Vad händer med städerna?

”STREJK! Strejk! Strejk!” De manliga röster som fyllde San Franciscos stadshus med detta rop tillhörde polismän, som aldrig tidigare i stadens historia gjort något sådant.

Innan dagen grydde denna molniga augustimåndag 1975 blev två poliskonstaplar påkörda av en rasande bilist, och en annan blev slagen med ett slagträ. Andra blev beskjutna av krypskyttar, vilket fick till följd att poliskonstaplar sköt sönder gatubelysningen för att undgå att bli belysta måltavlor. Och i allt, från parkeringsförseelser till mord, utnyttjade folk polisens frånvaro.

Bakom denna villervalla och en lika hotande brandmansstrejk låg en omfattande oenighet på högsta nivå mellan borgmästare, stadsfullmäktige, polis- och brandmän: Vilken andel av de allt högre löner och kostnader som staden måste bestrida skulle komma polis- och brandmännen till del, och skulle dessa män, som har till uppgift att slå vakt om den allmänna säkerheten, ha rätt att strejka för att genomdriva sina krav?

”En hel stad hade blivit kidnappad och hölls fången, tills lösesumman betalades”, kommenterade kolumnisten William Safire i New York Times. ”Lösesumman betalades, och nu patrullerar utpressarna på stadens gator och ser till att ingen annan bryter mot lagen.”

I ett allt större antal städer säger å andra sidan de kommunalanställdas fackföreningar att det tyvärr inte finns något annat sätt att uppnå det som de anser sig vara berättigade till. Förlamande strejker från de stadsanställdas sida drabbar därför den ena staden efter den andra, när avtalen utlöper — trots att detta på många platser är olagligt.

Penningknipa

Men bakom dessa synliga symptom finns det mycket mera djupgående problem. Många storstäder i Förenta staterna och i andra länder pressas nu av vad som kommit att kallas ett ”ekonomiskt dilemma”: Å ena sidan snabbt stigande lönekrav från starkt organiserade kommunalanställda tjänstemäns sida plus de hastigt ökande kostnaderna för allt som en stad måste köpa, och å andra sidan ett växande antal fattiga stadsbor, som behöver mer och mer sociala tjänster, trots att stadens inkomster krymper.

Detta ”ekonomiska dilemma” förvärrades i början av förra året till ett strupgrepp på den så kallade ”världsfinansens huvudstad”, New York. Stadens utgifter hade mer än tredubblats på tio år. Till och med sedan staden avskedat tusentals anställda och den hastigt bildade Municipal Assistance Corporation frenetiskt samlat in medel för att hjälpa upp situationen, fortsatte staden vecka efter vecka att hotas av ekonomiskt sammanbrott. Och när staten New York ingrep för att hjälpa till, råkade dess egen ekonomi omedelbart i farozonen.

De ekonomiska chockvågorna spred sig snabbt. Den ekonomiska tidskriften Business Week förklarade:

”New Yorks problem förgiftar källan för alla. ... Redan ställs stater och städer — också de som inte befinner sig i en ekonomisk nödsituation — inför svårigheter när det gäller att låna, och de får betala mera när de gör det. ... Många stater och städer kanske själva obevekligt håller på att glida in i samma dilemma som New York: Antingen skära ner utgifter och tjänster ... eller också få se den allt rangligare ekonomiska byggnadsställningen rasa ihop omkring dem.”

Kvalfyllda rop om federal hjälp gjorde att man i en annan ekonomisk tidskrift ställde frågan: ”Onkel Sam kan gå i borgen för New York, men vem skall gå i borgen för Onkel Sam?” (Tidskriften Forbes, 1 juli 1975, sid. 42) Förenta staternas federala regering är redan skyldig sina gäldenärer nästan dubbelt så mycket som man årligen får in i form av skatter, under det att New York har skulder som något överstiger ett års inkomst!

Dessutom är mycket av världens ekonomiska system likaså grundat på lager efter lager av kredit. Och många analytiker anser att New York är en återspegling i miniatyr av världens kreditsituation. ”Kredit är tilltro”, framhöll en representant för myndigheterna i New York. ”Tilltron gäller låntagarens förmåga att betala igen. Om en sådan större låntagare som New York inte gör det, kommer detta att påverka kredittransaktionerna överallt.”

Bakom detta vittgående ekonomiska dilemma ligger åtskilliga djupt rotade stadsproblem som vägrar att ge med sig. Slumområden i städerna, som lömskt utvidgar sig, påskyndar ”medelklassens” flykt till förorterna. De som är anställda i stadens tjänst tillgriper mer och mer stridsåtgärder. Socialvårdskostnaderna ökar. Bostäderna förfaller. Föroreningen breder ut sig, och brottslighet och våld frodas. Sådana problem har en tendens att koncentrera sig i storstäderna i långt större utsträckning än vad man kan förvänta med tanke på den större befolkningstätheten, och de förvärras obevekligt i många av städerna.

En världsomfattande sjukdom

”New York drabbades helt enkelt först”, sade Milwaukees borgmästare, Henry W. Maier. ”Alla storstäder är på väg åt samma håll som New York. Det är bara en tidsfråga.” Och städerna i USA är inte ensamma om detta. Tidningen Daily Yomiuri i Japan rapporterar till exempel att hundratals städer i den nationen ”står på ’ruinens brant’ med lavinartat ökande utgifter”. — 5 oktober 1975, sid. 2.

Omfattningen av världens storstadsproblem framgår av att 116 städer världen utöver har trätt in i ”millioninvånarkategorin” under de tjugofem år som gått sedan 1950, men dessförinnan — under alla århundraden som gått — hade det inte uppstått mer än sjuttiofem så stora städer. Dessa storstäder skjuter upp snabbast i ”tredje världens” länder, som minst av alla har råd med dem. Många av dem återspeglar inte bara problem som städerna i Västerlandet har att brottas med, utan också andra som är unika för deras egen kultur.

”Redan är en tredjedel av de människor som bor i Manila, Caracas, Kinshasa och Kairo inte medborgare i dessa städer, utan illegala snyltgäster, som bor i tält, plåtskjul eller kojor utan vatten och avlopp”, rapporterar Milwaukee Journal. ”Experterna ser inget alternativ till att slumkvarteren och kåkstäderna blir den dominerande formen av stadsliv i många länder före år 1980.”

Men en tillbakablick visar att stadslivet ofta var helt annorlunda förr i tiden. Kunle Akinsemoyin skriver i tidningen Sunday Times, som kommer ut i Lagos i Nigeria: ”Jag minns tydligt när Lagos var Nigerias stolthet. Det var när jag var grabb, för omkring 40 år sedan eller mer. ... Människor var vänliga, hjälpsamma, artiga och gästfria.” Nu säger han sorgset att hans hemstad ”snabbt håller på att få rykte om sig att vara en av världens smutsigaste huvudstäder”.

Många av er äldre stadsbor kanske har gjort samma reflexioner som Kunle Akinsemoyin. Vad beror det på att många av civilisationens knutpunkter, som tidigare sprudlat av liv, drabbas av allvarlig tillbakagång? Finns det något grundläggande fel med storstäderna?

[Bild på sidan 4]

FAST I PENNINGKNIPAN

STADSHUSET

ANSTÄLLDAS LÖNER

KOSTNADER FÖR SOCIALA ”TJÄNSTER”