Fascinerande planeter — till glädje för oss

”HEJ. Det var roligt att du bad mig komma i kväll. Jag har sett fram emot att få se några av planeterna genom ditt teleskop.”a

”Och jag är glad att du kunde komma. Det är en vacker, stjärnklar kväll.”

”Är det där ditt teleskop? Det ser så litet ut. Jag hade väntat mig att få se en lång tub monterad på ett högt stativ.”

”Ja, det här kallas för ett katadioptriskt teleskop. Instrumentet är bara 23 centimeter långt, men ljuset går fram och tillbaka flera gånger inuti tuben, så att den verkliga brännvidden blir mer än 120 centimeter.”

”Jaså, är det så det fungerar? ... Är det tillräckligt mörkt för att börja ännu?”

Venus’ faser

”Ja, det här är bästa tiden att se Venus, innan himlen är mörk. Ser du den där klara stjärnan där borta i väster?”

”Ja, den lyser verkligen starkt.”

”Ja, näst efter solen och månen är planeten Venus det ljusstarkaste objektet på himlen. Man kan se den till och med i fullt dagsljus, om man vet var man skall titta. Nu har jag fått in den i teleskopet. Vill du sätta dig och ta en titt på den?”

”Det här är alltså Venus. Den ser ju ut som månen, när den inte är riktigt halv. Vad beror det på?”

”Venus rör sig kring solen i en bana innanför jordens bana. Den befinner sig därför ofta mellan oss och solen. Det är naturligtvis bara hälften av Venus som blir belyst av solen, och just nu ser vi mindre än hälften av den dagsljusa sidan. Vi ser alltså bara en skära.”

”Är det då så att när Venus rör sig i sin bana, ändrar den utseende precis som månen gör, när den genomgår sina olika faser?”

”Just det. För närvarande närmar sig Venus sammanbindningslinjen mellan jorden och solen. Om vi betraktar den låt oss säga om en månad, kommer den ljusa skäran att vara smalare. Men samtidigt kommer den närmare jorden, så att den ser större ut i teleskopet. Strax innan den passerar framför solen ser den ungefär dubbelt så stor ut som den gör nu, men vi ser då bara en mycket smal skära av den.”

”Det var verkligen intressant. Hurdant är det på Venus?”

”Venus är nästan exakt lika stor som jorden. Men ingen har någonsin sett dess yta, eftersom den alltid är täckt av tjocka moln. Människan har emellertid sänt rymdsonder till Venus med instrument som sänt signaler tillbaka till jorden. Det är mycket varmt där, omkring 500 grader Celsius. Så det kan inte finnas några floder eller sjöar eller hav på Venus. Atmosfären är nästan hundra gånger så tät som vår, och den består till största delen av koldioxid.”

”Det låter inte som något vidare behagligt klimat.”

”Nej, man har ingen större lust att tillbringa semestern där. För flera år sedan trodde en del vetenskapsmän att det kunde finnas liv på Venus, men nu vet vi att detta är omöjligt.”

Den gäckande Merkurius

”Det har blivit riktigt mörkt nu. Vad skall vi titta på nu? Kan vi se Merkurius?”

”Inte i kväll. Merkurius befinner sig ännu närmare solen än Venus gör. Så den är nästan aldrig tillräckligt långt borta från solen på himlavalvet för att den skall befinna sig ovanför horisonten efter mörkrets inbrott. Bara i genomsnitt en eller två gånger om året är det lätt att få se en skymt av den. Men det finns två speciella tillfällen då man tydligt kan se Merkurius. Det ena är när en total solförmörkelse avskärmar solens ljus under några minuter. Det andra är när Merkurius passerar solskivan. Det kommer inte att inträffa igen förrän år 2003 här i Förenta staterna. Men i Europa kan man få se Merkurius passera framför solen år 1986 och 1993.”

”Då får vi vänta länge. Finns det något annat vi kan se i kväll?”

Jupiter och dess månar

”Låt oss rikta teleskopet mot planeterna utanför jordens bana, först mot Jupiter. Jupiter är den största planeten i solsystemet, och trots att den befinner sig nästan 800.000.000 kilometer från oss, kan man se den mycket tydligt på himlen.”

”Hur stor är Jupiter?”

”Dess diameter är omkring 140.000 kilometer, ungefär elva gånger så stor som jordens, och nästan exakt en tiondel av solens diameter. Nu har jag den i sikte. Titta nu och tala om vad du ser.”

”Det är en stor, klar skiva, som liknar en fullmåne. Och det finns flera starka stjärnor bredvid den.”

”Det är några av Jupiters månar. Fyra av dem är ljusstarka nog att kunna ses med ett litet teleskop. Jupiter har en stor familj av mycket mindre månar. Den trettonde upptäcktes så sent som häromåret. Men de fyra som du ser har varit kända ända sedan Galilei först riktade sitt teleskop mot Jupiter. De är alla av betydande storlek; en av dem är till och med större än Merkurius.”

”Jag lägger märke till att de nästan ligger på rät linje. En av dem är på vänstra sidan och tre på högra sidan.”

”Om du tittar på dem igen i morgon kväll, kommer du att få se allesammans i helt andra positioner. De befinner sig på olika avstånd från Jupiter och rör sig därför kring planeten med olika hastigheter. På grund av att vi betraktar banorna från kanten befinner sig månarna alltid så gott som på rät linje. Låt mig ändra förstoringen från 80 till 160 gånger för att du skall kunna se Jupiter bättre. Du sade att den ser ut som fullmånen, men märker du någon skillnad nu?”

”Ja, den ser inte koppärrig ut, som månen. Men jag kan se några fina linjer som löper tvärs över den, eller skall jag säga band av mörkare färg, parallellt med månarna. Vad består de av?”

”Det är förmodligen band av moln, som drivs runt Jupiter av ständiga vindar, liknande de passadvindar vi har här på jorden. Jupiters atmosfär är tydligen mycket tjock och tät. Astronomerna har funnit metan- och ammoniakgas och även vätgas i den. Molnen kanske består av kristaller av fast ammoniak. Eftersom Jupiters medeltäthet bara är en fjärdedel av jordens, måste huvuddelen av planeten bestå av gaser. ... Lägger du märke till något annat på ytan?”

”Menar du en fläck? Nere på undre halvklotet?”

”Ja. Det är den berömda ’röda fläcken’ på Jupiter.”

”Vad består fläcken av — rök eller något liknande?”

”Det har funnits en hel mängd teorier. Enligt en av dem skulle det finnas en vulkan under molnen. Men det är inte troligt, eftersom fläcken ibland förskjuts ganska mycket åt öster och väster. Den tycks inte vara förankrad vid någonting fast nedanför. Förmodligen är ’röda fläcken’ en jättelik storm i Jupiters atmosfär. Den upptäcktes första gången för nära hundra år sedan. Den förändras en hel del till storlek, form och färg, men den försvinner inte. Om fläcken verkligen är en storm, så är den av oerhörd storlek, så stor att den skulle kunna uppsluka hela jorden.”

”Nu förstår jag varför du finner Jupiter så intressant. ... Men vad är det för en rödaktig stjärna som syns där borta i sydost? Kan det vara Mars?”

Mars’ ogästvänliga klimat

”Alldeles riktigt. Mars är vår bäst kända granne i rymden. Trots att Venus kommer närmare jorden, har Mars fått lejonparten av undersökningar och publicitet. Orsaken är att när Mars befinner sig som närmast, är den fullt belyst av solen och är lätt att observera och studera. Men jag förvarnar dig om att du kan bli besviken, när du tittar på Mars, för den är inte lika imponerande i ett litet teleskop som de större planeterna. Men en sak är i alla fall synlig nu, som är väl värd att se. Titta här.”

”Den ser verkligen liten ut. Men den röda färgen är framträdande. Och det finns en klart avgränsad vit fläck på ena sidan. Är det iskalotten?”

”Ja. I dess nuvarande läge lutar Mars’ sydpol mot oss, och det är där du ser iskalotten. Mars är mycket mindre än jorden — dess diameter är bara omkring 6.700 kilometer — men ändå liknar den jorden i vissa avseenden. För det första lutar axeln omkring 25 grader mot banans plan, nästan samma lutning som jordaxeln har. Mars genomgår därför årstider när den färdas kring solen, precis som jorden gör. En annan likhet är att Mars roterar kring sin axel på litet mer än tjugofyra timmar.”

”Är det därför somliga tror att det kan finnas liv på Mars?”

”Kanske det, men i andra avseenden skiljer sig Mars mycket från jorden. Tätheten hos dess atmosfär är mindre än en procent av vår atmosfärs täthet, och den består till största delen av koldioxid. Det finns praktiskt taget inget vatten på Mars, så iskalotten som du ser består inte av vanlig is, utan det är fast koldioxid, det som vi kallar för kolsyresnö. Nu är det sommar på Mars’ södra halvklot, och iskalotten krymper. Med tjugofyra timmars solsken per dygn försvinner den helt och hållet på några veckor.”

”Det måste verkligen vara kallt där för att det skall bildas kolsyresnö. Men är det inte varmare i de tempererade områdena på Mars?”

”Ja, de högsta temperaturer som rymdsonderna rapporterat från Mars’ ekvator var omkring +16 grader Celsius, men på natten sjunker temperaturen till —70 grader Celsius, till och med vid midsommar.”

”Vilket ogästvänligt klimat! Planeterna är verkligen fascinerande. Vad skall vi titta på härnäst?”

Eros, en liten ö i rymden

”Det finns så många fascinerande ting i vårt solsystem. Ser du de där båda klara stjärnorna, den ena ovanför den andra? Det är tvillingarna, Castor och Pollux. Till höger, diagonalt nedanför den undre stjärnan, är en annan stjärna, som inte är lika stark. Astronomerna kallar den Kappa Geminorum. I går kväll såg jag den genom teleskopet tillsammans med två andra, svagare stjärnor, den ena till vänster och den andra under den, så att de bildade en rätvinklig triangel med Kappa vid den räta vinkeln. Titta nu på den och tala om vad du ser.”

”Jag ser den starka stjärnan och de båda andra där du säger, men det finns en fjärde stjärna på sammanbindningslinjen mellan de båda svagare stjärnorna.”

”Just det. Den fanns inte där i går kväll, så det måste vara en planet. Kom ihåg att en grundläggande skillnad mellan en stjärna och en planet är att en stjärna stannar kvar på ett fixerat läge på himlavalvet år efter år, men en planet rör sig.”

”Vilken planet är det?”

”Det är en av de mindre planeterna eller asteroiderna, och den heter Eros. Den är ganska säregen, för den kommer mycket nära jorden och rör sig snabbt över himlavalvet. Som du säger befinner den sig just nu på en rät linje mellan de båda stjärnorna. Men den rör sig så snabbt att den inte alls kommer att befinna sig i linje med de andra, om vi betraktar den om en timme.”

”Den uppvisar ingen skiva, som de andra planeterna. Om den inte rörde sig, skulle man inte kunna skilja den från en stjärna.”

”Den är mycket liten, och den är inte ens rund. Eros beräknas vara 35 kilometer lång och 16 kilometer bred. Eftersom den vrider sig ett varv kring sin axel på fem timmar, genomgår den på två och en halv timme ett kretslopp, då den varierar från sin högsta till sin lägsta ljusstyrka. Eros är faktiskt bara en ö i rymden av ungefär samma storlek som en av öarna i Karibiska havet.”

”Kommer Eros ofta nära jorden?”

”Nej, det är faktiskt sällsynt att man kan se en sådan liten planet. Om Eros alltid skulle befinna sig där ute mellan Mars och Jupiter, där de flesta asteroiderna finns, skulle vi aldrig få se den. Men den går i en bana som gör att den kommer ganska nära jordens bana, när den befinner sig i perihelium, det vill säga punkten närmast solen. Den här månaden råkar det vara så att vi är här och möter den, bara 22 millioner kilometer ifrån oss. Men det kommer att ta åttioett år innan den kommer så nära igen.”

”Jag förstår att en astronom måste ha stort tålamod. Men vad tiden har flugit i väg i kväll! Har vi tid att se på något mer?”

Saturnus’ förunderliga ringar

”Det är en sak till, som jag har sparat till sist. Låt mig visa dig vad jag tycker är den vackraste synen på hela himlen. Det är Saturnus. Jag tar in den i teleskopet med 80 gångers förstoring. Där är den med ringarna utbredda, så att man kan beundra den.”

”Å! Vilken hänförande syn! Det var verkligen imponerande. Men jag ser bara en ring. Sade du inte ringar?”

”Jo. Låt oss fördubbla förstoringen. Titta nu och se om du inte kan urskilja en inre och en yttre ring med ett smalt, svart mellanrum mellan dem.”

”Ja, nu ser jag båda ringarna. Den inre är ljusstarkast. De måste vara oerhört stora.”

”Ja, det är de verkligen — större än någonting annat i solens familj av planeter. Saturnus själv är något mindre än Jupiter, men dess ringar når ut till en diameter av 270.000 kilometer. Och i ett större teleskop kan man se en tredje ring, mycket svagare, innanför de ringar vi ser här.”

”Vilket storslaget skådespel!”

”Saturnus’ ringar är unika i hela det synliga universum. Medan planeten rör sig ett varv kring solen vart trettionde år, genomgår den vinkel, i vilken vi ser ringarna, olika faser. Under femton år ser vi dem från söder, som vi gör nu, och därefter från norr under lika lång tid. Och två gånger under ett kretslopp ser vi dem rakt från kanten. När detta inträffar, skulle man inte kunna misstänka att de existerade. Ringarna är oerhört tunna — inte mer än 15 kilometer tjocka. Och de är fullkomligt cirkelrunda och absolut platta och enhetliga, till och med när de betraktas i de största teleskopen.”

”Vad består ringarna av?”

”De kan inte vara massiva, för i så fall skulle den yttre kanten röra sig snabbare än inre kanten. Men faktum är att de inre delarna av ringarna rör sig snabbare. Det är precis vad man kan förvänta av satelliter på motsvarande avstånd från Saturnus. Saturnus’ ringar måste därför bestå av milliarder eller billioner små partiklar, vilka var och en går i sin egen bana kring Saturnus. På grundval av ringarnas massa och reflektionsegenskaper kan man sluta sig till att partiklarna måste vara mycket små, kanske så fina som stoftkorn.”

”Men hur har så många milliarder partiklar kommit ut dit i en sådan häpnadsväckande formation? Hur kan de stanna kvar i stabila banor utan att stöta samman med varandra, så att ringarna skingras?”

”Det finns ingen som har den blekaste aning om det. Det tycks mig som om det här är ännu ett exempel på vad vi så ofta kan se i växt- och djurlivet på jorden. Det är som om Skaparen, Jehova, fann behag i att inte bara visa prov på sin oerhörda makt och intelligens, utan också sin oändligt mångfaldiga fantasi, då han utformar både sina levande och livlösa skaparverk med en sådan överväldigande variation. Tänk på Guds kärleksfulla omtanke, när han satte människan på jorden, en planet med sådan klar atmosfär, och gav henne den intelligens och nyfikenhet som behövdes för att uppfinna teleskop och rikta dem mot himlen.”

”Menar du att Saturnus’ ringar och alla andra underbara ting som jag har sett i kväll har blivit placerade där bara för att människan skulle studera dem och finna glädje i dem?”

”Bara Gud vet varför han har gjort allt detta. Men kunde han ha något bättre skäl, från människans ståndpunkt sett? Gör inte det du har sett av det materiella universum att du grips av vördnad inför din store Skapare? Känner vi inte tacksamhet för att han så kärleksfullt gett oss sådana ting att glädja oss åt förutom andra välsignelser i livet?”

”Jo, sannerligen. Men det har uppstått några frågor i mitt sinne i kväll. Har inte många generationer av astronomer bara skrapat på ytan av vad som finns att lära om universum? Och med tanke på att många av de fenomen du har talat om inträffar så sällan, kanske bara en eller två gånger under en hel livstid, känner man sig då inte olyckligt lottad, så att säga, därför att man inte kan leva länge nog för att få se alla skapelsens under?”

”Det är bara ännu ett skäl för att det inte är rimligt att tänka sig att Gud skapade människan för att leva bara sjuttio eller åttio år. Inte ens om vi fick leva tusen gånger så länge skulle det fattas sådant som vi kunde finna glädje i att betrakta och inhämta kunskap om i de förunderliga himlarna, som Jehova har skapat. Hur förnuftigt är det då inte, som bibeln säger, att Gud satte människan på jorden för att leva för evigt.” — Upp. 21:4.

”Du har verkligen gett mig mycket att tänka på. Tack för en oförglömlig kväll.”

[Fotnoter]

”Loven HERREN [Jehova] från himmelen, loven honom i höjden. Loven honom, alla hans änglar, loven honom, all hans här. Loven honom, sol och måne, loven honom, alla lysande stjärnor. Ja, de må lova HERRENS namn, ty han bjöd, och de blevo skapade. Och han gav dem deras plats för alltid och för evigt; han gav dem en lag, och ingen överträder den.” — Ps. 148:1—3, 5, 6.