande fågeln som krafsar i den varma jorden under trädet där borta. Lägg märke till hur hon med sina stora fötter gräver tunnlar djupt ner i den vulkaniska, varma jorden. Hon gräver sex eller sju tunnlar tätt intill varandra, och dessa når ungefär 1,2 meter under markytan. Därefter lägger hon ungefär 10 ägg i varje tunnel. Slutligen fyller hon igen tunnlarna med jord och lämnar äggen där för att kläckas. I och med detta upphör hennes roll i fråga om att föda upp kycklingarna.

Men hur går det då för kycklingarna? Det är en annan sak som är unik för storfothönsen. Efter sex till nio veckor kläcks kycklingarna och krafsar sig upp till markytan för att så springa in i snårskogen. De utvecklas snabbt, får sin fjäderbeklädnad och blir flygfärdiga inom 24 timmar. Ja, de kan klara sig själva från det ögonblick de kommer upp från sin underjordiska kläckningsplats!

Ekologer befarar att dessa unika fåglar löper risk att utrotas. Varför det? Olika bolag har fått rättigheter att fälla timmer i stora delar av de omgivande skogarna. Eftersom dessa skogar utgör hemvist för de här vildhönsen, är den omfattande skogsavverkningen en stor fara för denna intressanta fågelart.

Fågelfjärilar

När vi nu skall påbörja den avslutande delen av vår upptäcktsfärd, beger vi oss till det område där den sällsynta fågelfjärilsarten som kallas Ornithoptera alexandrae håller till. Vi flyger söderut till den tropiska djungel som omger staden Popondetta i östra Papua.

Ja, fågelfjärilen är verkligen en ovanligt vacker varelse. Den har fått sitt namn av vingarnas storlek och av de långsamma rytmiska slag den gör med vingarna. Den glidflyger också på ett karakteristiskt sätt. Alexandrae är i själva verket den största fjärilsarten i världen. Man har sett honfjärilar med en vingbredd på upp till 25 centimeter. Den här fjärilen finns uteslutande i dessa skogsområden.

När vi nu vandrar längs med denna heta, fuktiga djungelstig måste vi hålla ögonen öppna. Där är den! Titta på den där stora fjärilen som glidflyger högt uppe bland träden. Se hur den instinktivt flyger ner för att vila på den där slingerväxten som tillhör samma släkte som hållroten. Denna slingerväxtart är nödvändig för den här fjärilens fortplantningscykel. Larverna som utvecklas från fjärilens ägg livnär sig med glupande aptit på bladen. Därefter utvecklas de till glänsande puppor som hänger fast i bladen. Slutligen kommer det så fram en ny generation av denna vackra fjäril.

Här har vi ett stort exemplar av en hanfjäril. Vingarna är ungefär 20 centimeter tvärs över. Lägg märke till mönstret av breda, svarta ådror som skiljer de blå, gröna och guldgula fläckarna åt. Den här insektens kropp är svart och gul, med tofsar av rött hår strax under huvudet. Vilken fröjd att skåda!

På grund av sin storlek, skönhet och sällsynthet är Ornithoptera alexandrae högt skattad av förmögna samlare runt om i världen. Dessa är beredda att betala den inhemska befolkningen höga summor för bra exemplar. Följden har blivit att ett olagligt samlande och olovlig handel fortsätter, trots att det finns en skyddslag som föreskriver stränga straff för denna verksamhet. Det är emellertid mera en förstörd miljö till följd av kalhuggning, för att man skall kunna odla jorden, som utsätter dessa unika levande smycken för faran att utrotas.

Här slutar vår upptäcktsfärd i vildmarken. Vi hoppas att du har haft glädje av den. Men du kan vara förvissad om att den store Skaparen av dessa fascinerande fåglar och fjärilar snart skall uppfylla sitt löfte att återställa paradiset på jorden. Då kommer alla former av liv, även bland de vilda djuren, att få leva i fred i sin naturliga miljö.

[Bild på sidan 6]

Paradisfågel

[Bild på sidan 7]

Storfothöns