Större hopp för handikappade barn

BLAND de dyrbaraste gåvor som Skaparen förlänat oss människor är gåvan att fortplanta vår art, att få barn. Ett barns födelse skänker stor lycka åt dess föräldrar. Som Jesus, den store läraren, sade: ”När en kvinna föder barn, har hon bedrövelse, ... men när hon har fött barnet, minns hon inte vedermödan längre för den glädjens skull att en människa har fötts till världen.” — Joh. 16:21.

Men ibland är den lyckan alldeles för kortlivad. När då? När ett barn föds med ett handikapp av något slag — mentalt, känslomässigt eller fysiskt. För närvarande lär det finnas sju millioner barn i Förenta staterna som lider av en eller annan form av handikapp. I synnerhet blir det en otrolig chock för de föräldrar som får veta att deras nyfödda barn lider av någon form av mental efterblivenhet, till exempel mongolism.a

För några år sedan fanns det inte så många institutioner som föräldrar kunde vända sig till för att få råd och stöd i fråga om att göra det som var mest kärleksfullt och blev till störst hjälp för ett sådant utvecklingsstört barn. Men i dag är situationen annorlunda, särskilt i de större städerna. Situationen har förändrats så mycket att somliga säger att vår tid mycket väl kan vara ”gryningen till en gyllene tidsålder för de utvecklingsstörda”.

Tidskriften Psychology Today för april 1975 talar om tendensen att i så stor utsträckning som möjligt låta handikappade barn ha nära umgänge med normala barn. Tidigare hade man alla sådana handikappade barn på institutioner, där de inte träffade några andra barn, men numera sköts fler och fler av dem så att de får tillfälle att vara tillsammans med andra barn. Detta visar sig vara till stort gagn.

Förbättrade metoder

Ett bra exempel på de förbättrade metoderna att ta hand om handikappade barn är det program som genomförts i Washington med stöd av Förenta staternas hälsovårds-, utbildnings- och socialdepartement. I samband med detta program hämtar man barn från mentalsjukhus och ger dem specialiserad övning, medan man samtidigt undan för undan avvänjer dem från läkemedel — vilka i hög grad anlitas på mentalsjukhusen vid behandling av utvecklingsstörda eller andra mentalsjuka patienter. Detta har lett till att många av dessa ungdomar kunnat börja i vanliga skolor eller sköta ett arbete, om de kommit över skolåldern.

I våra dagar finns det utöver hela Förenta staterna ”Program för spädbarns utveckling” till hjälp för utvecklingsstörda barn. Enligt en rapport kan dessa ”spädbarn av vilken som helst intelligensnivå utvecklas och förkovra sig, om den specialiserade övning de behöver sätts in tillräckligt snart”. Ännu mer uppmuntrande är den ståndpunkt man intagit vid Pacific State Hospital i Pomona i Kalifornien — ”att det inte finns någon nivå där barnen är ’utan hopp’”.

Man har funnit att de flesta spädbarn är ivriga att utforska sin omgivning, varigenom de på egen hand kan utvecklas mentalt och fysiskt, även när deras omgivningar inte är de bästa. Men utvecklingshämning kan bli följden när miljön är mycket dålig. Det utvecklingsstörda barnet måste å andra sidan lockas och lirkas fram, om det skall utvecklas intellektuellt. Modern måste faktiskt ägna all tid hon över huvud taget kan åt detta. Hon måste tala med barnet, underhålla det, uppmuntra det att vara fysiskt verksamt.

Modern behöver undervisning och övning för att klara den uppgiften så effektivt som möjligt, och detta är något som mödrarna kan få i många av de större städerna. På en del håll kan mödrarna få hjälp av experter; personalen använder en och en halv timme per vecka till att undervisa både mor och barn i deras eget hem. Somliga samhällen har också möjlighet att låta utvecklingsstörda barn stanna på sådana centraler under några veckor, varunder de får undervisning och övning. De som sysslar med denna verksamhet säger att ”det är en tragedi att ge upp hoppet om ett utvecklingsstört barn och sända det till en institution”.

I en rapport, som avgavs av en kommitté som tillsatts av Amerikanska barnläkarsällskapet, betonades det hur viktigt det är för utvecklingsstörda barn att ägna sig åt fysisk aktivitet. Ett utvecklingsstört barn behöver större fysisk aktivitet än ett normalt barn, men det är sannolikt att det får mindre. Försummelsen att ge barnet detta både förvärrar dess handikapp och skadar det i fysiskt avseende. Följden blir fetma och bristande samordning av muskelrörelser. En privat institution i Philadelphia i Pennsylvanien uppmuntrar mödrarna att börja undervisa sina mongoloida barn när de är bara fem veckor gamla.

Nya och framgångsrika metoder

En annan behandlingsform, som har gett slående resultat hos svårt utvecklingsstörda barn, kallas ”Boll-fågel-käpp”-metoden. Den är grundad på principen att alla bokstäver i alfabetet består av antingen en cirkel (en boll), en triangel (en fågel) eller ett rakt streck (en käpp). Med hjälp av denna metod har psykologerna kunnat lära barn med en intelligenskvot på endast tjugo eller trettio att läsa och skriva. Med denna mentala förbättring följer också en förbättring av personligheten.

Ett typiskt exempel på detta är en svårt utvecklingsstörd, artonårig flicka, som ofta fick raserianfall, knappast talade på eget initiativ och tillbringade största delen av dagen med att gunga i en gungstol. Tack vare ”Boll-fågel-käpp”-metoden talar hon nu ledigt, har sällan raseriutbrott och tillbringar inte längre dagen med att gunga och har till och med utvecklat sinne för humor. Det är faktiskt snarare regel än undantag att utvecklingsstörda som tränas med hjälp av denna metod — några av dem så gamla som fyrtionio år — gör stora framsteg vad beträffar personligheten, får rak i stället för hopsjunken hållning och inte längre tillbringar dagen med att gunga i en stol. Dessutom visar de intresse för sitt utseende och vill se presentabla ut. Allt detta är sundhetstecken. Personalen vid dessa centraler säger att de utvecklingsstörda till en början inte verkade vara ”folk” — när det gällde möjligheterna att meddela sig med dem — men tack vare den övning de fått visar de nu tydligt att de kan betraktas som ”folk”.

En annan framgångsrik metod att hjälpa utvecklingsstörda — antingen till följd av mongolism eller någon form av hjärnskada — har tagit musiken i anspråk. Upphovsmannen till denna metod, Richard Weber från Peoria i Illinois, har använt ett musiksystem och har därigenom kunnat hjälpa många utvecklingsstörda barn att spela ett instrument. Ett barn, som det var omöjligt att leva tillsammans med och som tycktes oförmöget att lära sig någonting alls, blev snart helt normalt tack vare detta system. Med hjälp av Webers ”Musicall”-metod, som han kallar den, har hundratals barn, av vilka några var svårt utvecklingsstörda och aldrig hade talat ett enda ord, nu kommit så långt att de börjar ”lära sig att lära sig”. Beträffande denna metod sade en rektor vid en skola för utvecklingsstörda barn: ”Webers nyheter omkullkastar en hel del inrotade uppfattningar. Sedan vi börjat använda hans metoder har vi sett barn förändras från passiva varelser till människor.”

Hyperaktiva barn

Det unga barn vi nyss talat om, som det tycktes omöjligt att leva tillsammans med, var i själva verket ett hyperaktivt barn. Hyperaktivitet (också kallad hyperkinesi) drabbar fler och fler barn, mest pojkar. Den kännetecknas av ytterligtgående rastlöshet och mycket kortvarig uppmärksamhet, vilket innebär att dessa hyperaktiva barn inte kan hålla sitt unga sinne, som håller på att utvecklas, tillräckligt länge inriktat på något föremål för att kunna öka sitt kunskapsförråd. Saken blir bara svårare av att sådana barn sannolikt är bångstyriga och envisa och löper fem gånger så stor risk att sätta i sig giftiga eller vådliga ämnen som andra barn gör. De är verkligen ett problem för sina föräldrar.

Den vanligaste och mest populära behandlingsmetoden för dessa barn är att tillgripa olika läkemedel — egendomligt nog läkemedel som stimulerar vuxna men tycks lugna ner sådana barn. Men det höjs nu allt fler röster i protest mot att man använder läkemedel för att lösa detta problem. Det finns till exempel alltid en risk att barnen skall bli beroende av läkemedlen, så att de måste fortsätta med dem sedan de blivit vuxna. Man måste också tänka på den skada som läkemedlen kan vålla. Dessutom är det sannolikt att sådana läkemedel maskerar problem eller sjukdomar i förbindelse med personligheten, vilka ofta ligger till grund för hyperaktiviteten. Av den orsaken rekommenderar fler och fler barnpsykiatriker att föräldrarna i stället visar stor fasthet, när de har att göra med sådana barn.

Det är också olyckligtvis så, som en psykiatriker framhöll, att man ofta förbiser den kroppsliga läkarundersökningen, vilken i själva verket borde vara den allra första åtgärden. Gång på gång hade denne psykiatriker funnit att barnets hyperaktivitet berodde på något kroppsligt fel, till exempel en defekt hjärtklaff eller någon ämnesomsättningsrubbning. Enligt honom ”kan det inte alls kallas vetenskapligt att undertrycka hyperaktivitet med läkemedel utan att försöka ta reda på och rätta till det medicinska eller fysiologiska problem som orsakar den”. Det var till exempel en hyperaktiv pojke som gång på gång satte eld på familjens schäslong. När man gav honom läkemedel, slutade han med detta. Men när man upphörde med behandlingen, eftersom man menade att han blivit botad, vad hände då? Han brände ner familjens garage!

Olika ”kroppsliga” program

Åter en annan metod, som gång på gång har visat sig vara mycket effektiv, är att reglera barnets näringstillförsel. Det händer ofta att en pojkes hyperaktivitet egendomligt nog vållas av låg blodsockerhalt, ett tillstånd som kallas hypoglykemi. Denna kan behandlas med mycket sträng diet, som är rik på proteiner och fattig på kolhydrater och framför allt undviker sådan undermålig föda som läskedrycker, godsaker som innehåller raffinerat socker och sådant som chips. Denna metod, som påverkar ämnesomsättningen, inbegriper också att man ger pojken stora doser av vissa vitaminer såväl som nödvändiga spårämnen. Metoden har också varit mycket effektiv när man behandlat barn som lider av raka motsatsen till hyperaktivitet, nämligen autism, och till och med dem som lider av schizofreni.

Mer än en psykiatriker har funnit att sådana livsmedelstillsatser som konstgjorda färgämnen och smakämnen och antioxidationsmedel (som tillsätts för att livsmedlen skall hålla sig bättre) kan göra ett barn hyperaktivt. När dessa ämnen avlägsnades från den föda de hyperaktiva barnen åt, blev de normala. Detta är emellertid inget litet problem, eftersom omkring 90 procent av det som barn tycker om att äta innehåller sådana ämnen, och en av de största bovarna är varm korv.

Under det senaste året har en annan faktor framhållits som en sannolik orsak till hyperaktivitet hos barn, nämligen artificiell belysning, i synnerhet fluorescerande ljus. En psykiatriker fann till exempel, när han ändrade belysningen så att den omfattade ljusets naturliga spektrum och skyddade barnen från de röntgenstrålar som vanligen avges från katoden i dessa lampor, att detta ledde till att de hyperaktiva barnen blev normala.

Man bör inte heller förbise den metod som förespråkas av nobelpristagaren Nicholas Tinbergen vid vissa former av känslomässiga och mentala problem. I tidskriften Science för 5 juli 1974 talar han om värdet av muskelmetoden, som skulle kunna beskrivas som en mild men mycket insiktsfull massage, som anbringas på det rätta sättet från topp till tå och som löser spänningar i kroppen och får musklerna och nerverna att fungera normalt. Å ena sidan noterade Tinbergen med tillfredsställelse att många män som var kända för sin stora lärdom hade gjort gynnsamma uttalanden om metoden, men å andra sidan var han bestört, ”därför att vi fann det här hörnet av psykiatrin i ett tillstånd av oreda och därför att vi upptäckte att många av de etablerade experterna — läkare, lärare och terapeuter — i så ringa grad är öppna för nya idéer och nya fakta”.

”Poäng och betyg”

Alla de föregående sätten att behandla hyperaktivitet kan sägas vara ”kroppsliga” metoder, därför att de angriper problemet via kroppen. En kontrast till detta är programmet med ”poäng och betyg”, där man använder psykologiska medel, nämligen övning och undervisning. I detta nya utbildningsprogram ger man barnen ”poäng” och ”betyg” beroende på hur väl de uppför sig och hur goda prestationer de gör, och på grundval härav får de sedan välja vissa belöningar. Det kräver en hel del tålamod och förståelse från lärarnas sida, eftersom barnen behöver fortgående individuell uppmärksamhet. Omkring 80 procent av de hyperaktiva barnen återförs till ett normalt tillstånd inom cirka arton månader, men återstoden kräver något längre tid.

Av det som här sagts framgår det tydligt att det numera finns större hopp för barn som är utvecklingsstörda eller hyperaktiva. Föräldrarna kan inte bara välja mellan många olika slag av sakkunnig hjälp, utan de kan också själva göra mycket som kan visa sig bli till stor hjälp.

[Fotnoter]