Årsberättelse för Finland
Folkmängd: 4.484.655
Högsta antal förkunnare: 8.706 Proportion: 1 på 515
Det värmde hjärtat att se de 4.000 bröderna och systrarna från Finland, som var med vid De endräktiga tillbedjarnas sammankomst i Köpenhamn. Dessa finska bröder, som inte kunde någon danska, hade många intressanta upplevelser då de fick hålla sammankomst tillsammans med danskar. Landstjänaren meddelar att våra finska bröder var hänförda över att få vara tillsammans med sina bröder från andra länder. En annan viktig sak för Finlands del det här året är att man varit sysselsatt med att bygga ett nytt Betelhem, som man behövde på grund av verksamhetens stora tillväxt. Bröderna hoppas snart kunna ta byggnaden i bruk för Skolan i Rikets tjänst. Samma sak kan sägas om Finland som om varje annat land på jorden, nämligen: ”När ni mottogo Guds ord, som ni hörde av oss, godtogo” ni ”det ... såsom Guds ord, vilket också är verksamt i eder som tro”. (1 Tess. 2:13, NW) De erfarenheter som landstjänaren redogör för i sin rapport över verksamheten i Finland bevisar att detta är sant. Vi återger här några av dem.
Många pionjärer med särskilt uppdrag har utfört ett gott arbete på isolerade distrikt, och vi har följt deras verksamhet med stort intresse. Ett gift par, som verkat såsom pionjärer med särskilt uppdrag, började under 1956 bearbeta ett glest befolkat, isolerat distrikt. De hade inte just några framgångar det första året, men i april månad 1957 rapporterade två nya förkunnare att de tagit del i tjänsten, och följande år gick antalet förkunnare upp till sex. Samtidigt bildades en församling där på platsen. Vid slutet av år 1959 hade församlingen nio förkunnare, och året därpå växte antalet till tolv. Men tjänsteåret 1960—1961 medförde den största glädjen, ty då ökade förkunnarantalet under tjänsteåret från tolv till tjugoen.
En syster berättar: ”Jag hade satt i gång ett bibelstudium i ett hem på icke-utlämnat distrikt, och jag brukade fara och hålla det varje måndag. Eftersom jag brukade fara dit med buss, for jag alltid vid samma tid och gick av på samma plats. Jag måste också uppehålla mig där ute litet längre tid än studiet varade, och jag brukade använda väntetiden till att arbeta från hus till hus. En dam hade lagt märke till min verksamhet och hade fått klart för sig att jag var ett Jehovas vittne. Från huset där damen i fråga bodde kunde man se busshållplatsen, där jag brukade stiga av. Huset omgavs av en hög, tät granhäck, och grinden var låst, så att ingen obekant skulle kunna veta hur man tog sig igenom den, och dessutom fanns det ett anslag: ’Varning för arg hund’. Allt detta avhöll mig från att söka ta mig fram till huset, och slutligen förstod den här damen det. Hon beslöt då att undanröja hindren. En måndag gick hon till sina närmaste grannar och sade till dem: ’Om den där damen, som absolut måste vara ett Jehovas vittne, kommer hit, bed henne då att komma in till mig också, och tala om för henne hur man öppnar grinden.’ Just den här dagen hade jag en annan syster i sällskap, och när vi skulle börja arbeta från hus till hus, sade hon: ’Det är ingen mening med att gå till det där huset [och hon menade då det hus där grannarna till den här omnämnda damen bodde], för jag har varit där förut.’ Men vi bestämde till sist att vi inte skulle gå förbi det, och vår glädje blev stor, ty folket i huset tog inte bara tidskrifter av oss utan talade också om för oss att damen i huset med granhäcken var intresserad av det som vi hade och väntade att vi skulle besöka henne. Förhoppningsfulla begav vi oss till den väntande damen och fann porten öppen. Hon kom ut på verandan och tog hjärtligt emot oss, i det hon sade: ’Vad jag har väntat på er. Jag frågade henne vad det var hos Jehovas vittnen som hade väckt hennes intresse, och hon svarade då: ’Jag vet att ni är de enda som kan undervisa folk om livets väg, och jag hoppas att ni vill börja undervisa mig också.’ Då jag frågade om hon hade några av Jehovas vittnens skrifter, tog hon fram tidskriften Vakttornet och en av våra småskrifter. ’Jag har noggrant läst igenom det här och även bibeln, men jag kan inte förstå det, när jag är hänvisad till mig själv.’ Vi visade henne boken ’Låt Gud vara sannfärdig’, som hon ögonblickligen skaffade sig. Jag föreslog henne så att vi skulle studera med hjälp av boken och erbjöd mig att sätta i gång studiet följande måndag, ty just nu var det en annan dam som väntade att vi skulle komma och besöka henne. Hon blev då mycket ledsen och frågade om vi inte kunde studera en aldrig så liten stund med henne. Vi kom litet sent till det andra stället, men vi var lyckliga över att ha fått i gång ännu ett bibelstudium i ett hem. Studiet fortsatte regelbundet och inleddes och avslutades alltid med bön. Snart kom den nyintresserade damen till församlingens möten, fastän hon bodde långt bort, och hon började också ta del i tjänsten. När hon fick höra talas om konventet i Danmark, började hon genast lägga planer för att vara med där. Färden dit och hem igen bjöd på många överraskningar för henne, och den blev ett oförgätligt minne, eftersom hon vid konventet symboliserade sitt överlämnande genom att låta döpa sig. Allt detta hände inom omkring fyra månader.”
En annan förkunnare skriver: ”Jag har arbetat på ett distrikt där det varit svårt att få folk intresserade för organisationen på grund av inrotade fördomar. Vi hade berättat erfarenheter ur Jehovas vittnens årsbok om den världsomfattande verksamheten, men med klent resultat. Längre fram visade vi filmen, och den väckte stort uppseende. Intresset för organisationen och för behovet av den växte. Till en början ordnade vi med ett bibelstudium i en välsinnad familjs hem, och andra i grannskapet, som visat intresse, blev inbjudna att vara med där. Senare satte vi också i gång med att hålla teokratisk skola och ha tjänstemöten. Nio personer har regelbundet tagit del i dessa möten, och många av dem har redan börjat vara med i predikoverket, även om de inte ännu har rapporterat sin tjänst. Den här gruppen intresserade anordnar regelbundet offentliga föredrag och tar del i att inbjuda folk till dem, och det har varit trettio á fyrtio personer närvarande vid dessa föredrag. En lantbrukare som för första gången var med vid ett sådant möte, som hölls en onsdag, sade efteråt: ’Hädanefter skall jag komma varenda onsdag, för det finns mycket att lära.’ En annan i en grupp som såg filmen yttrade: ’Jag vill också vara med i den nya världens samhälle.’”