Otyglade grymheter i Malawi

I SLUTET av 1975 blev människor världen utöver chockerade över att höra om de illdåd som i stor skala begicks mot kristna människor — Jehovas vittnen — i det östafrikanska landet Malawi. Uttryck för avsmak inför barbariet — våldtäkt, misshandel, tortyr av män och kvinnor — hördes på den ena platsen efter den andra.

Har dessa grymheter upphört? Har lagens representanter gripit in för att sätta stopp för att en liten religiös minoritet berövas de friheter som Malawis konstitution garanterar dem? Har landets högt uppsatta ämbetsmän uttalat sin fördömelse över brutalitet som ett medel att befrämja politiska strävanden?

Svaret är Nej.

Ta del av vad som i mitten av januari 1976 hände fjorton kristna, som var medlemmar av Kalilombeförsamlingen av Jehovas vittnen på gränsen mellan Malawi och Moçambique. Dessa tre män och elva kvinnor greps av medlemmar i Ungdomsförbundet (en avdelning av Malawis makthavande kongressparti). De blev ondskefullt slagna bakom stängda dörrar under en halv dag. Polisen tog sedan med sig nio av kvinnorna för att de skulle få sjukhusvård. De kvarvarande vittnena hölls i skyddshäkte. Vilket tillstånd befann de sig i? Två av dem — Josiya A. Chambala och Tennison Joyabe — fick benen och armarna brutna av Ungdomsförbundets medlemmar. De båda kvinnorna fick också armarna brutna till följd av misshandeln. Hur gick det med deras brutala angripare? De är fortfarande på fri fot utan att ett finger har lyfts för att ställa dem inför rätta eller en röst höjts för att fördöma deras grymhet.

Men något ännu värre hände två kristna män, Harry Kampango och Aizeki Zoyaya från byn Tembenu. Deras byhövding och ordföranden i Malawis kongressparti, Chintengo, kritiserade dem skarpt inför partiets områdesavdelning i Jenara. Vad bestod deras brott i? De hade inte köpt några kort som medlemmar i Malawis makthavande politiska parti. De båda kristna, som var fridsamt sysselsatta med att bearbeta sina jordlotter, fördes bort och överlämnades åt partiavdelningen. Ungdomsförbundets ordförande vid namn Kachoka band armarna på ryggen på dem och stängde in dem i ett badhus. Under tre dygn blev de svårt slagna och fick vara utan mat och vatten. Därefter, den 2 januari 1976, blev dessa båda vittnen dödade genom stympning. De fick könsorganen avskurna. Deras döda kroppar kastades i en djup grop.

Så småningom fick polisen kännedom om morden. Den 7 januari kom de för att hämta kropparna men lyckades inte få upp dem ur gropen. De sade åt folket att fylla igen gropen och begrava kropparna. Samma dag kom Makhumula Nkhoma, som är minister för sydregionen, till byn från Zomba. Han sade ingenting till folket som vittnade om att han fördömde förföljelsen av Jehovas vittnen.

Mördaren, Kachoka, blev satt i fängelse. När han tillfrågades vem som dödade de båda männen, svarade han: ”Jag dödade dem själv. Eftersom de var svaga av hunger och inte hade några krafter, var det inget problem för mig.” Men vilka åtgärder har vidtagits för att liknande skändligheter inte skall upprepas? Hur förhåller det sig med dem som banat vägen för dessa mord? Vilket offentligt fördömande har genom press eller radio uttalats av regeringen eller partifunktionärer? Svaret är återigen: Inget som helst.

Om dessa händelser vore sällsynta undantagsfall, skulle situationen inte vara så frånstötande. Men detta är bara en liten del av en omfattande kampanj för att utplåna en försvarslös religiös minoritet, en kampanj som nu har bedrivits i mer än tio år. Om du har svårt att tro detta, så läs följande artikel.

[Bild på sidan 3]

OVANSTÅENDE RUBRIKER I SVENSK ÖVERSÄTTNING: Förföljelse mot vittnena. Nutida kristnas martyrskap. Illdåd begås mot Jehovas vittnen som inte vill gå med i partiet. Religionsförföljelse rapporteras från Malawi. Nazistliknande taktik i Centralafrika.