Jordbävning drabbar Friuli

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Italien

”CEMENTGOLVET började skaka våldsamt. Jag försökte hålla mig på benen men ramlade till slut omkull, precis som de andra. Bullret blev ännu mer öronbedövande, som om spillror höll på att falla över oss. Plötsligt slocknade ljuset, och det började bryta ut panik bland oss. Små barn skrek gång på gång: ’Pappa! Pappa!’”

Så beskrev Anacleto Martin från Gemona i Italien huvudskalvet av en ödeläggande jordbävning som drabbade regionen Friuli på kvällen den 6 maj 1976. Friuliregionen omfattar en yta av omkring 7.861 kvadratkilometer i norra Italien. Friuli omfattar bland annat provinsen Udine.

Jordbävningen skakade 117 samhällen. Många hundra människor dödades, och den materiella förstörelsen var sorglig. Omkring 100.000 människor förlorade sina hem. Några av husen rasade samman; andra blev så svårt skadade att de måste rivas. En man sågs stå framför sitt till hälften förstörda hem med huvudet i händerna och snyfta: ”Tjugofem år! Tjugofem år!” Så länge hade han arbetat utomlands för att kunna bygga sitt hus. Nu låg det i ruiner.

Om du fick genomleva en jordbävning, vad skulle du då tänka på när dånet tystnat? Sedan du tackat Gud för att han låtit dig förbli vid liv, skulle du förmodligen börja tänka på dina nära och kära och andra bekanta. Hade de också överlevt? Den frågan upptog Jehovas vittnens tankar efter skalvet. En resande förkunnare, som betjänar åtskilliga församlingar i Friuliområdet, berättar:

”Vid 6-tiden följande morgon visade nyhetsmeddelandena att jordbävningen hade antagit katastrofala proportioner. Jag begav mig per bil till städer där våra bröder bodde. Vid 8-tiden på morgonen kom jag fram till provinshuvudstaden Udine. Staden var till största delen folktom; dess invånare hade sökt tillflykt i områdena omkring staden. Udine var inte så svårt skadad. Sedan jag fått reda på att alla Jehovas vittnen där hade överlevt och var välbehållna, begav jag mig till San Daniele.

Där träffade jag Lino Culotta, en äldste i församlingen där i staden. Han försäkrade mig att alla vittnena i staden var vid liv, även om några hade förlorat sina hem och måste bo ute i det fria. På vägen till Gemona längre norrut körde jag genom Osoppo, där jag kände till fyra familjer av Jehovas vittnen. Myndigheterna hade spärrat av den här staden. Men jag lyckades ändå nå fram till Amabile Tandois hem. Huset var skadat men hade inte rasat samman. Tandoi var emellertid inte där, och detta gav mig en vink om att han hade överlevt.

Överallt blev jag vittne till hjärtslitande scener. Det var fasansfullt att se män gräva fram människor, som nätt och jämnt var vid liv, ur ruinerna. Många andra var inte så lyckligt lottade.

Jag fortsatte mot staden Gemona, som tillhörde de platser som drabbats hårdast av skalvet. Hur hade det gått för mina medkristna i det här området? Det var omöjligt att nå staden med bil, eftersom ruiner blockerade alla gatorna. Jag lämnade bilen och fortsatte till fots. För att hitta fram till Rikets sal brukade jag ta sikte på en katolsk kyrka i närheten. Men den kyrkan låg i ruiner. Ett hus på ena sidan om kyrkan var delvis förstört, och huset intill hade smulats sönder.

Jag visste att Rikets sal, där Jehovas vittnen höll ett möte då jordbävningen inträffade, låg i nästa hörn. Det tycktes mig osannolikt att så många av vittnena kunde ha överlevt. Jag fortsatte med hjärtat i halsgropen. Då såg jag den! Byggnaden som inrymde Rikets sal stod kvar, medan allt omkring den hade rasat samman. Till och med böckerna i skyltfönstret låg kvar. Det fanns inga vittnen på platsen. Men detta tydde på att de hade överlevt också här.”

När skalvet inträffade

Jordbävningens epicentrum var beläget i Tolmezzo. Renato Abramo, presiderande äldste för Jehovas vittnens församling där i staden, berättar: ”Vår Rikets sal ligger i bottenvåningen i ett nytt bostadshus med tre våningar. Den torsdagskväll då skalvet inträffade hade vi som vanligt möte i lokalen, och tjugofyra personer var närvarande.

Mötet hade redan börjat, då vi började känna den första skakningen. Den var ganska mild. När den var över ropade Maurizio Rossi: ’Kom hit!’ och pekade på en bjälke som stöddes av en pelare av armerad betong.

Den andra skakningen var mycket värre. Plötsligt slocknade ljuset. Tankar på att dö eller åtminstone bli levande begravd under ruinerna genomkorsade min hjärna. Jag frågade mig: ’Var skall det första föremålet träffa mig? I huvudet? På vänstra eller högra axeln? På sidan?’ Jag slöt ögonen och bad till Jehova. Ja, det gjorde vi faktiskt allesammans. Bönen, som frambars högt, var till ömsesidig tröst för oss. Vi var verkligen nära döden, men vi fann tröst i bibelns löfte om en uppståndelse. — Joh. 5:28, 29; Apg. 24:15.

Men just när det verkade som om hela huset skulle rasa ihop över oss slutade skalvet. Hänförda över att vara vid liv flydde vi ut på gatan och begav oss till ett läger i närheten. Där gjorde vi upp en lägereld och tillbringade natten.”

Hjälpen anländer

Följande dag började hjälpen anlända till det jordbävningsdrabbade området. Inte bara italienare, utan också personer från de nationer som gränsar till Italien, erbjöd frivilligt sina tjänster. Vad Jehovas vittnen beträffar ordnade vittnena i Trieste med att ge mat, kläder och pengar åt sina medkristna, som hade drabbats av materiella förluster till följd av katastrofen. En central för samordning av undsättningsarbetet upprättades i Udine, där en av de äldste ställde sitt hem till förfogande. Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornets avdelningskontor i Rom utsåg en kommitté som skulle påskynda arbetet. ”Det var en rörande syn”, sade en av de frivilliga. ”Vittnen från alla församlingar i närheten och till och med från Österrike och Tyskland kom för att hjälpa oss.”

Från det hårt drabbade Gemona berättar Anacleto Martin: ”Broder Montori återvände till lägenheten ovanför Rikets sal. Han hjälpte värdens åttioårige far ner på gatan och till en säker plats på landsbygden. Andra vittnen var strängt upptagna med att försöka undsätta personer som blivit begravda under ruinerna av husen i närheten. Följande morgon skildes vi allesammans för att ta reda på vad som återstod av våra hem, om det alls fanns något kvar av dem. Dagen därefter började hjälp anlända från våra kristna bröder som bor nära det drabbade området. Förnödenheterna inbegrep tält, som vi var i mycket stort behov av.”

Renato Abramo från Tolmezzo berättar: ”På grund av de upprepade skakningarna tyckte vi att det var förståndigt att stanna kvar ute i det fria. Jag slog upp mitt tält, och kort därefter fick vi ännu ett tält. Några av oss sov i tälten; andra i bilar. Följande måndag blev vi mycket glada när det kom en lastbil med skylten ’Vakttornets undsättningspatrull’. Här kom vittnen som hade med sig mat, tält, mediciner och kläder åt oss. Vi kunde på så sätt slå upp ytterligare tält åt oss själva och andra vittnen från närbelägna byar och också några av våra grannar, som vi gärna delade med oss åt av det vi hade.”

En resande representant säger om vittnenas central i Udine för samordning av undsättningsarbetet: ”Jag har sett så mycket förnödenheter komma till det här huset att det skulle vara svårt att göra en inventering av alltsammans. Den beredvillighet att hjälpa som Jehovas vittnen från andra städer och andra länder visade var verkligen rörande. De förnödenheter som anlände inbegrep till och med blöjor för spädbarn. Två systrar tjänade som tolkar för att hjälpa de frivilliga från Österrike och Tyskland med deras språkliga problem. Överväldigade av tacksamhet frågade vi oss vad vi i vår tur kunde göra för dem som hade kommit så långväga ifrån för att hjälpa oss. Hur skulle det vara med en tallrik spaghetti? Det var det minsta vi kunde göra för dem.”

Något ännu viktigare

Mitt i brådskan och jäktet, när det gällde att ge varandra mat, kläder och tak över huvudet och fylla andra materiella behov, ägnade sig Jehovas vittnen i Friuliområdet åt något som de ansåg vara ännu viktigare. Från Gemona kommer följande rapport:

”Vi ordnade med att flytta stolarna och andra möbler i Rikets sal till San Daniele, och den 16 maj höll vi vårt offentliga bibliska föredrag och vårt Vakttornsstudium i en stor barack som bröderna byggt.” Renato Abramo berättar om Tolmezzoområdet: ”Söndagen efter jordbävningen kunde vi hålla vårt första möte under tälttaket.” I en rapport från Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Rom heter det: ”Nästan alla de berörda församlingarna kunde hålla sina reguljära möten söndagen efter skalvet. På en plats tjänade fyra stora tält, som rymde omkring 100 personer, inte bara som sovsalar, utan också som Rikets salar.”

Vilken verkan fick då jordbävningen på Jehovas vittnen i Friuliområdet? Inkvarteringen utgjorde ett problem. Omkring sextiofyra familjers hem antingen rasade samman eller skadades så svårt att de måste rivas.

Men glädjande nog var det inte någon enda av Jehovas vittnen som dog eller blev allvarligt skadad. Deras inställning till det inträffade uttrycktes träffande av en äldste som hjälpte till med undsättningsarbetet: ”Jag hoppas att det som har hänt inte skall hända igen. Men å andra sidan har det varit en verklig glädje att arbeta för att minska sina medmänniskors lidande. Vi ser fram emot Guds nya ordning, som skall upprättas i en nära framtid och där det inte mer skall finnas något lidande eller några katastrofer, ja, där till och med döden skall upphöra att finnas till.” — Upp. 21:3—5.

[Infälld text på sidan 12]

En ögonvittnesskildring från nordöstra Italien

[Infälld text på sidan 14]

”Det var fasansfullt att se män gräva fram människor, som nätt och jämnt var vid liv, ur ruinerna. Många andra var inte så lyckligt lottade.”

[Infälld text på sidan 14]

”Byggnaden som inrymde Rikets sal stod kvar, medan allt omkring den hade rasat samman.”

[Karta på sidan 13]

(För formaterad text, se publikationen)

ÖSTERRIKE

TOLMEZZO

GEMONA

OSOPPO

SAN DANIELE

UDINE

Det jordbävningsdrabbade området