En blick på den antika världens ”sju underverk”
OM DU blev ombedd att namnge sju ”underverk” som åstadkommits av människor i den nutida världen, vilka skulle du då nämna? Eiffeltornet i Paris? Kanske Empire State Building i New York? Eller Suezkanalen? Upptäcktsresande och resenärer har noterat alla tre, såväl som andra märkliga byggnadsverk.
Men antag att du hade levat för över två tusen år sedan. Vilka skulle du då ha nämnt som världens sju underverk? Grekerna och romarna hade olika förteckningar över märkliga konst- och byggnadsverk. Filon från Bysans gjorde till exempel upp en förteckning, Antipatros från Sidon en annan, något avvikande. Ändå har emellertid en vedertagen förteckning gått i arv till oss, och den omfattar ting som människor åstadkommit och som antingen är kolossala i storlek, mycket praktfulla eller framträdande på grund av andra anmärkningsvärda egenskaper.
Egyptens pyramider
Av den antika världens ”sju underverk” är det bara Egyptens pyramider som finns kvar i våra dagar. Mest betydelsefulla är de tre pyramiderna som är belägna vid Gize på Nilflodens västra strand nära Kairo. De är kolossala gravar som byggdes för vissa faraoner. Den första och största var Stora pyramiden. Denna gigantiska grav tillhörde farao Cheops (Khufu) och antogs utgöra en säker plats för kungens kvarlevor och de skatter som begravdes med dem.
Stora pyramiden, som täcker en yta av nära 53.000 kvadratmeter, har en kvadratisk bas och triangulära sidor, orienterade efter de fyra väderstrecken på kompassen. Denna pyramid var ursprungligen 146 meter hög och uppförd av 2.300.000 separata stenar. Dessa stenar varierar i vikt upp till 2.300 kilo vardera! Hur bröts och transporterades sådana enorma stenar, och hur sattes de på plats? Det kan man inte med säkerhet säga, men man har beräknat att en arbetsstyrka på omkring 100.000 man slet i tjugo år för att fullborda Stora pyramiden.
Varför byggdes pyramiderna? De forntida egyptierna trodde på ett liv efter döden. Men om själen skulle leva vidare ansåg de att en persons jordiska kropp måste bevaras. Därför balsamerade de sina döda. Dessutom begravde man värdeföremål tillsammans med den avlidne för att han skulle använda dem i andevärlden. Inte att undra på att vissa faraoner uppförde gigantiska gravar, som föreföll omöjliga att tränga in i!
Babylons murar och hängande trädgårdar
Om antikens turister drogs till pyramiderna, är det troligt att deras ”reseledare” skulle föreslå dem att fortsätta till Babylon. Enligt vissa traditioner räknades både denna stads massiva murar och dess hängande trädgårdar till den antika världens ”sju underverk”.
Babylons murar uppfördes av kung Nabopolassar, som levde på 600-talet f.v.t., och hans efterträdare, kung Nebukadnessar II (624—581 f.v.t.). Staden var byggd på båda sidor om floden Eufrat, och längs flodstränderna fanns murar med flera portar. Dessutom omgavs Babylon av dubbla murar, och den yttre muren var försedd med torn. I den fanns ett flertal väldiga portar. (Jes. 45:1, 2) Två grekiska historieskrivare, som levde på 400-talet f.v.t., skrev om Babylons murar. Ktesias uppger att murarna var cirka 90 meter höga, medan de enligt Herodotos var omkring 100 meter höga och 25 meter breda. Hur det än förhåller sig med den saken, så måste Babylons murar ha varit mycket breda, eftersom Herodotos omtalade: ”På krönet, utmed murens kanter, uppförde de byggnader bestående av ett rum, vilka låg mitt emot varandra med så stort utrymme mellan dem att ett fyrspann hade plats att vända.”
Om en resenär blev imponerad av dessa höga murar, skulle han säkerligen inte i mindre grad anse Babylons hängande trädgårdar vara ett ”underverk”. Nebukadnessar II lät bygga dem, antagligen åt sin mediska drottning Amytis, som fann det flacka babyloniska landskapet tråkigt och längtade efter träden och höjderna i sitt hemland.
De hängande trädgårdarna utgjordes av en serie uppbyggda terrasser som förenades av marmortrappor och reste sig till en höjd av kanske 25 till 90 meter över slätten. På de jordtäckta terrasserna växte många blommor, buskar och träd. Det sägs att slavar arbetade i skift med att vrida skruvar av något slag som pressade upp vatten från Eufrat till trädgårdarna. Från reservoarer på den högsta terrassen leddes vattnet i rör till brunnar, varifrån den nödvändiga bevattningen skedde. Sin härlighet till trots finns emellertid inte dessa ryktbara hängande trädgårdar kvar längre.
Artemistemplet i Efesus
När den kristne aposteln Paulus besökte den berömda staden Efesus i Mindre Asien i det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen, hörde gudinnan Artemis’ (romarnas Diana) tempel till stadens bemärkta byggnader. Ett ursprungligt tempel, byggt omkring år 550 f.v.t., förstördes år 356 f.v.t. men ersattes av en byggnad som var praktfullare än den ursprungliga.
I aposteln Paulus’ dagar stod detta lysande tempel på en avsats som mätte omkring 128 × 73 meter. Själva byggnaden var cirka 105 meter lång och 50 meter bred. Man tror att dess inre helgedom, omkring 30 meter lång och 20 meter bred, var öppen mot himmelen. En bildstod av gudinnan Artemis kan ha stått bakom altaret i denna helgedom. Av detta imponerande marmortempel med takplattor av vit marmor och med över ett hundra massiva pelare återstår inget annat än grunden och några mindre fragment. Goterna förstörde templet omkring år 260 v.t. Det är sant att tillbedjare av gudinnan en gång ropade: ”Stor är efesiernas Diana [Artemis]!”, men denna ”storhet” och den strålglans som en gång omgav hennes tempel har tonat bort i det förgångna. — Apg. 19:34, 1917.
Zeusstatyn i Olympia
På liknande sätt ansåg den ryktbare grekiske skulptören Feidias att han formade en gud, när han fullbordade ett av den antika världens ”sju underverk” omkring år 435 f.v.t. Det var en över tolv meter hög staty av Zeus (romarnas Jupiter) sittande på en cedertron smyckad med ebenholts, elfenben, guld och utsökta juveler. Statyn framställde denne falske gud med en olivkrans på huvudet. Feidias använde trä som stomme, gjorde statyns nakna delar av elfenben och klädnaden av guld. I gudens högra hand placerade han en segergudinna av guld och elfenben och i den vänstra en spira, krönt av en örn.
Denna väldiga staty var placerad i Zeustemplet i Olympia i Grekland, och till dess beundrare hörde många idrottsmän och andra sportentusiaster som strömmade till området i samband med de berömda olympiska spelen. Under ett senare århundrade lät den romerske kejsaren Theodosius I föra statyn till Konstantinopel, där den förstördes av en brand år 475 v.t.
Mausoleet i Halikarnassos
När kung Mausolos i Karien i Mindre Asien dog år 353 f.v.t., ansåg tydligen hans hustru Artemisia att hennes makes namn och ryktbarhet skulle leva vidare. Hon lät därför uppföra ett praktfullt gravmonument till minne av honom. Det var mausoleet, beläget vid Halikarnassos i sydvästra Mindre Asien. Intressant är att monumentala gravvårdar även i våra dagar kallas mausoleer.
Mausolos’ gravvård skapades av de grekiska arkitekterna Pytheos och Satyros. Den var cirka 40 meter hög och hade en rektangulär bas. Ovanpå denna reste sig en kolonnad av trettiosex pelare. På kolonnaden vilade en trappstegspyramid, och överst på den stod en staty av Mausolos i vagn. Allt detta för en enda människa!
Sin praktfullhet till trots förstördes mausoleet av en jordbävning. På 1400-talet v.t. lades byggnaden i ruiner. Endast några fragment av den en gång så magnifika gravvården finns kvar i våra dagar.
Kolossen på Rhodos
En staty, som allmänt kallades Kolossen på grund av sin väldighet, stod en gång nära hamnen på ön Rhodos i Egeiska havet. Denna bronsstaty av solguden Helios var omkring 35 meter hög, nästan lika hög som Frihetsstatyn i New Yorks hamn. Och en koloss var den sannerligen. Ett finger var större än mången ordinär staty! För att denna ihåliga bildstod av Helios skulle bäras upp använde dess grekiske skulptör Kares från Lindos på Rhodos ungefär sju ton järnstänger jämte stenblock. Kares arbetade i tolv år och fullbordade slutligen statyn år 280 f.v.t. Inom parentes kan nämnas att statyn inte stod grensle över hamninloppet så att skeppen passerade mellan statyns ben, som somliga påstått. I stället var den av allt att döma rest på en pir och stod vänd mot havet.
Men tänk! Kolossen på Rhodos stod i bara femtiosex år. En jordbävning störtade den år 224 f.v.t. Det berättas att spillrorna låg på klipporna i över 800 år tills de såldes som metallskrot på 600-talet v.t. Ett föga ärofullt slut för ett av den antika världens ”sju underverk”!
Faros vid Alexandria
En verklig ”skyskrapa” och ännu ett av den antika världens ”underverk” var ett högt fyrtorn på en ö i Alexandrias hamn i Egypten. Detta fyrtorn, som kallades Faros efter ön (i dag en halvö) på vilken det stod, var så berömt att ordet faros kom att användas om fyrtorn i allmänhet.
Uppgifterna varierar, men Farostornet vid Alexandria lär ha varit omkring 135 meter högt. Dess skapare var den grekiske arkitekten Sostratos, och det byggdes omkring år 270 f.v.t. under Ptolemaios II Filadelfos’ regering. Detta fyrtorn var byggt i tre sektioner på en stengrund. Det undre partiet var fyrkantigt, mellansektionen åttkantig och den övre delen rund. Det översta partiet var takförsett, men öppet, med bronspelare runt om.
Genom en mittgång fördes ved med hjälp av ett vindspel upp till det öppna övre planet för att underhålla elden som gav ljuset. Det berättas att en spegel reflekterade elden om natten, såväl som solljuset om dagen, så att ljuset kunde ses åtminstone 150 kilometer ut till havs.
Vad hände med Faros vid Alexandria? En jordbävning raserade delvis fyren den 7 augusti 1303, och dess förstöring lär ha fullbordats under samma århundrade. Det ryktbara fyrtornet stod emellertid i mer än ett tusen år.
Var det värt alla ansträngningarna?
När du ser tillbaka på det förflutna, kanske du med rätta kommer till den slutsatsen att några av den antika världens ”underverk” tjänade ett nyttigt ändamål. Babylons hängande trädgårdar var säkerligen en fröjd för ögat, och stadens väldiga murar gav ett mått av skydd. Och Faros vid Alexandria vägledde sjöfararna.
Men hur förhåller det sig med det stora Artemistemplet, Zeusstatyn i Olympia och Kolossen på Rhodos? Som konstverk och arkitektoniska mästerverk var de i sanning storslagna. Men hur förslösad var inte den kraft som uppbjöds för att forma eller bygga dem! Detta insåg säkert den sanne Gudens, Jehovas, tjänare som levde när dessa ”underverk” ännu stod kvar, eftersom de alla vägleddes av hans ord. Omkring år 460 f.v.t., innan Feidias lade ner mycket arbete på sin mammutstaty av Zeus, fullbordades bibelboken Psaltaren. Psalmisten, som drevs av den levande Gudens, Jehovas, ande, hade förklarat: ”Hedningarnas avgudar äro silver och guld, verk av människohänder. De hava mun och tala icke, de hava ögon och se icke, de hava öron och lyssna icke till, och ingen ande är i deras mun.” — Ps. 135:15—17.
Tänk också på Egyptens pyramider och det berömda mausoleet. Önskan att bli ihågkomna och ärade har drivit somliga att bygga imponerande monument. Visst har de också haft andra skäl, men hur nyktra är inte den vise kung Salomos av Gud inspirerade ord. Han sade: ”Man kommer icke ihåg dem som levde före oss. Och dem som skola uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som leva ännu senare.” (Pred. 1:11) Historiens blad är fyllda med många namn, men dessa betyder inte mycket i människors liv i våra dagar. Endast i Jehovas händer vilar utsikterna att bli ihågkommen och återförd till livet genom en uppståndelse. — Job 14:13—15; Apg. 24:15.
[Karta på sidan 17]
(För formaterad text, se publikationen)
Svarta havet
Medelhavet
Röda havet
GREKLAND
EGYPTEN
Babylon