Presidera på utmärkt sätt
1 När bibeln beskriver en tillsyningsmans kvalifikationer, framhålls det att ett av de sätt på vilka han skall vara föredömlig är att han ”presiderar bland sitt eget husfolk på utmärkt sätt”. Detta är rimligt, för om han ”inte vet hur han skall presidera bland sitt eget husfolk, hur kan han då ta hand om Guds församling?” (1 Tim. 3:4, 5, NW) Alla kristna fäder, vare sig de är tillsyningsmän eller inte, bör naturligtvis känna behovet att presidera över sin familj på utmärkt sätt. Vad inbegriper detta?
2 I förhållande till hustrun skulle det utan tvivel innebära att vara en omtänksam och kärleksfull äkta man. (Ef. 5:25, 28, 33) När en hustru blir behandlad på detta sätt — även om hon är icke troende — kommer hon sannolikt att ge gensvar med samarbetsvillighet och tillgivenhet. Men i vissa familjer kan det vara så att hustrun motstår sin man eller lever omoraliskt. (Matt. 10:36) Betyder det att han underlåter att presidera på utmärkt sätt? Om mannen verkligen efter bästa förmåga tillämpar Guds råd för äkta män, behöver inte det förhållandet att hans hustru väljer ett orätt handlingssätt vittna om någon underlåtenhet från hans sida. (Jer. 3:20; Hes. 16:8, 20) Men för att en äkta man skall kunna anses presidera på utmärkt sätt bör det vara uppenbart att han gör sitt bästa för att tillämpa Guds råd.
3 Vi inser lätt att en far som presiderar på utmärkt sätt verkligen anstränger sig för att vägleda sina barn och ta vård om dem. Mycket tid och uppmärksamhet går åt till att ge dem rätt undervisning och hjälpa dem att både älska och frukta Jehova och att uppföra sig rättrådigt. (Ps. 78:5—7; 34:12; Ef. 6:4) Han får inte försumma dem därför att han är mera intresserad av att arbeta med eller hjälpa andra människor eller därför att han menar att hans barn automatiskt ”kommer att bli välartade”.
4 Men hur förhåller det sig om en son eller dotter trots hans bästa strävan begår en orätt handling eller fullständigt kommer på avvägar? Det behöver inte betyda att det är faderns fel. Några av Jehovas andesöner gjorde uppror, och det gjorde också hans båda första barn på jorden. Och vi vet bestämt att Jehova inte var försumlig. Om en medlem av en tillsyningsmans familj slår in på en orätt kurs, är följaktligen frågan: I vilken utsträckning bär fadern skulden för detta? När föräldrarna lärde känna sanningen kanske barnet redan var i tonåren och aldrig blev troende. Har fadern gjort allt som rimligen kan förväntas av ett kristet familjeöverhuvud? I så fall behöver en eller flera familjemedlemmars orätta handlingssätt inte göra honom diskvalificerad för att vara tillsyningsman.
5 Till vilken ära blir det inte för Jehova, när kristna familjeöverhuvuden har framgång i att presidera på utmärkt sätt, vilket får till följd att de ”har troende barn, vilka inte . . . [är] beskyllda för utsvävningar och inte heller . . . [är] oregerliga”! (Tit. 1:6, NW) Sådana söner och döttrar är en välsignelse från Jehova, och de bidrar till att välsigna honom. — Ps. 127:3—5.