Våra barn och förskoleverksamheten

Den 1 juli 1975 trädde en särskild lag om förskoleverksamhet i kraft. Den syftar till att alla sexåringar i Sverige skall gå i förskolan. Det är obligatoriskt för alla kommuner att inrätta en förskoleplats för varje sexåring, men för barnen och föräldrarna är det däremot frivilligt att utnyttja den.

Vad innebär förskoleverksamheten? Förskoleverksamhet är det samlande namnet för den verksamhet som samhället skall bedriva enligt förskolelagen. Verksamheten består av förskola, vilken organiseras som daghem, i vilka barn mottas för vistelse minst fem timmar om dagen, eller deltidsgrupp, i vilken barn mottas under kortare tid av dagen än som gäller för daghem. Begreppet gemensam förskoleavdelning finns också. Därmed avses daghemsavdelning och deltidsgrupp i kombinerad verksamhet. Vidare skall det finnas så kallad kompletterande förskoleverksamhet, som består av familjedaghem eller annan kompletterande förskoleverksamhet, t. ex. barnavårdarverksamhet, parklek, lekrådgivning, lekotek.

I den utredning som ligger till grund för den nu gällande lagen heter det bland annat: ”Förskolans övergripande mål skall uttrycka den ideologiska bakgrunden till det pedagogiska programmet. Det blir då ett uttryck för samhällets syn på och omsorg om varje barn i dess rätt till en god utveckling. Väsentligt är att målet ger en framtidssyn. Fostran av barnet i hem och förskola bör relateras till den blivande vuxna människans utvecklingsmöjligheter i ett samhälle som är statt i snabb omvandling. Förskolan bör inte innebära undervisning i traditionell mening, den bör inte arbeta efter bindande kursplaner eller ställa prestationskrav. Varje barn skall stödjas och stimuleras utifrån sina speciella förutsättningar. Det är därför viktigt att detta sätts i sammanhang med vilken människa man önskar fostra och hur människan som barn, ungdom och vuxen kan relateras till sitt samhälle.” (SOU 1972: 27, Förskolan, del 2, kap. 6, sid. 13)

Förskolan är således avsedd som ett redskap att från samhällets sida ifrån mycket tidiga år hjälpa föräldrarna att fostra barnen som man önskar att de skall bli fostrade för att bli lämpliga som samhällsmedborgare i den tingens ordning vi lever i. Hur skall de kristna ställa sig till denna samhällets önskan att så tidigt som möjligt vilja forma och utveckla deras barn? Först och främst vill vi då nämna att om förskolan med tiden kanske blir obligatorisk, har de kristna hemmen inget att välja på. Då blir det med förskolan som det är med den obligatoriska skolgång som redan finns. De kristna hemmen kan skydda de unga mot skolans negativa verkningar genom en god kristen fostran av barnen från de tidigaste åren. Och redan nu, innan förskolan är obligatorisk, finns det kristna föräldrar, särskilt då ensamstående kristna fäder eller mödrar, som inte har annat val än att låta sina barn ta del i förskolan, eftersom den också utgör ett daghem för barnen, medan föräldrarna arbetar. Det finns således situationer då kristna föräldrar kan välja att låta sina barn ta del i förskolan under sådana omständigheter, och andra bör inte kritisera dem för att de så gör. Det är varje kristen familj som har ansvaret att bestämma om detta och då särskilt fadern i familjen.

Kristna föräldrar vill helt naturligt att barnen skall tänka på sin Skapare i sin ungdomstid. (Pred. 12:1) Redan när barnen är nyfödda, är det viktigt att de blir vana vid en god rutin när det gäller bön, studium, mötesbesök osv. Och när de successivt blir i stånd att ta emot undervisning, får de också den hjälp de behöver för att lära känna Jehova och förstå hans vilja. I förskoleåldern är barnen som mest mottagliga för intryck, och denna tid utgör den viktigaste tiden när det gäller att forma ett barn enligt Jehovas vilja. I Vakttornet för 1 juli 1972, sidan 300, läser vi vad vetenskapsmän funnit om små barn: ”Det är naturligtvis allmänt känt att förskolebarn är ytterligt mottagliga för intryck och formbara. . . . Men vi har upptäckt att vad de har mött i sin barndom vad det gäller inställningar och erfarenheter ofta grundlägger bestående och ibland oföränderliga beteendemönster.”

Det är således uppenbart att föräldrar bör göra allt vad de kan för att själva fostra och forma sina barn enligt Jehovas lagar och principer och således inte lämna denna uppgift — deras viktigaste — till andra, icke troende. Förskolan syftar inte till att lära barnen att tänka på sin Skapare i sin ungdomstid och hämtar inte sina anvisningar från Guds ord. Som vi tidigare har citerat, heter det om förskolans syfte att ”förskolan bör inte innebära undervisning i traditionell mening, den bör inte arbeta efter bindande kursplaner”. Det är således inte meningen att börja ett år tidigare med ”traditionell” undervisning, dvs. att lära barnen att läsa, skriva och räkna. Förskolans syfte att fostra barnen till goda samhällsmedborgare är naturligtvis gott, men hur kan det ske bättre än förmedelst bibelns anvisningar — nämligen att varje familj skall känna ansvar för sina egna barn och fostra dem till goda samhällsmedborgare? Vilka bör bättre kunna fostra barnen än deras egna föräldrar?

Ni kristna föräldrar är också angelägna om att edra barn skall ha ett gott umgänge, som hjälper dem att bli goda kristna. Får barnen ett sådant umgänge i förskolan? Och på vilket sätt uppmärksammas så kallade högtidsdagar och vissa helger i förskolan? Det är sant att det finns fall då föräldrar måste lämna bort sina barn till daghem, därför att de måste arbeta, och så är fallet inte minst när det gäller ensamstående mödrar och även fäder. I några församlingar har man löst denna situation genom att ordna med att vissa systrar i församlingen fungerar som ”dagmammor” och att deras hem således upplåtes som familjedaghem. Med en sådan anordning, där kristna systrar är villiga att ta hand om de vänners barn som behöver tillsyn under viss tid på dagen, skulle det helt visst kännas betryggande för berörda föräldrar, eftersom de då skulle veta att deras barn vistas i kristen miljö tillsammans med barn till andra kristna föräldrar.

Vi hoppas att dessa allmänna synpunkter och riktlinjer kan bli berörda föräldrar till hjälp. Bibeln lägger ansvaret för fostran av barnen på föräldrarna och då särskilt fadern i familjen. Varje familj har således att fatta sitt beslut och ta konsekvenserna av det, men det kan inte nog betonas att barnen så mycket som möjligt blir föremål för omvårdnad av sådana som tjänar Jehova och att deras kontakt med icke troende blir så begränsad som möjligt.