Jag ser med ljud

I MER än 30 år har jag levat i en värld av mörker. Jag är en bland de drygt 30.000 personer i Canada som drabbats av blindhet. Fastän jag har bägge mina ögon borta, så att jag är fullständigt utestängd från allt ljus, brukar jag säga till mina vänner: ”Nu kan jag se! Jag kan se med ljud!” Låt mig berätta hur det gick till att jag kom i den här situationen.

Andra världskriget närmade sig höjdpunkten. De allierades trupper hade dragit tvärs igenom Frankrike och in i Holland, och slaget om Antwerpen rasade som värst. Jag var 19 år gammal och hade just blivit förflyttad till infanteriet från att ha varit förare och mekaniker vid ett kanadensiskt artilleriregemente. Den 1 november 1944 var min första dag i stridslinjen. Efter bara fem minuter skulle den visa sig också bli den sista. Mitt förband ryckte fram mot Antwerpen längs en vall, då en granat plötsligt exploderade framför ansiktet på mig.

Sedan jag kvicknat till lyckades jag på något sätt, trots att jag var allvarligt skadad, ta mig tillbaka till våra egna ställningar. Där föll jag ihop medvetslös. Sjutton dagar senare vaknade jag på ett sjukhus i England och fann att jag var så gott som blind. Med vänstra ögat kunde jag se något litet, men bara suddigt. Det högra ögat var så svårt skadat att det måste tas bort. Efter tre månader på sjukhuset blev jag utskriven. Snart förlorade jag den lilla syn jag haft på vänstra ögat, och en tillvaro i ständigt mörker blev min levnadslott.

Efter krigsslutet i Europa blev jag i juni 1945 hemskickad med båt till Canada, för att där börja ett nytt liv i blindhet. Jag måste också lära mig tala igen, för nedre delen av ansiktet hade slitits sönder vid explosionen. Läkarna lyckades återställa anletsdragen genom en plastisk operation, och det är jag mycket tacksam för.

Det kändes konstigt att behöva lära sig använda den gudagivna känseln för att ta sig någonstans. Det är häpnadsväckande hur extra känslig man blir i fingertopparna, när kroppens mekanism söker ersätta förlusten av synen. Jag kunde ganska snart förflytta mig bara genom att känna på föremål, men jag använde också en lång käpp. Inte förrän år 1974 fick jag en blindledarhund. Den hunden, Leland, har varit mig en trogen följeslagare alltsedan dess.

En förändring i livssynen

År 1954 fick jag höra ett budskap som förändrade inte bara mitt tänkesätt, utan hela mitt liv. Två mycket vänliga människor kom till min dörr, och från Guds ord, bibeln, började de undervisa mig om en underbar framtid för mänskligheten. Jag lärde mig att Jehova Guds rike i Jesu Kristi händer kommer att en gång för alla avlägsna från jorden all den plåga, allt det lidande och all den sorg som vållats genom krig, våld och uppror under en tid av 6.000 år.

Under Rikets styrelse skall ”de dövas öron upplåtas, ... och den stummes tunga skall jubla”. Och inte nog med det, utan ”då skola de blindas ögon öppnas” också! (Jes. 35:5, 6) Vilken framtidsutsikt! Det bästa med detta är att det, enligt Guds löfte, skall börja förverkligas i den här generationen. — Matt. 24:7—14, 32—35; Luk. 21:28.

Fastän jag med förväntan såg framåt mot denna underbara nya ordning, förstod jag att jag måste göra det bästa av den situation jag nu var i. Så när jag fick veta att någon på Nya Zeeland hade konstruerat en apparat som nu används med framgång av många blinda, beslöt jag mig för att pröva hur användbar den var. På det sättet blev jag den förste i Canada som fick lära sig bruka ett elektroniskt hjälpmedel för blinda. Denna utrustning hjälper mig bokstavligen att ”se med ljud”.

Vad är det för utrustning?

Om du skulle möta mig när jag går nerför gatan med min apparat på mig, skulle du nog dra den slutsatsen att jag bär ett par överdrivet stora glasögon. De tre avskärmade hålen, som du kanske ser, är mottagar- och sändardelar. I det nedre hålet finns sändardelen, i de två övre mottagarna. Från sändaren går högfrekventa ljudimpulser, som studsar mot föremål i min väg. Ekot uppfångas av mottagarna och omvandlas till upprepade ”biip” i hörlurarna. Dessa döljs i de onormalt tjocka glasögonskalmarna, som slutar i en kraftig böj bakom öronen. Ena skalmen står i förbindelse med en kontroll- och batterienhet, som sitter fast vid bältet. Detta handstora kontrolletui innehåller inte bara batterierna, utan också hela den elektroniska utrustningen som behövs för att glasögonen skall fungera tillfredsställande. Efter fyra timmars användning måste batterierna laddas upp i fjorton timmar. De stunder jag inte använder den här utrustningen kan jag bära den i ett för ändamålet avpassat fodral med axelrem. I fodralet ryms också batteriladdaren.

Hur fungerar det?

Förmodligen känner du till fladdermusen, ett förunderligt djur som Jehova skapat. Detta djur är utrustat med ett utomordentligt system för att sända ut och uppfånga ljudimpulser. Beträffande detta ekolodningssystem var det en skribent som sade: ”Vetenskapsmän beräknar att fladdermusens ekolod i alla detaljer är en milliard gånger så känsligt och effektivt som någon radaranläggning eller ekolodsutrustning som människan konstruerat.”

Mitt elektroniska hjälpmedel fungerar på samma sätt, enligt ekolodningsmetoden. Från sändaren kommer högfrekventa ljudimpulser, som når upp till sex meter bort. Mottagarna är lätt snedställda, den ena åt vänster och den andra åt höger. På det sättet blir det återkastade ljudet högre i ett av öronen, beroende på föremålets belägenhet i förhållande till den utsträckta linjen av min rörelse framåt. Tonklangen i pipet i mina hörlurar varierar med föremålen som återkastar ljudimpulserna. Stål ger det vassaste ljudet, medan ljudet från en människa blir dovt. Trä ger mjukare ljud än glas. Variationerna i tonen gör det möjligt för mig att ”se” vad som finns framför mig — en trädgren, en järnstolpe, en tegelmur, en trädörr eller en glasdörr, en människa eller en bil.

När jag blir ännu duktigare att hantera min utrustning, skall det vara möjligt för mig att urskilja vad det är för slags träd jag har framför mig, om det är en tall, en gran, en al eller bara en häck. Den här elektroniska apparaten förmedlar alltså information som jag aldrig skulle kunna få bara med käppen eller med hjälp av min hund. Men jag kan heller inte uteslutande använda den här utrustningen utan de båda andra hjälpmedlen. Jag behöver fortfarande Leland, min ledarhund, som hjälper mig att upptäcka hål och ojämnheter och leder mig nerför trappor. Ett är säkert: de här båda i kombination, hunden och den elektroniska utrustningen, har gett mig större möjligheter att förflytta mig, större tillit och säkerhet.

Övning och instruktion

Eftersom vi människor saknar fladdermusens instinktiva förmågor, behöver en blind som använder detta elektroniska hjälpmedel mycken övning för att kunna tolka ”språket” korrekt. Det var i Toronto jag fick min träning under fyra veckor. Min instruktris var en av de omkring 100 personer, som under de gångna tre åren blivit övade att leda sådana här kurser i Australien, Storbritannien, Förenta staterna och Canada. Hittilldags har 400 synskadade, däribland barn, fått lära sig att ”se med ljud”.

En blind behöver veta hur långt borta föremålen är, som han riskerar att stöta ihop med. Så först fick jag köra hårt med ”avståndsbedömningsövningar”. Dessa var verkligen viktiga, för utan att helt ha kommit underfund med avståndsbedömningen är det omöjligt att använda denna elektroniska utrustning effektivt. Jag lärde mig snabbt hur avståndet till ett föremål framför mig kan utläsas av tonhöjden i det återkastade ljudet. Ju längre bort föremålet var, desto högre ton. När man närmar sig ett föremål, sjunker tonen till dess man befinner sig på en halv meters avstånd. Då upphör den. Det betyder ”STANNA”.

Sedan blev det svårare. Käppar sattes ut för olika övningar. En övning bestod i att jag skulle gå ut och in mellan tio käppar i rad, tills jag kunde göra det utan att slå omkull någon. Parallella käpprader slogs lätt omkull, om jag också avvek bara en tum från mittlinjen. För att det skulle bli mer komplicerat satte instruktrisen en käpp mitt i vägen för mig under den här övningen, men jag stannade i tid. Tre käppar sattes i form av en triangel, så att jag var precis 4,5 meter från varje käpp. Svårigheten här var att jag skulle gå fram till varje käpp, vidröra den med handen och sedan gå tillbaka till utgångsläget. Jag gjorde ett misstag — jag missade ena käppen med 50 centimeter!

För mer avancerad övning togs jag med ut på Torontos livligt trafikerade gator. Min instruktris gick bakom mig med en apparat, där hon kunde höra samma ljud som registrerades i min. Nu insåg jag hur värdefull träningen med käpparna hade varit. De återkastade ljuden med åtföljande ”biip” kom från mycket massivare föremål, som till exempel telefonstolpar och lyktstolpar, brevlådor, parkerade motorfordon och fotgängare. Förutom att jag måste undvika dem måste jag kunna identifiera dem. Min instruktris vägledde mig tålmodigt genom detta virrvarr av ljud, och jag började ”se” saker tydligare.

Till slut lärde jag mig känna igen affärsfasader och affärsingångar. Det gick att räkna affärsentréerna i ett kvarter. För att pröva min skicklighet skulle jag gå till en bank, som fanns ett visst antal portar bort från änden av kvarteret. Jag startade djärvt och slank in i banken — trodde jag. Jag gick självsäkert fram till det som tycktes vara disken och — PANG! Lampor för 2.000 kronor föll till golvet! Jag befann mig i en möbelaffär. Som tur var täcktes skadegörelsen av en försäkring. Sedan dess har jag varit mycket mer försiktig, som du kan förstå.

En bland de svårare övningarna för mig var en runda i ett varuhus med flera våningar. Det blev verkligen ett koordinationstest för mig, med den elektroniska apparaten, och Leland. Det var som att hamna i en labyrint. Jag måste lära mig montrarnas och gångarnas placering och storlek och dessutom tala om för instruktrisen på vilken sida om mig folk gick förbi. Jag gick uppför trappan till andra våningen, där hon avsiktligt försökte få mig att förlora orienteringen. Till slut var det tid att återvända till gatuplanet, söka rätt på den ingång vi kommit in genom och ta sig ut tillräckligt snabbt för att inte Lelands svans skulle fastna i svängdörren! Som avslutning på den dagens övningar gick vi ner och satte oss vid en tunnelbanestation, och min instruktris lät mig räkna människorna som steg på och av tågen. Det var sannerligen ansträngande övningar! Men de visade värdet av den elektroniska utrustningen och byggde upp min tillit till att kunna ta mig fram med hjälp av den. Samtidigt gick det upp för mig hur känslig hörseln är som kan sortera ljud på det sätt den gör!

Naturligtvis kan ingenting ersätta den gudagivna gåvan att kunna se, eftersom den sätter människan i stånd att betrakta alla färgerna och allt det vackra som vår kärleksrike Skapare har omgett oss med. Men jag känner mig ändå betagen av de nya ”synfält” som öppnats för mig tack vare mitt elektroniska hjälpmedel. När jag först hörde talas om det blev jag ivrig. Jag tänkte: Var detta något som skulle kunna hjälpa mig att bli en bättre förkunnare av Guds underbara rike i denna tid? Den frågan fick ett tillfredsställande svar genom den träning jag fick inne i staden Toronto och i dess omgivningar. Det är nu mycket lättare för mig att utföra helig tjänst för Jehova genom att gå från hus till hus med dessa enastående ”goda nyheter om riket”. (Matt. 24:14) Detta har varit det främsta skälet till att jag lärt mig ”se med ljud”. — Insänt.

[Ruta/bild på sidan 17]

Ett högfrekvent ljud går ut från en sändare, studsar tillbaka från ett föremål och upptas av mikrofoner

Ju närmare föremålet är, desto lägre blir tonhöjden

Mottagare

Sändare