”Ditt ord är sanning”

Vänskap med Guds fiender?

BIBELSKRIBENTERNAS uppriktighet och rättframhet bekräftar bibelns äkthet och visar att den är den allsmäktige Gudens, Jehovas, ord. Hedniska härskares redogörelser upphöjer dessa forntida män, skildrar deras dygder och segrar, men talar sällan eller aldrig om deras svagheter eller nederlag. Men Guds skribenter skildrar med den allra största öppenhjärtighet de misstag som Jehovas tjänare gjorde sig skyldiga till.

Ett slående exempel på detta är den skildring som dessa skribenter tecknat ned om den gudfruktige konung Josafat, som regerade över Juda rike i tjugofem år i slutet av 900-talet f.v.t. Vi läser om honom: ”HERREN [Jehova] var med Josafat, ty han ... sökte sin faders Gud och vandrade efter hans bud. ... Hans frimodighet växte på HERRENS vägar.” Han drog själv ut bland folket och uppmanade dem att tillbedja Jehova. Han sände ut hövdingar, präster och leviter till att undervisa folket i Jehovas lag, och över hela landet förordnade han domare och förmanade dem att döma rättfärdigt, i gudaktig fruktan. — 2 Krön. 17:1—19; 19:4—11.

Men allt detta avhöll inte Guds skribenter från att berätta om de misstag Josafat begick och om hur han blev tillrättavisad av Jehova. Vid ett tillfälle försökte den onde konung Ahab locka konung Josafat till att dra ut tillsammans med honom för att strida mot konungen i Syrien vid Ramot i Gilead. Josafat var något misstänksam och sade att man först borde fråga en Jehovas profet. Sedan några falska profeter hade avgett gynnsamma svar, frågade man en sann Guds profet. Han sade rakt på sak att det hela skulle få ödesdigra följder.

Josafat borde ha tagit varning av detta, men det gjorde han inte. Han drog ut i striden tillsammans med konung Ahab, och om inte Jehova hade ingripit, skulle Josafat ha blivit dödad. Skildringen säger: ”Då gav Josafat upp ett rop, och HERREN hjälpte honom, Gud vände dem bort ifrån honom.” Den onde konung Ahab blev dödad i striden, men ”Josafat, Juda konung, vände välbehållen hem”. — 2 Krön. 18:1—19:1; 1 Kon. 22:1—38.

Skildringen visar verkligen hur dåraktigt Josafat handlade, när han gick med på att hjälpa den onde Ahab. Ahab var rakt inte någon vän till Josafat. Han sökte skydda sig själv genom att förkläda sig, men sade åt Josafat att dra ut i striden i sina kungliga kläder, vilket han också gjorde. Ahab hade listigt räknat ut att fienden skulle ta Josafat för att vara Ahab, gå till anfall mot honom men inte känna igen Ahab, därför att han var förklädd. Detta var exakt vad som hände. Syriens konung gav order om att man skulle omringa Ahab. När hövitsmännen över de syriska vagnskämparna fick syn på Josafat, klädd i sin kungliga skrud, trodde de att han var Ahab och angrep honom. Men när Jehova hjälpte Josafat och befriade honom, förstod de att han inte var Ahab och slutade upp med att förfölja honom.

Det är mycket möjligt att Josafat var tacksam mot Gud för att han blivit räddad. Men Jehova hade inte för avsikt att ignorera hans orätta och dåraktiga handlingssätt. Han sände sin profet Jehu till honom med en skarp tillrättavisning: ”Är det åt de onda som hjälp skall ges, och är det dem som hatar Jehova som du skall älska? Och fördenskull kommer förtörnelse över dig från Jehovas person. Likväl har goda ting blivit funna hos dig, eftersom ... du har berett ditt hjärta för att söka efter den sanne Guden.” Josafat begick ett liknande misstag längre fram under sin regering och gjorde sig förtjänt av en liknande tillrättavisning. — 2 Krön. 19:2, 3, NW; 20:35—37.

Det råder inget tvivel om det. Lika mycket som det behagade Jehova att Josafat följde en rättrådig kurs och nitälskade för den sanna tillbedjan, lika mycket misshagade det honom när Josafat slöt sig till Guds fiender och hjälpte dem. Den ena gången höll det på att kosta honom livet, den andra gången kostade det honom hans handelsflotta.

Eftersom Skriften, Guds ord, är ”gagnelig till undervisning, till tillrättavisning, till att bringa ordning i tingen, till fostran i rättfärdighet”, vad kan vi då lära av det Josafat fick vara med om? — 2 Tim. 3:16, NW.

För det första är det trösterikt att veta att Jehova är barmhärtig och visar oförtjänt godhet. Även om Josafat handlade orätt och dessutom oförståndigt, när han slöt sig till den onde Ahab och hjälpte honom, så övergav Gud honom inte när han kom i en mycket svår situation, utan räddade honom på grund av det goda han hade gjort. Vi kan därför förlita oss på att Gud kommer att hjälpa oss, när vi råkar i svårigheter på grund av ett misstag vi gjort — förutsatt att vi har handlat troget dessförinnan.

Men långt betydelsefullare är den eftertryckliga tillrättavisning Jehova gav Josafat genom profeten Jehu: ”Är det åt de onda som hjälp skall ges, och är det dem som hatar Jehova som du skall älska?” Josafat hade begått ett allvarligt misstag i fråga om sin lojalitet mot Gud, ty lojaliteten krävde att han inte fick hjälpa Jehovas fiender.

Vilka är då de Guds fiender i våra dagar som hans tjänare inte får hjälpa eller bistå? Låt oss först och främst göra klart att det som sägs här gäller organisationer, nationer, ideologier och liknande. Josafat hade blivit övertalad att hjälpa det avfälliga Israels rike i kriget mot Syrien. Det var inte en fråga om att visa vanlig artighet eller vänlighet, att hjälpa en annan människa, vilket alltid är på sin plats. De kristna i våra dagar söker göra ”vad gott är mot var man”, i det att de hjälper dem som behöver hjälp. (Gal. 6:10; Mark. 12:31) Men det är en helt annan sak när världsliga organisationer önskar få Jehovas organisations bistånd i en strävan att söka bevara denna onda tingens ordning. — Gal. 1:4.

Beträffande de religiösa organisationer i kristenheten som vädjar till Jehovas tjänare om hjälp i kampen att lösa de sociala problemen — på samma sätt som Ahab vädjade till Josafat om hjälp — kan vi därför fråga: Håller de sig avskilda från världen, som Jesus sade att hans efterföljare skulle göra? Gör de Guds namn känt, och riktar de människornas uppmärksamhet på Guds rike som mänsklighetens enda hopp? Lever de efter bibelns principer? Har de den kärlek inbördes som Jesus sade skulle vara kännetecknande för hans efterföljare? Nej! — Matt. 24:14; Joh. 13:34, 35; 15:19; 17:16, 17.

Vilken slutsats kan vi alltså dra av detta? Att dessa religiösa organisationer inte är vänner till Jehova Gud, utan till hans fiender. Det måste vara på det sättet. De är en del av världen, och om de kristna vill vara världens vänner, gör de sig till Guds fiender. Det kan inte finnas någon gemenskap mellan ljus och mörker, mellan Kristus och Belial. Jesus Kristus formulerade själv den princip som måste vara vägledande för hans efterföljare: ”Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar.” — Jak. 4:4; 2 Kor. 6:14, 15; Matt. 12:30.

Lojalitet mot Gud kräver inte bara att man vägrar att samarbeta med sådana religiösa organisationer utan också att man förblir neutral i förhållande till de brännande tvistefrågor som bringar hela världen i jäsning — det må gälla ideologiska, politiska, sociala, rasliga eller nationella problem. Endast om vi gör det, kan vi visa att vi har förstått syftet med att Jehova Gud lät denna tillrättavisning bli nedtecknad: ”Är det åt de onda som hjälp skall ges, och är det dem som hatar Jehova som du skall älska?”